Marianne Lindberg De Geer : »Jag känner kvinnoföraktet«

Text: MARIANNE LINDBERG DE GEER

Foto: Cecilia Heisser/Nationalmuseum

En fuktig och unken doft slår emot mig när jag träder in i första salen till utställningen som fått namnet Anders Zorn – en svensk superstjärna. Och visst förstår jag att den unkna lukten, som tyvärr också verkar väcka liv i målningarnas gamla dukar, färger och träslag, beror på att verken kräver en miljö, rätt ljus och fuktighet. Men med mig får jag också en liknande känsla för konstverken.

Bland de få besökarna hör jag ett lågmält samtal mellan ett äldre par där mannen säger till kvinnan att det där med superstjärna ändå verkar lite överdrivet.

De nordiska konstnärer med Anders Zorn i spetsen som kom att kallas salongskonsten (andra var Peder Severin Krøyer, Vilhelm Hammershøi, Bruno Liljefors och Carl Larsson), var verksamma samtidigt som den nya tidens konst, kubismen, såg dagens ljus, med namn som Pablo Picasso, Francis Picabia och Paul Klee.

Men för den senare riktningen hade den nordiska konstnärseliten inte mycket till övers. Den sågs mer som en fluga som snart skulle försvinna.

Och jag kan inte låta bli, när jag står öga mot öga med Zorns nakna och halvnakna rosiga, jordnära kullor, att söka i mobilen efter Flickorna i Avignon för jämförelse. Detta verk, som spanjoren Picasso målade 1907, är samtida med Zorns badande flickor (1906). Det får mig att tänka på hur väl Picasso, i motsats till salongsmålarna, har klarat sig fram till i dag med sin nya syn på kön och objektifiering.

Nu menar jag inte att vi kan ha samtida ögon på tidsandan då, men som kvinna förstår jag mer in på bara skinnet hur misogyniteten och nostalgin, genom dess förtrupps härförare, Anders Zorn, överlevt ända in i våra dagar, som symbol för sin tids gubbslem.

Att kliva in bland Zorns verk, är som att ta en sväng in i Strindbergs roman Röda rummet (1879). Allt finns där, det manliga brödraskapet, gatflickorna, den goda maten, spriten och vänskapskorruptionen, rum som ingen kvinna någonsin fick tillträde till. Utanför det köttsligt röda rummets väggar fanns de ovetande mammorna, hustrurna, pigorna och längre bort; orientalismen.

Trots det vill jag med en gång ha sagt, Anders Zorn är en supernova. Ingen kan som han, måla ett vatten, en äng, en naken kropp eller en välmående, rödnäst grosshandlare.

Men om jag tar till mig den här utställningen med dagens blick på konst och ser bortom hantverksskickligheten och mer tittar till dess innehåll, vad är det då jag ser?

Utställningen är uppbyggd under teman som De formativa åren, England, Spanien, St Ives, Succé i Paris, Resenären, Kulturvärlden, Hembygden och De sista åren.

Fram träder, genom de mörklagda salarna, dåtidens största talang: en nyfiken, relativt fattig, ung man från Dalarna, som efter akademiska studier i huvudstaden reser ut i världen med sin begåvning – och under resan gång på gång, i land efter land, åtnjuter enorm uppskattning bland de rika och välbärgade.

I salongerna, där han tas emot med både öppna armar och famnar, målar han familjemedlemmars praktfulla porträtt mot ansenliga summor och blir mycket rik på kuppen.

Men så här samlade i en stor utställning, ser man inte bara de välbärgade personerna, utan hur denne mästare kunde ge liv åt deras rykande cigarrer, guldsmycken, pärlhalsband, sidenfrasande aftonklänningar, lysande guldarmband, glittrande diamantringar och dyrbara pälsar.

Och inte bara det, han låter oss också skymta bristerna: färgstarka näsor som avslöjar ett måhända vidlyftigt leverne, svällande bukar, en vigselring som vuxit in i det uppsvullna ringfingret och girighetens bittra mungipor, liksom det tysta lidandet eller grämelsen i kvinnors kärleksfullt gestaltade anletsdrag.

Man undrar om beställarna lade märke till dessa ordlösa avslöjanden? Så här på avstånd, blir jag lite full i skratt, försöker konstnären bita den hand som föder honom?

Zorn är oslagbar och värd all beundran. Alla som är det minsta intresserade av måleriets mysterier, borde ägna dagar och veckor att studera hur han gått till väga, noga följa penseldragen, blänket i ett vatten, hårets strävhet, läpparnas fyllighet, stående framför den skörd som nu Nationalmuseum bärgat hem.

Nostalgin har han i hembygden, som han likt många utlandssvenskar ständigt återkommer till. Hans bilder är varma och rofyllt sentimentala och motiven är nakna eller påklädda kullor – vid vatten, vid arbetet på landet, i ljuset av eldstaden eller under en vila i den bleka nedgående solen.

Vare sig de är nakna eller påklädda rör det sig om namnlösa kvinnor och flickor, återgivna med tidsandans manliga blick, vare sig det är den fräckt leende spanjorskan i målningen Kurtis eller det är den nakna flickkvinnan som stelt vänder bort sitt unga ansikte från betraktaren, i målningen från 1881, Venus de Villette.

Den här sortens målningar har, med undantag för porträtt av konstnärens hustru, Emma Zorn, titlar som Nakenstudie, Spanjorska, Irländskan, Kurtis, Städerskan, Beduinflicka, Morisk skönhet, Dam i blått och Änkan.

De män som Zorn däremot valt att återge, är inga nakna namnlösa bondpojkar, utan välklädda, mäktiga män, sådana som han själv, vilka med imposant hållning och blick, tar utställningssalarna i besittning. Dessa målningar bär alla den avmålade potentatens namn.

Det finns ingenting som stör den manliga idyllen i Zorns värld. Att första världskriget rasar, eller att industrialismen har nått Sverige, finns det inga spår av. Här gestaltas enbart bondesamhällets bästa och trivsammaste stunder. Och kanske är det just den där förmågan till romantiskt tillbakablickande, i kombination med en exceptionell skicklighet, som gjorde och gör Zorn så populär, särskilt i tider av värdslig oro.

Så kanske är det heller ingen slump att vi får se honom nu, i full skrud. Vem vill inte drömma om att få dansa runt midsommarstången i midnattssol, eller äta gott i glada vänners hägn?

Det berättas om ett vitt äktenskap med en solidarisk Emma Lamm och många lösa förbindelser med både välbärgade och mindre bemedlade kvinnor, samt en snöplig död vid sextio i sviterna av syfilis.

Under Zorns livstid kom hans världsfrånvända idyll och manliga blick på kvinnan som objekt att kritiseras av rasande suffragetter, vilket småningom ledde till att kvinnorna i Sverige fick namn i egen rätt. Rösträtt. En ny tid nalkades.

I den fuktigt unkna atmosfären som den moderna klimatanläggningen på Nationalmuseum skapat, känns det just som att kliva rakt in i en patriarkal värld från anno dazumal, det är bara punchen och cigarröken och kanske en och annan burk med gråsalva mot syfilis som saknas. Det är oerhört pregnant gestaltat, man glömmer det inte.

***

Marianne Lindberg De Geer är konstnär och kulturskribent

Läs också Fredrik Sjöbergs recension här: »Anders Zorn – ett stort geni«

Text: MARIANNE LINDBERG DE GEER

Foto: Cecilia Heisser/Nationalmuseum