Krönika

Finn Zetterholm: Gud är oss en väldig cyborg

Allt oftare händer det mig att jag läser en artikel och inte tror på ett enda ord.

Ett aprilskämt, sa man förr, på den oskuldsfulla tiden – innan fejk news. Jag är född i en tid då man alltjämt förundrades över teknologiska framsteg. För dagens unga som rycker på axlarna för varje ny mobilmodell måste det vara lite trist, för dem är världen näst intill avförtrollad.

Min farfar, som var civilingenjör, berättade för mig att han i tonåren vid förra sekelskiftet byggde en kristallmottagare. Hans pappa var mycket misstrogen – att kunna få ljud ur den där manicken var ju bara trams! När sonen satte på honom hörlurarna och han hörde en raspig mänsklig röst blev fadern så rörd att han grät.

I början av sjuttiotalet skaffade jag en telefonsvarare. Det var en låda stor som en skokartong och den barnflicka vi hade då undrade vad det var för något.

»En telefonsvarare«, svarade jag.

»Nähä  … Men var är armen då?«

»Vad menar du?«

»Armen som lyfter och svarar förstås!«

Kanske börjar jag i dessa yttersta tider bli alltmer konspiratoriskt misstänksam mot it-samhället. I DN häromdagen stod en artikel om hur man med datorer försöker avkoda rösten på tonfall och känslor. Jag trodde först det var en parodi tills jag insåg att det var ännu en idé om digitalisering i syfte att kartlägga vårt känsloliv.

Och jag gillar det inte. Även om just det här fortfarande befinner sig på experimentstadiet, merkt man die Absicht.

Sedan länge kan man ha samtalsterapi med en psykolog i mobilen. Det finns till och med som ett populärt radioprogram. I en snar framtid kommer inte längre psykologen att behöva vara en levande människa, det räcker med en förstående och professionell dator.

Rösten är ett personligt avtryck. I tele-fon kan man utan problem känna igen hundratals röster bland vänner, bekanta och andra offentliga personer, utan att de säger sitt namn. Och att avkoda röster digitalt är ingenting nytt, lika lite som ansiktsigenkänning. Men det är någonting med att lämna ifrån mig min röst till en dator som retar mig.

Jag knappar gärna in eller skriver ett meddelande till en myndighet eller ett företag, men jag vill inte tala in det till en anonym mottagare. Jag kan inte riktigt förklara varför. Jag som har gjort hundratals radioprogram, spelat in skivor och stått och babblat på scen i många årtionden vill helt enkelt inte att en dator läser av min röst.

Jag inser att det är något primitivt hos mig; ungefär som att naturfolk förr inte ville lämna ifrån sig sina naglar eller sitt hår eftersom då någon annan fick makt över en.

»Förr talade en och alla lyssnade. Nu talar alla och ingen lyssnar« – så lyder en bekant kliché. Men jag tror inte det är där problemet ligger. Den franske filosofen Michel Foucault formulerade det annorlunda och mer olycksbådande: »När vi talar och talar är det alltid någon som lyssnar och som själv är tyst; det är makten.«

Entreprenören Elon Musk menar att vi genom att operera in chips i våra hjärnor kommer att bli mycket mer framgångsrika som människoart. Jag tror jag tackar nej. Jag kommer inte att passa som cyborg. Och jag ska försöka göra rösten mer oåtkomlig för datorernas tolkning av mina tonfall och känslor. Jag får väl mörka den.

Det finns många dystopiska spådomar om att robotarna kommer att ta över samhället mot vår vilja. Det tror inte jag. Jag tror att det kommer att ske helt frivilligt.

Läs fler krönikor av Finn Zetterholm!

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera