Vad ska folk tänka och säga?

Trots att jag minst sagt var redo och mina föräldrar stöttade och litade på mig, var det inte enkelt. De oroade sig inte ett skvatt för mig, men för vad andra kurdiska familjer skulle tycka och tänka. Varför flyttade en kvinna hemifrån innan hon har gift sig?

Som de flesta av oss vet, är det underbart att som vuxen rå sig själv i sitt eget hem. Det handlar inte alls om att man inte tycker om sin familj. Men den »kurdiska normen« kan ha svårt att acceptera det. Så trots att jag har som princip att aldrig ljuga, gick jag med på att hålla min flytt hemlig i ett helt åt. Det var gräsligt. Dels för att jag hemlighöll något som inte var fel, dels för att jag på det sättet underordnade mig normer jag föraktar.   

   När vi flydde till Sverige 1980 hoppades mina föräldrar att de i frihet i ett demokratiskt land skulle kunna bevara det kurdiska språket och den kurdiska kulturen. I Kurdistan var det förbjudet att lära sig läsa och skriva på kurdiska, här i Sverige var vi barn angelägna om att lära oss läsa och skriva så bra som möjligt, nu när vi fick. Vi spelade kurdisk musik och dansade kurdisk folkdans. Men med tiden förändrades bilden av vad som var den kurdiska identiteten. Allt fler kurder kom till Sverige och kurder med direkt erfarenhet av den politiska kampen hamnade i minoritet. Nu vidgades innehållet i vad som var kurdiska traditioner. Vi som hade varit politiska flyktingar ville bevara språket, sångerna och dansen, men nu kom även den konservativa synen på kvinnan och familjen in. Föreställningar om kvinnan, familjen och »hedern« som min familj aldrig levt efter, utan tvärtom tagit avstånd ifrån.   

   Plötsligt i Sverige förväntades jag leva efter och underkasta mig uråldriga regler, där jag som kvinna var underordnad mannen. Det hade jag aldrig varit med om i Kurdistan. Under den politiska kampen i Kurdistan hade kvinnor och män umgåtts som vänner, men här blev det plötsligt omöjligt för kurdiska killar och tjejer att umgås utan att det skvallrades. Tjejerna förväntades vara hemma och hjälpa mamman att städa och ta hand om föräldrarnas gäster. Jag som i Kurdistan hade spelat fotboll och klättrat i träd, förväntades nu spela rollen som den husliga och ordentliga familjeflickan. En mardröm. Livet blev så instängt.

Mina föräldrar orkade inte ta strid mot landsmännen. De var tydliga med att vi fick leva våra liv som vi ville, så länge ingen såg något olämpligt och kunde skvallra om det. Det var helt okej att gå på fest och komma hem sent, så länge ingen kurd hade sett mig ute mitt i natten. För mig var det viktigt att kunna ha vänner av vilken nationalitet och vilket kön jag ville och att vara aktiv i föreningar. För att bevara mitt goda rykte avstod jag från kläder som kunde betraktas som utmanande och från att flytta hemifrån vid 18 års ålder, vilket jag egentligen hade velat göra. Lönen för mina uppoffringar var mina föräldrars förtroende och andra kurders respekt. Jag fick ha mina intressen och kunde vid 27 års ålder, som riksdagsledamot, till och med få erkännande för att jag bodde ensam. Andra unga tjejer väljer andra oskyldiga nöjen och får betala för det med livet.

Debatten om unga invandrarkvinnors situation stannar ofta vid hedersmorden. Att mörda sitt barn är det extrema uttrycket för det förtryck som på många olika plan ingriper i flickornas liv. Den kontroll och ryktesspridning som invandrarkvinnor utsätts för, hindrar dem från att utöva de allra enklaste medborgerliga rättigheter. Många familjer från främst Mellanöstern, Nordafrika och Pakistan tillåter inte sina döttrar att hälsa på en kompis eller att ens gå på bio, utan att ha en bror hängande efter sig. De påtvingas en stor del av arbetsuppgifterna i hemmet vilket medför att flickorna isoleras.

Jag träffar flickor som berättar för mig att de egentligen har väldigt snälla föräldrar som påstår att de har förtroende för döttrarna. Anledningen till att de ändå inte ger flickorna deras frihet är rädslan för vad folk ska säga. Det räcker att en flicka ses i »olämpligt« sällskap med killkompisar, eller är ute en sen kväll, för att hennes rykte ska skadas för evigt. I omtanke om döttrarna tvingas alltså föräldrarna att hålla dem hårdare än de egentligen tycker är nödvändigt.

Det vansinniga är att jag tror att en majoritet av föräldrarna tycker att flickorna skulle klara att ta större eget ansvar för sina liv. Det är här det som i värsta fall slutar i hedersmord börjar. Ryktesspridning och medeltida normer. Och det är här vi måste börja stötta föräldrar att också utåt våga visa att man litar på sina barn.

Läs alla krönikor av Nalin Pekgul här!

Text:

Toppbild: TT