Kampen om klumpen för tankarna till jungfruarna

Kilogrammet ska mätas på ett nytt sätt. Det får tankarna att gå till HC Andersen.

Du läste säkert nyligen i tidningarna om kilot, om kilogrammet. Att det från och med nu ska mätas på ett nytt sätt. Eller, ja, kanske inte på ett helt nytt sätt, men nog med en ny form av enhetlighet och stabilitet. Det talas om en mätteknisk revolution.

I en TT-artikel sa Sten Bergstrand vid Sveriges Riksmätplats att man i framtiden inte längre ska utgå från »en metallklump i Paris, utan från Plancks konstant«. Som en orsak uppges osäkerhet vid vägning av mycket små mått. Det talades också om risken för att något ska hända med metallcylindern i Paris.

Plancks konstant är en naturkonstant som introducerades i samband med kvantfysikens födelse. Jag har inte så mycket mer att säga om detta än så. Men konstanten ska alltså bidra till höggradig mätteknisk precision.

Vilket allt för mina tankar till den numera avlidne grönsakshandlaren Steve Thoburn i Sunderland i norra England. Han kallas ibland av sina anhängare för en »Metric Martyr«. Han ogillade måttet kilogram. Han fortsatte att väga och sälja sina bananer enligt brittiska pound och ounces. Detta stred mot ett EU-direktiv alldeles i början av 2000-talet som påbjöd kilogram som enda försäljningsmått, också i öriket. 

Thoburn ställdes inför rätta. Han fick en villkorlig dom. Det sägs ibland i Storbritannien att det var kriget mot kilot som blev själva spränggnistan bakom brexit. Nu i sommar inleds en stor kampanj för postum benådning och återupprättelse av Thoburn.

Vilket för mina tankar till dansken Hans Christian Andersen. Han har en liten saga som heter Två jungfrur.

Den handlar om två stampar. En stamp var en tingest som man på 1800-talet använde för att sätta stenar med. Det kunde då handla om stenar för exempelvis kullerstensgator. Stampen var gjord av trä, bred nedtill med en järnring omkring och smal upptill med en käpp igenom. På gatläggarspråk kallades stampen ofta för en jungfru.

I sagan har, som så ofta hos Andersen, de två stamparna ett eget liv och en egen vilja. De betraktar sig som emanciperade enligt tidens modell. De vill inte följa en förordning och bli kallade stampar eftersom stampar är tingestar. De vill hellre kallas jungfrur vid vägbyggnadsväsendet. Det är en stor skillnad och det är mer mänskligt så.

Till saken hör att den yngre jungfrun har en fästman som är hejare. Han är alltså en maskin som driver ner pålar. Han gör i det grova vad jungfrurna gör i det fina. Hejaren vill kalla sin fästmö för en jungfru och inte alls för en stamp. Det tycker jungfrun är bra, men det tycker inte skottkärran. Skottkärran tycker nämligen att jungfrun ska kallas stamp. Att vara stamp är nästan lika fint som att vara ett sigill – ett lagens sigill och insegel. Varvid famnmåttet tar till orda och säger:

»Ni känner bestämt inte till något, som kallas den europeiska nödvändigheten, sade det hederliga gamla famnmåttet. Man får lov att begränsa sig, underordna sig, foga sig efter tid och nödvändighet, och finns det en lag på att jungfrun ska kallas stamp så måste hon kallas stamp.«

Varvid de två jungfrurna offentligt börjar kalla sig stampar. Men privat fortsätter de kalla sig för jungfrur. Vilket ändå får till följd att hejaren gör slut med den yngre jungfrun eftersom han inte vill sällskapa med en stamp.

Och där slutar den fina lilla godnatt-sagan som inte alls är särskilt märkvärdig annat än vad kanske gäller tillkomståret. Det var 1854. Sensmoralen överlåter jag, liksom på sin tid Herr Andersen i Odense, till läsaren.

Text:

Toppbild: TT