Ekot missade tillfället att rädda trovärdigheten

Ekot hade alla chanser att hantera reporterns relation med säkerhetshotet Raad al Duhan annorlunda. Istället valde man att göra som andra företag.

Trovärdighet är en svårfångad sak. Du kan få låna den, men aldrig äga den. Saken ligger förargligt nog alltid i någon annans händer. Och när det gäller journalistik är den tappade trovärdigheten sällan mer än en felaktig publicering bort.

Det är en insikt som kan få den mest rutinerade av mediechefer att vakna kallsvettig om natten. I det uppmärksammade avslöjandet från Doku, om en medarbetare på Sveriges Radios Ekoredaktion som visat sig ha en nära relation med en av de sex personer som Säpo ansett utgör ett hot mot rikets säkerhet, samtidigt som hon också gjort reportage om mannens fall, så är det Ekots högste chef och ansvarige utgivare Klas Wolf Watz som nu har anledning till sömnlöshet.

Nyheten briserade en tidig majdag, men kunde lika gärna ha kommit till allmänhetens kännedom den tidiga hösten 2020, då Ekot fick kunskap om relationen. Men istället för att göra det enda rätta – det som Sveriges största nyhetsredaktion gör bäst – granska och publicera – så valde Ekot att göra som vilket företag som helst – mörka och skademinimera.

Det var med bestörtning jag tog del av nyheten, som kom dagar efter att jag och elva kollegor gått ut i Expressen på Pressfrihetens Dag och berättat om de hot vi hade utsatts för i yrket. Mannen som Ekojournalisten gjort fördelaktiga reportage om var mannen som mordhotat mig, Raad al Duhan, Gävleimamen Abu Raads son.

“Jag ska döda Anna Gullberg, jag ska plocka bort henne”. Så uttryckte al Duhan sig när jag som chefredaktör för Gefle Dagblad ytterst ansvarade för tidningens granskningar av våldsbejakande extremism och radikalisering runt Gävlemoskén.

Hotet var inte det första, i ett alltmer oroligt klimat för tidningen som i två års tid erfarit polisbevakning, bombhot och rädda medarbetare. Vi hyllades så småningom för vår journalistik, men inledningsvis möttes granskningen med skepsis och misstänkliggörande, även från den egna kåren.

När Sveriges Radios flaggskepp Studio Ett vintern 2019 sände en lång intervju med al Duhan hade jag sedan länge lämnat GD. Jag minns att jag höjde på ögonbrynen inför den märkliga intervjun, som bars av en speciell tonalitet där al Duhan framstod som offer för olyckliga omständigheter. Inte ens mordhotet och domen i hovrätten var på riktigt, den “sårbare” al Duhan “tog domen” men allt var ett missförstånd. Han hade inte hotat mig.

Om det kom inga kritiska frågor.

Jag kunde inte förstå hur det blivit så fel.

Nu är det glasklart för mig. Men på Ekot ser man det annorlunda. Inslagen ligger kvar, eftersom utgivaren funnit att de “håller” även efter vad som framkommit.

Initialt “höll” de okommenterat. Nu har de under externt tryck fått en liten kommentar om att de är kritiserade. Kanske utvecklar sig storyn ytterligare. Min förhoppning är att de i ljuset av vad som framkommit inte längre “håller”. Tyvärr är det då inte Ekots publicistiska kompass som väglett i beslutet, utan pressen av ett mediedrev.

Ändå vore det bra för alla, de många skickliga medarbetarna på Ekot inte minst, om reportagen avpublicerades. För det är en fråga om trovärdighet, och den avgörs av publiken.

Lyssnarna har förts bakom ljuset i tillkomsten av Ekots journalistik i det här fallet. Ekotjournalisten sade upp sig under press efter att Ekochefen fått kännedom, men frågan är varför det inte istället blev en regelrätt uppsägning från Sveriges Radios sida, med tillhörande avpublicering och offentliggörande?

Lojaliteten mot det journalistiska uppdraget bör trumfa arbetsgivaransvaret, annars är ju Ekot som vilket vanligt företag som helst. Det är den publicistiska integriteten som ska skyddas till varje pris.

När trovärdigheten mäts i den årliga SOM-undersökningen brukar Sveriges Radio och SVT alltid inta toppen av listan. För public service är det en årlig källa till stolthet, och det med rätta. Positionen i det svenska medielandskapet är unik, och bör värnas.

“Att allmänheten känner förtroende för medier är viktigt av en rad skäl. Ytterst vilar demokratin på alltmer stabil grund när medborgare kan fatta välgrundade beslut utifrån kunskap och egna värderingar istället för att enbart tvingas navigera mellan åsiktsdrivna nyheter med politisk slagsida” skrev vd Cilla Benkö, så sent som i mars i år.

“Samtidigt är förtroende något som erövras dagligen, det gör att vi måste vara både ödmjuka och ihärdiga för att kunna leva upp till de rättmätiga krav och förväntningar som allmänheten har på oss.”

Tillfället för Ekot att göra som New York Times, Der Spiegel, Vanity Fair, andra stora redaktioner som drabbats av medarbetares misstag, kan dessvärre anses passerat. Tillsätta en egen granskning, vara obarmhärtigt transparent och rapportera hårdare än någon annan är sättet att komma vidare.

Om Ekot hanterat frågan, hade jag varit den första att visa mitt stöd. Nu är jag istället besviken.

Text:

Toppbild: Christine Olsson/TT