Somligt var bättre förr

Det är märkligt att Sverige hållit fast vid hyresregleringen så länge.

Efter studierna förverkligade jag en gammal dröm och reste jorden runt. Halvvägs kommen tog pengarna slut och jag blev tvungen att arbeta några månader i Sydney för att komma vidare. Sett så här i backspegeln gick allt löjligt enkelt.

Utan arbetstillstånd lyckades jag ändå skaffa ett slags id-nummer från skattemyndigheten. Sedan fixade en privat arbetsförmedling – något av en oxymoron för en svensk på den tiden – vikariat som registrator i en domstol. Kan du börja i morgon? Så behövde jag bostad. Även den marknaden var fri från statliga förmedlingsorgan. Rum, lägenheter och hela hus att hyra annonserades i lokaltidningar och på anslagstavlor. Jag och tre jämnåriga hyrde en förortsvilla tillsammans. Där hade vi egna rum. Inflyttning samma kväll.

I mer modern tid har mina barn periodvis pluggat och arbetat i storstäder utomlands. Visst, det är dyrt att bo i sådana. Visst, man kan behöva dela med någon. Bostaden kan ligga avigt till. Och standarden är inte alltid vad man är van vid hemifrån. Men att få tak över huvudet är sällan omöjligt. Skälet är förstås att det råder fri hyressättning. Eller marknadshyra, as we say in Sweden. 

Egentligen är det märkligt att Sverige, som så glatt har prövat marknadslösningar på andra områden, har hållit fast vid hyresregleringen så länge. För av landets perenna kriser – vården, skolan, kriminaliteten, migrationen och bostadsbristen – är den sistnämnda den som vore enklast att lösa, om politisk vilja funnes. Varför en sådan inte riktigt finns förstår man bättre av Janne Sundlings text. I botten ligger också vad som brukar kallas för insider-outsider-fenomenet, det vill säga att den stora majoritet som är inne på en marknad har andra intressen än det relativa fåtal som står utanför. Politikerna har helt enkelt fler röster att vinna från dem som har ett hem och vill ha oförändrade hyror, än från dem som letar bostad och är beredda att betala mer. 

Ett annat enkelt grepp för att minska bristen vore att sänka reavinstskatten på bostäder och samtidigt höja fastighetsskatten. Då skulle det bli dyrare att bo men billigare att flytta och därmed skulle bostadsbeståndet utnyttjas bättre. Fast inte heller det förslaget är någon valvinnare. 

Allt var inte bättre i Australien på åttiotalet än det är i Sverige i dag. Men somligt.

Text:

Toppbild: TT