I det mediala klansamhället missgynnas sanningen

Är problemet problemen, eller är problemet att tala om problemen, därför att sanningen gynnar fel klan?

Sakta kryper sig insikten på: vi bor alla i ett klansamhälle. Och det beror inte på invandringen.

Jag stannade upp i texten. Läste meningen igen. En gång till. Gick tillbaka, för att få den i sitt sammanhang. Men inte hjälpte det. Precis samma sak stod där:

”Som grundmurad vän av europeiskt samarbete drog jag mig för att skriva den här texten.”

Karin Svanborg-Sjövall, gammal Timbrochef, skriver numera kolumner på Dagens Nyheters ledarsida. Var ska sleven vara, om inte i grytan? I går handlade det om EU. Mer precist handlade det till sisådär 85 procent om redogörelser för hur EU-kommissionen inte lyckats särskilt bra med sin uppgift på sistone. Alltså inte någon skruvad kritik, eller krystat påhopp, utan redovisning av fakta, uppenbara för var och en som intresserar sig. De resterande 15 procenten var en hovsam uppmaning till EU att skärpa sig.

Och mitt i detta, alltså, den där meningen:

”Som grundmurad vän av europeiskt samarbete drog jag mig för att skriva den här texten.”

Vad betyder den, egentligen? Menar Svanborg-Sjövall verkligen att hon drar sig för att redogöra för fakta som inte är till EU:s fördel? Menar hon att hon drar sig för att dra slutsatser av sådana fakta? Är det på de premisserna hon vanligtvis skriver sina analyser och opinionstexter?

Jag är möjligen fantasilös, men jag kan bara tolka den där formuleringen på ett sätt: som ett uttryck för klanmentalitet. Svanborg-Sjövall tillhör EU-klanen. Att kritisera EU, även om det är alldeles uppenbart påkallat, är illojalt. Det gynnar bara den avskyvärda anti-EU-klanen.

Vilket leder till nästa DN-text.

Per Svensson har förstås lättat sitt hjärta vad gäller Ekoreportern som fick ihop det med den islamist hon rapporterade om. Redan i rubriken är anslaget tydligt:

”Ängsliga SR har skänkt sina värsta fiender en underbar present.”

Den här skandalen är av allmänintresse, slår Svensson fast. Han håller med Wilhelm Agrell, som vill se en ordentlig utredning av händelsen. Men vad är det centrala problemet? Jo:

”Det ironiska är ju att det ängsliga public service-bolaget har skänkt alla sina värsta fiender en underbar present. I åratal har de skränat om ’pk-journalister’ och ’verklighetsfrämmande medieetablissemang’. Nu tycker de sig höra ekot ge svar.”

Jag vet inte hur många gånger jag läst det här metaargumentet på sistone. Vänstermänniskor, folk i etablissemangsposition, trampar över och klantar till det på ett sätt som tydligt visar hur blinda de är för sin egen progressiva partiskhet. Men problemet är inte det, problemet är att de som inte tillhör den vänsterliberala klanen får belägg för sina påståenden.

Sveriges Radios stora skuld består egentligen i att företaget varit oförsiktigt nog att låta oss få en titt bakom ridån. Det har varit oskickligt i att hantera sin ledande roll i SR-klanen och har på så sätt gjort livet svårare för klanmedlemmar som Per Svensson.

Det här är förstås ingen nytt. Det är precis samma klantänk som länge gjorde det till en publicistisk princip i Sverige att inte ge utrymme för samhällsproblem kopplade till invandring, eftersom det ”bara skulle gynna Sverigedemokraterna”. Samma princip som, för övrigt, det nu görs tappra försök att återuppväcka inför kommande val.

Inte för att jag tror att någon lyssnar, men låt mig ändå föreslå en mer naivistisk hållning i samhällsdebatten: om något är ett problem är det ett problem av alldeles egen kraft. Vem som gynnas eller missgynnas av en uppriktig redogörelse av verkligheten är sekundärt. En sak är alldeles tydlig: klantänkandet missgynnar sanningen, ärligheten och analysen.

Text:

Toppbild: TT