Chaplin funkar än – jag hoppas på en regnig skitsommar

Låt oss hoppas på en skitsommar. Så ni stannar inne och tittar på Chaplin.

»Du behöver inte förklara vad som händer hela tiden«, säger tioåringen till slut, när tålamodet med hans överpedagogiska moder runnit ut. »Jag fattar ändå.«

Det är jag som är modern. Och eftersom jag vet hur kräsna dagens unga är vad gäller mediekonsumtion så har jag för säkerhets skull agerat stumfilms-tolk. För varje tyst scen i Guldfeber, har jag högt tolkat vad det är vi ser: »Den stora mannen är så hungrig att han hallucinerar. Han tror att Chaplin är en stekt kyckling. Nu vill han äta upp honom.« En plågad sidoblick från min son. Han har inte den mamma hans begåvning förtjänar.

Ni kan inte klandra mig. Dagens barn tillhör generationen som har ett uppmärksamhetsspann på 20 sekunder (motsvarande en bit på Tiktok). Så hur sälja in Charlie Chaplins gamla komediklassiker om inte genom chips och pedagogiska förklaringar?

Men de senare visade sig alltså vara överflödiga.

För här ska ni få en nyhet: stumfilm funkar finfint på dagens unga. I alla fall om den är gjord av mästaren Chaplin (1889–1977). Guldfeber hade premiär för typ ett sekel sedan men är fortfarande kul. Detsamma gäller de andra Chaplinfilmerna som man just nu kan se på SVT Play, fram till den 3 augusti.

Så låt oss hoppas på en riktigt regnig skitsommar så att ni alla tar er tid att titta på dessa klassiker. Om ni måste välja, ska ni i tur och ordning börja med dessa: Moderna tider (1931), Diktatorn (1940), Chaplins pojke (1921). Och så Guldfeber (1925) förstås. Det finns fler, som Stadens ljus (1931) och Rampljus (1952). Ni har förstås sett flera av dem – men handen på hjärtat, var det inte rätt länge sedan? De är värda att återuppleva, gärna som sagt med någon född på 2000-talet.

Förutom att man får ett gott skratt ihop, ger Chaplin en nyttig påminnelse om hur det såg ut i västvärlden för bara en mansålder sedan – eller två. Mängder av fattiga som saknade mat för dagen. Ekonomisk depression och politisk oro. Arbetslöshet, strejker, demonstrationer. Genom hans filmer förflyttas vi till tiden då arbetare var trashankar och kläder lappades och lagades, liksom skor och andra tillhörigheter. (I dag vet barn knappt hur man knyter ett par snörskor.) Vi påminns om den hisnande skillnaden mellan fattiga och rika, och om hur barn lämnades bort på grund av stigmat i att vara en ensamstående mor.

Samtidigt skrattar vi åt samma saker som då. Viss typ av mänsklig humor tycks vara tidlös. Den lille mannen (Chaplin var 165 cm) som utmanar den stora bjässen. Den tyranniske diktatorn som visar sig vara en riktig fjant. Även enkla grepp som kroppskomik kan vara kul, när det görs av en konstnär av Chaplins kaliber. Eller enkla förresten   … det kräver tveklöst sina skills för att snubbla på ett sätt som är kul också efter hundra år.

Chaplins eget liv hade börjat i social misär i London, hos en ensamstående mamma med klena nerver, men det slutade i familjelycka med den sista frun, skådespelaren Oona O’Neill och deras åtta barn, efter en framgångsrik om än skiftande karriär. Under McCarthy-eran i USA vid början av femtiotalet blev Chaplin som bekant hårt utsatt, och förbjuden att återvända till USA efter en utlandsresa, utan att det fanns några bevis för att han skulle ha samarbetat med kommunistiska Sovjet. Lämpligt nog ligger även en dokumentär på detta tema på SVT Play just nu (Chaplin mot FBI).

Vad är det som gör att han fungerar än? Kanske är det den empatiska blicken. I hans filmer är komik sammanflätad med tragik. Sådan humor är av någon anledning inte populär i dag, då unga främst skrattar åt elaka »pranks«, »roasting« och andra sorters trakasserier som läggs upp som humor på Youtube och andra kanaler. Men det är Chaplin som folk kommer att uppskatta om ytterligare hundra år. Tror jag.

Text: