Att älska italienska filmare

Därför fördömer vi filmarna i fotbollen och därför älskar vi dem, skriver Joel Hallldorf.

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Under EM-kvartsfinalen mot Belgien stupade den italienska fotbollsspelaren Ciro Immobile i motståndarnas straffområde och vred sig förtvivlat i plågor. Men när hans lagkamrat en sekund senare fick tag på bollen och gjorde mål skedde något mirakulöst: Immobile tillfrisknade, reste sig upp och rusade bort för att jubla med sitt lag. 

Klippet blev viralt och bekräftade bilden av Italien som ett lag som filmar, maskar och agerar allmänt osportsligt för att vinna matcher. Även om årets upplaga av landslaget var ovanligt konstruktiv, så går ränderna liksom inte ur. 

Men småfult fuskande är inte det enda som karakteriserar italienarna, de känns också igen på att de ständigt gör korstecknet. Spelarna tecknar sig med korset när de kliver in på planen, när de gör mål och när de byts ut. 

Religionen är ständigt närvarande, men den verkar alltså inte ha någon större påverkan på moralen. Detta driver protestanter till vansinne. När den svenske målvakten Lasse Eriksson spelade i det katolska Portugal förundrades han över sina medspelares beteende: 

»Först ber de och sen springer de ut och beter sig som djävlar på plan.«

Reaktionen uppenbarar en milsvid skillnad mellan protestanter och katoliker. Här i norr är religion framför allt etik; därför blir vi förvirrade av kombinationen av korstecken och korruption. För om religionen inte förbättrar moralen, vad är då poängen med den?

Men i det katolska Sydeuropa är religion mer än etik. Italien är en katolsk kultur där kyrkan omger individen som luften hon andas. På varje torg står en kyrka och i varje gränd en Mariastaty. Gud finns i gathörnen och att vara en del av den här kulturen, komplett med mässa, korstecken och religiösa helgdagar, är vad som gör en människa till katolik. 

Den privata moralen är en del av mixen, men har inte alls samma framträdande plats. Och när Guds närvaro förstås så påtagligt och robust – som något som sitter i ritualer, traditioner och byggnader – låter den sig inte drivas undan så lätt. Det går att slappna av en smula: Gud överger dig inte för att du försöker filma till dig en frispark. 

Här är grunden för det så kallade katolska hyckleriet, ett fenomen som upprört protestanter sedan Martin Luther på 1500-talet. Luther tyckte att katolikerna litade för mycket på sina ritualer och ville i stället placera religionen i människans inre. Handlingarna betydde inget om inte hjärtat var med, hävdade han. Upplysningens filosofer fortsatte på samma linje genom sin fixering vid etiken, medan väckelserörelserna menade att trons främsta uttryck var ett moraliskt oklanderligt leverne.  

Protestanter av alla nyanser var överens: religion handlar om etik. Därmed blev etik också det högsta icke-materiella värdet – och så har det förblivit även efter att dessa protestantiska länder sekulariserades. Det är därför vi har debatter om moraliska snedsteg och värdegrunder, medan ingen talar om vikten av traditioner, gemenskap, skönhet, ritualer, mening eller andra typiskt religiösa dimensioner av livet. 

Och därför dömer vi de filmande katolska fotbollsspelarna så hårt. Deras inre och yttre anses inte hänga ihop: att förena fromma ritualer och tveksam moral är i våra ögon hyckleri. Men detta är en väldigt protestantisk, för att inte säga puritansk, syn på såväl religion som moral. 

Själv älskar jag det italienska landslaget. Inte bara för deras vackra bollbehandling, utan just för att de kombinerar katolska korstecken med filmningar. För på så sätt lär de oss protestanter att religion är mer än moral. <

Text:

Toppbild: TT