Öländsk strid på kniven

Läser i SvD (13/4) om problem i Blekinge, där länsstyrelsen vill utöka strandskyddet från 100 till 300 meter. »En strid på friluftsliv och död« lyder rubriken. Jag känner igen det hela från mitt kära Öland och rubben kunde lika gärna vara »En strid på arbetsliv, turism och boende och död«.

Kanske har ryckigheten i strandskyddandet att göra med att den obemannade bensinmacken i Södra Möckleby nu är till salu. Detta rapporterar den outtröttliga cyklisten Staffan Lagerström på sin blogg. Han konstaterar helt riktigt att »pumpen är lika mycket byns hjärta som mataffären« – vår Ica som konkade häromåret, men återuppstod som AutoMat i somras.

Hursomhelst tvingade länsstyrelsen »Årets ställplats 2014« i Södra Möckleby/Degerhamn att stänga 2016. Den var, kan jag intyga, lugn och fin och prima. Viktig för bygden. Att den låg nära Cementas gamla stiliga byggnader och skorstenar gjorde den bara mer spejsad. Platsen bidrog också till att Brukshotellet kunde leva vidare. På hedersord: det råder ingen brist på ostörd strand, kust, hav och bad på Öland. Idyllerna haglar.

Nu kräver två hedersmän i socknarna, Uno Magnusson och Gunnar Magnusson, dispens från strandskyddet. De är beredda att gå ända till EU-domstolen: »Det är nu än mer angeläget än tidigare när cementfabriken drevs för fullt, att stimulera turismen och servicen i Degerhamn«, säger de till Ölandsbladet (22/4). Länsstyrelsen kallas för övrigt för »Nejmyndigheten« av ovan nämnda Lagerström.

Inne i Mörbylångas kommunhus tycks det numera mest grälas och gnabbas om  mobbning och tystnadskultur, men utanför kämpar ortsbefolkningen på. I somras delade den tvärilskna Grönhögenbon Claes Elinder ut skriften Rädda Sydöland!. Författaren menar att Sydöland konsekvent har nonchalerats och missgynnats av kommunen i hela 50 år.

Cementa har sysselsatt sydölänningarna i en herrans massa år, och gav också nyanlända jobb under 2010-talet. Men dess tyska ägare Heidelberg lurade enligt Claes Elinder skjortan av Mörbylånga kommun vad gäller avtal och pengar. Vad det ryktas också när det kommer till att sanera förorenad mark.

Elinder menar att Sydölands räddning finns i det allt flottare Grönhögen med dess hamn och golfbana. Att hamnen inte har rustats upp som lovats för många år sedan och gjorts attraktiv för både fiskare och turister, är skandalöst. Men man har åtminstone börjat muddra nu. Återstår att se var det slutar, eller börjar. Finns det bänkar att sitta på, eller bara ett par padelbanor att sporta i?

Padelpandemi råder.

Det är golfarna som ska rädda oss, skriver Elinder. Den vackra golfbanan ska få folk att flytta från såväl fastland som utland – Spanien, Italien, Frankrike. Mantalsskriva sig och betala kommunalskatt. Föda barn. Beblanda sig, rösta, vara företagsamma. Vi har det trots allt bättre ställt med bredband än i många andra landsändar, och inflyttandet kan få fart, bland annat tack vare coronapandemin. Här finns det plats, här håller vi avstånd, men är ändå vänliga och sociala och alldeles lagom hederliga. Så det så.

Jag försöker läsa på om strandskydd på Mörbylånga kommuns webbplats. Det verkar rörigt: 100, 200 eller 300 meter. Ibland oklart vilka som bråkar med vilka, fastboende eller sommargäster? Är husbilar ett ont eller gott och var ska de få stå, bryter de strandskyddsreglerna, förstör de utsikten och vägarna?

Här finns inga självklara svar. Men trots att »skydd« – för kuster såväl som för turister och bofasta – låter skönt kan det leda till oro, attack och strid.

Läs fler krönikor av Nina Lekander här!

Text:

Toppbild: TT