Inspireras av Iris Apfel – åren mellan 40 och demens är bäst

Ålderismen är passé. De gyllene yrkesåren mellan fyrtio och demens är bäst.

Sverige är en modernitetsdyrkande nation, mindre intresserad av historia och kultur, och mer orienterad mot allt som är vitt, fräscht, tekniskt innovativt och ungt. Gamla människor har under flera decennier betraktats som något i samhällets marginal; betydelselösa, lågstatus och, värst av allt, omoderna.

Men nu har fyrtiotalisterna blivit gamla och deras protestmuller växer i styrka. Diskrimineringen av äldre, den så kallade ålderismen, uppmärksammas mer i medierna. Pandemin har gett problemet en rejäl puff uppåt på agendan. Att beordra de äldre att isolera sig var inte populärt. Man kan misstänka att blotta ordvalet »äldre« irriterade en del, bland andra medieprofilen Amelia Adamo (född 1947) uttryckte sin ilska. Allvarligare är bristerna som blottlades inom äldrevården, och de ledsamma konsekvenserna av dem.

Nyligen publicerade SvD Kultur en text av författaren Lotta Lundberg om hur fördomsfullt äldre kan bli bemötta i Sverige, och i samma veva skrev Elisabeth Precht i Kvartal om hur ålderism enligt en omfattande svensk studie påverkar rekryteringar, genom att människor blir bortsållade redan från fyrtio års ålder. Yngre chefer har en tydlig tendens att inte välja äldre, medan medelålders chefer förhåller sig mindre fördomsfullt och öppnare. Inte så överraskande. Uppsidan med att ha levt ett tag är just att man nästan oundvikligen blir lite öppnare och ödmjukare – på grund av erfarenheter, motgångar, rynkor, kriser eller annat karaktärsdanande.

För många icke-fysiska arbeten är det snarare så att den anställda är bäst och skickligast under de gyllene åren mellan fyrtio och demens. Alldeles särskilt i en del kulturyrken kan hög ålder vara en fördel. Att skriva, måla eller spela teater är färdigheter som slipas genom tusentals timmar av träning – och som bara får mer djup genom personlig mognad. Även kreativiteten kan gynnas av att man med åren blir lite mer avslappnad.

Den som vill inspireras av en person som snäppade upp rejält i karriären efter 80, bör se dokumentären Iris om amerikanska stilikonen Iris Apfel (från 2015, finns att streama). Mellan 1950 och 1992 drev hon med sin make en inredningsfirma med ytterst exklusiva kunder, däribland Vita huset. Först därefter tog hennes karriär som modeikon och modell fart. Egentligen slog hon igenom riktigt stort 2005. Som 84-åring.

Iris Apfel är så långt bort från vitt, fräscht och nytt man kan komma, och har med sin extravaganta och galna klädstil – mycket mönster, stora glasögon och tunga bijouterier – blivit mer berömd för varje år som gått. I augusti är det ett sekel sedan hon föddes, och hon har 1,6 miljoner följare på Instagram.

Filmen om henne gjordes av Albert Maysles, känd dokumentärmakare som själv var nästan 88 år gammal då verket premiärvisades. Hade ett filmprojekt med två så ålderstigna personer som Apfel och Maysles ens hittat finansiering i Sverige? Kanske lika sannolikt som att vi skulle få en svensk statsminister i samma ålder som USA:s president, 78 år.

I filmen framstår Iris Apfel inte i första hand som den filosofiska, djupsinniga typen, däremot som kreativ, kul och ett geni vad gäller att kombinera färg, form och material. Hon är en samlare med enorma lager på olika ställen, besatt av kvalitet men även genomgående lekfull i sitt sätt att inreda med mängder av gosedjur och bisarra påhitt som barskåp i form av en struts.

Hennes svar på vad som förlänger livet, och äktenskapet, är enkelt. Se till att ha humor i ditt liv. Det tycks ha funkat bra för karriären också.

Text:

Toppbild: Evan Agostini/AFP/TT