Hur förklarar man bristen på protest?

De högljudda konspirationsteoretikerna kräver knappast en förklaring. Det gör däremot den följsamma huvudfåran.

Yogatanter, ytterkantshöger, foliehattar och flummare: snart sagt varje svensk tidning har de senaste veckorna haft en genomgång av de, antagligen, växande nätverken av konspirationsteoretiker. Ingen jag har läst har kommit närmare något slags intressant insikt. Det blir mest en parad miffon att storögt sluka, ungefär som på Kiviks marknad, innan den slutade att visa upp unika personligheter och började visa upp standardiserade foppatofflor, eller tubsockor i sjupack, istället.

Det kan väl, ärligt talat, inte vara så märkligt om vi får en motrörelse av det här slaget nu? I botten ligger den pyrande misstron mot de mest grundläggande frågorna i politiken:

Vilka är egentligen ”vi”? Kan man lita på de som styr? Är de en del av ”vi”, eller en del av ”dem”? Vart är vi egentligen på väg? Bryr sig någon om vad man tycker, om man tycker lite annorlunda?

Vi kan debattera tillit, polarisering, faktaresistens, filterbubblor och vad man nu vill tills korna kommer hem, men oavsett vad som kan mätas och hur det kan mätas och i vilken omfattning det kan mätas, vet vi att den här pyrande misstron finns. Resultaten av den är så tydliga att en blind kan se dem i en kolkällare: Trump, Brexit, Sverigedemokraterna, Le Pen, Lag och Rättvisa, Femstjärnerörelsen, Alternativ för Tyskland, Salvini, Vox, Viktor Orbán och fortsätt själv.

Hur agerar makthavare som är på väg att förlora makten, men desperat vill klänga sig fast? De skräms.

De är förstås sinsemellan olika, alla de här rörelserna och personerna, men de har åtminstone en sak gemensam: de har en uttalad eller outtalad idé om att det gamla systemet inte duger och att det håller på att rämna. De kallar det gamla systemet olika saker — liberal demokrati, träsket i Washington, EU, sjuklövern — men tanken är densamma: vi står, för att använda en konsultklyscha som märkligt nog nästan är bortglömd, i en brytningstid. Det är den känslan de här aktörerna fångar. De välkomnar brytningen. Det etablissemang de vänder sig mot räds brytningen.

Där har ni den underliggande spänningen. Sedan kom pandemin.

Hur agerar makthavare som är på väg att förlora makten, men desperat vill klänga sig fast? De skräms. Ofta med hjälp av en yttre fiende.

Traditionellt har det handlat om att starta krig, för att rikta folks uppmärksamhet utåt och sluta sig inåt i försvarsställning. Ibland har det handlat om att identifiera ett yttre hot i form av en inre fiende. Det är så antisemitismen fungerar i många arabiska länder idag och förstås allra tydligast gjorde i Nazityskland. Det är en aningen mer komplicerad väg att gå, för då bygger man enighet genom att så splittring. Lyckas man inte tydligt avskilja de som ska vara fiender, riskerar strategin att urholka makten, snarare än stärka den. Ett tredje sätt är att etablera en mer svårgripbar yttre fiende, något slags existentiellt hot eller en djävulsbild, som kan användas för att få medborgarna att rätta in sig i ledet och lyda.

Vi har alltså en pyrande misstro mot samhällsordningen och etablissemanget, etablissemanget är uppenbarligen byxis och då kommer en pandemi. Den kräver extrema åtgärder. Samhällen ”stängs igen”: ett begrepp som för ett och ett halvt år sedan knappt skulle vara begripligt. Medborgerliga rättigheter inskränks på ett sätt som inte skett annat än i krigstid. Resandet lamslås. Gränser stängs. Övervakningssamhället tar sjumilasteg framåt, utan att någon egentligen diskuterar saken. Människor sätts i husarrest. Polis, i vissa länder militär, patrullerar gatorna och kräver särskilda tillstånd av människor som vågar visa sig. Utegångsförbud införs. Näringsförbud införs, utan egentlig rättslig prövning. Staten tar över ekonomin.

Är det märkligt att det uppstår en motrörelse mot detta? Är det konstigt att det finns personer som mer eller mindre medvetet ser de här mönstren och känner igen dem från historien?

Vad är det som får samhällets huvudfåra — de som definitionsmässigt inte är foliehattar — att tävla i att böja sig för restriktioner, inskränkningar och kontroller?

Nej, jag tror inte att pandemin är ett påhitt, även om jag tror att den fött hysteri. Nej, jag tror inte att Stefan Löfven och Märta Stenevi suttit i Rosenbad och försökt lista ut hur de bäst ska använda pandemin, för att uppväga att folk inte röstar på dem i tillräcklig utsträckning. Jag tror inte att 5G-tekniken kokar våra huvuden och att vaccinet innehåller mikrochips som gör det möjligt för Bill Gates att radiostyra oss. Jag tror inte att EU-kommissionen jublar över pandemin, även om den som alltid försöker rulla fram sina positioner. Det finns, kort sagt, väldigt mycket mer som jag inte tror på, än sådant som jag tror på. Jag är antagligen en undermålig konspirationsteoretiker, med tanke på att konspirationer bevisligen existerar.

Min poäng är bara denna: det behövs inte särskilt avancerade förklaringar för att förstå varför konspirationsteorier uppstår i det här läget. Visst är det fascinerande och underhållande med alla dessa miffon, men hur prilliga detaljerna i de olika teorierna än är, bygger de på att erkänna ett mönster som har stöd i historien.

Det som däremot verkligen skulle behöva en förklaring är hur det som skett över världen under de senaste 17 månaderna, kunnat ske så enkelt och invändningsfritt. Vad är det som får samhällets huvudfåra — de som definitionsmässigt inte är foliehattar — att tävla i att böja sig för restriktioner, inskränkningar och kontroller? Till och med att kräva mer?

Är det en längtan efter samhörighet? Rädsla för frihet? Dyrkan av styrka? Vördnad av makt? Förakt för massan?

Och vart tar de där känslorna vägen nu, om restriktionerna börjar lyftas?

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT