Nyheten som journalisterna helst hade sluppit

Den här texten kommer inte i första hand att handla om Breivik eller offren för hans gärningar – alla som drabbades. Texten handlar om hur det första nyhetsdygnet upplevdes av en liten grupp personer som kom mycket tätt på händelserna, men som inte berättat sin historia förrän nu: de utländska journalisterna, som täckte de två terrordåden.

Den första ögonvittnesskildringen av bomben i Oslo presenterades av den arabiska tv-kanalen Al Jazeera. De enda bilderna på offren på Utøya den kvällen, innan de täcktes, togs av Aftonbladet. I den norska historien är datumet lika djupt inristat som 11 september 2001 är det i USA. Jämför man de två nyheterna och hur de presenterades i Svenska Dagbladet, en av de tidningar jag arbetade för, dominerade bägge nyheterna förstasidan under de tio första dagarna med 85 helsidor om 11 september och 88 helsidor om 22 juli.

Några månader efter terrordåden ger Google 115 000 000 träffar på sökningen »Anders Behring Breivik«.

Norges statsminister, Jens Stoltenberg, fick samtidigt drygt 6 miljoner träffar. Norges största hjälte, Fridtjof Nansen, fick inte ens en miljon och landsförrädaren Vidkun Quisling endast 250 000 träffar.

Skulle Norge i all framtid först och främst förknippas med Breivik?

Det gick inte som befarat. Bevakningen av terrordåden handlade inte bara om Breivik utan mer om ungdomarna som han angrep och hur norrmännen reagerade på dåden. En ung AUF:are skrev ett meddelande på Facebook, som spred sig som en löpeld på norska internetsidor:

»Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi alla kan visa tillsammans.«

Meddelandet plockades upp av CNN. 200 000 norrmän som samlades på Oslos gator med blommor i händerna var ett annat sätt att reagera än vad som dittills hade varit vanligt vid terrordåd. Hat skulle inte bara mötas med hämnd.

Men låt oss gå tillbaka till ögonblicket när bomben exploderade.

Klockan var 15.35 och Ammar al-Hamdan, som då arbetade som kameraman och producent för Al Jazeera i Norge, gick längs Møllergata vid Youngstorget.

– Jag blev rädd. Vad hände nu? Är det en bomb? Jag såg på alla fåglarna som flög iväg och började gå i den motsatta riktningen. Mot den plats där explosionen hade skett.

– Det som en gång i tiden var Oslos polishus, Møllergata 19, hade skyddat honom från bombens tryckvåg. När han rundade hörnet möttes han av ett kaos.

Trots att det har gått tio år har Ammar al-Hamdan svårt att tala.

– Fåglarna flyger och flyger och folk är som galna. De gråter och skriker och jag ser blod och folk på marken.

Bara några månader tidigare hade han skickats till Libyen av Al-Jazeera för att filma händelserna under upproret mot Muammar al-Gaddafi. Han och tre andra journalister hade tagits som gisslan i 16 dagar. Dagen innan hade han vittnat mot den libyska regimen i  internationella domstolen i Haag och rest hem för att han inte kände sig trygg. Nu hade kriget kommit till Norge, verkade det som. Alla känslorna och minnena från avrättningar han sett i Tripoli kom tillbaka.

Han ringde sin norska fru för att berätta att han inte var skadad och därefter till Al Jazeera i Doha.

– Jag sa: Ni måste komma ihåg att det här är Oslo, där det brukar vara väldigt fredligt. Jag kan inte bekräfta om det är en bomb eller en explosion.

Ammar al-Hamdan kopplar upp sig på Skype och filmar med sin Iphone 4G och kommenterar samtidigt bilderna på Al Jazeeras sändning.

– Det var väldigt dålig kvalitet på bilderna, men jag ville berätta för världen. NRK ringde mig: Vi ser att Al Jazeera rapporterar att det har varit en explosion i regeringskvarteret. Stämmer det?

800 meter därifrån var fotografen Christopher Olssøn, egentligen ledig från sitt sommarjobb som fotograf på Dagens Næringsliv, eftersom hans fru hade sitt förväntade förlossningsdatum. Men eftersom babyn inte visade några tecken på att komma ut hade han begett sig till sitt kontor på det internationella presscentret, NIPS, på Haakon VII:s gate. På presscent-ret fanns också Pierre Deshayes som var korrespondent för den franska nyhetsbyrån AFP.

– Även om NIPS låg ganska långt från regeringskontoren kände jag smällen när den kom. Jag sprang in till Pierre och vi var eniga om att det måste vara något stort. Så jag tog min kamera och slängde mig på min scooter.

– Räddningsarbetet var kaotiskt. Två poliser på plats försökte hålla ordning på de nyfikna som kom dit. Folkmängden lyssnade inte på poliserna.

– Poliserna blev allt mer högröstade och började att skrika till alla. Jag blev också stoppad och valde att gå mot Stortinget i stället. På vägen dit mötte jag en äldre man som svimmade på gatan framför mig. Jag såg att han hade träffats av splitter. Jag stoppade en taxi, fick in honom i den och bad chauffören köra så fort han kunde till Youngstorget, där jag sett att det satts upp ett tält med sjukvårdspersonal.

– Chauffören låg på signalhornet hela vägen dit, polisen försökte stoppa oss, men vi ropade att vi hade en skadad person i bilen som måste få hjälp.

När den äldre mannen hade tagits om hand av sjukvårdspersonal befann sig Christopher Olssøn innanför avspärrningarna. Han gick upp till regeringskontoret igen och började fotografera.

Under tiden hade Reuters reporter Walter Gibbs gått vidare och tagit sig runt på den andra sidan av regeringsbyggnaden och kommit dit ungefär samtidigt med Christopher. Han såg att byggnaden var totalskadad på den sidan och att det rasade en stor brand i olje- och energidepartementet, som låg på den andra sidan av gatan.

– Jag såg inte resterna av bilen som hade innehållit bomben, men där den stått var ett stort svart hål, och man kunde se av skadorna på husen runt omkring att det var här bomben måste ha exploderat.

På Reuters redaktion ringde alla telefoner samtidigt. Alister Doyle intervjuades i direktsändningar både av Wolf Blitzer i CNN och av BBC. Tack vare Walter Gibbs rapportering kunde Cristopher Olssøn med en gång motsäga det som var den första teorin om vad som hade skett: Att det var tidningen VG [Verdens Gang, red anm.] som var målet.

– Jag kommer ihåg att jag blev lite upphetsad. »Nej, nej, bomben var placerad på den andra sidan av regeringsbyggnaden! Det är helt klart att det var regeringen som var målet«, berättar Alister Doyle.

Reuters och NTB:s rapportering sker nästan samtidigt. Fortfarande försöker journalisterna i alla medier att förstå vad som hade hänt.

– Var statsminister Stoltenberg i livet? Fanns det en norsk regering?

Det som alla fortfarande räknade med var en terroraktion från Al Qaida, som valt Norge som ett mjukt mål, eller en hämndaktion från Libyen, för det norska stödet till upproret i landet, tog en annan vändning.

Klockan 17.35 intervjuas Jens Stoltenberg i NRK:s radiokanal. Han säger att han befinner sig på en säker plats och är i livet. Myndigheterna gör allt för att hjälpa de som är skadade och drabbade, säger han och vill inte spekulera om det som hade skett kunde ha något samband med den norska militära insatsen för att stödja upproret mot Muammar al-Gaddafi i Libyen.

Under våren hade norska F 16-plan utfört 2 820 uppdrag och släppt 588 bomber mot militära mål i landet.

En dryg halvtimme senare intervjuas Stoltenberg igen av TV2. Mot slutet av intervjun säger han att det kommit oroväckande upplysningar om skottlossning på Utøya.

Ammar al-Hamdan, hade efter att han rapporterat om explosionen, först hjälpt till med att få skadade personer till ambulanserna (något han inte vill berätta i detalj om av hänsyn till de han hjälpte). Därefter hade han hämtat sin tv-kamera på NIPS. Han fick ett meddelande från en kollega: »Vad sker på Utøya?«.

Medierna började fyllas av rapporter om ytterligare en terroraktion. Fortfarande klädd i en blodfläckig vita tröja, tog Ammar al-Hamdan en taxi och bad den köra till Utøya.

50 mil därifrån hade den svenska fotografen Niclas Hammarström visning på sitt småhus, när han fick höra av Aftonbladet som han arbetade för, att det skett en explosion i Oslo. Kunde han ta sig dit så fort som möjligt?

– De som såg på huset blev lite sura när jag sa att jag var tvungen att avbryta visningen. Jag körde till Arlanda och bokade in mig på det första flyget till Oslo. Då trodde vi fortfarande att målet för bomben kunde vara VG, berättar han.

Aftonbladet skickade alla tillgängliga journalister och fotografer.

– Vi var säkert tio stycken som åkte över. När flyget skulle lyfta kom nyheten att det också var skottlossning på Utøya. När vi kom fram till Gardermoen beslöt vi därför att dela upp oss. Jag och reportern Mattias Carlson körde till Utøya, de andra till Oslo.

De flesta journalister stoppades i en polisspärr på vägen till Utøya. Niclas Hammarström och Mattias Carlsson körde emellertid »bakvägen« till Utøya:

– Vi undvek därmed alla vägspärrar som polisen satt upp – utom en.

– Där var det en lång kö av bilar. Vi lyckades flytta oss ut på sidan och passera alla. Det var en polis där som säkert blev skogstokig på oss. Men vi kom fram, säger Niclas Hammarström.

– Där knackade vi på det första huset vi kom till och frågade om det var någon som hade en båt vi kunde hyra. Det visade sig att en man hade en båt och var villig att ta oss ut i den.

– Ovanför Utøya cirklade det två helikoptrar. Runt ön såg vi några småbåtar som låg och guppade. Jag vet inte vad klockan var, men på råfilen av mina fotografier kan jag se att den antingen var 19.51 när jag tog den första bilden, eller 18.51, om kameran inte registrerat att det var sommartid.

Anders Behring Breivik greps 18.34. Då hade han avlossat 297 skott, 121 med sin pistol och 176 med ett gevär. Det officiella dödstalet var då fortfarande 8–10 människor. Men Mattias kunde rapportera direkt från båten, i en text som publicerades 20.48, att antalet måste vara mycket högre.

Niclas och Mattias åkte runt ön två gånger. Ungdomarna som simmade i det kalla vattnet hade plockats upp av lokala båtar och de som var på ön hade fraktats in till land.

– Vi var väldigt försiktiga när vi närmade oss så att vi inte körde på några kroppar ifall de låg i vattenytan.

Under den första rundan låg kropparna längs stranden och i vattenbrynet. När de kom förbi en andra gång hade de täckts med vita skynken.

– Vi såg också hur en av de sista ungdomarna, Marius Holt, räddades ner från en klipphylla där han stått på medan Breivik gick omkring och sköt.

– Till sist åkte en båt med en polis i förbi oss. Han skrek något som: »Den där kameran ska vi ha«. Då beslutade vi oss för att ta oss in till fastandet igen.

På Sollihøgda hade Bjørn Amland, utsänd för nyhetsbyrån AP, beslutat sig för att försöka köra runt Tyri-fjorden för att närma sig Utøya från det andra hållet. Det är en lång omväg, men till sist kom han till samma vägspärr som Niclas Hammarström passerat lite tidigare. Han lyckades övertyga polisen att släppa igenom honom och kom till parkeringsplatsen ett stycke från hotellet.

– Genom att ta kontakt med några föräldrar som hade kommit för att hämta sina barn, fick jag tala med några av de överlevande. En irakisk far, som hade kommit till Norge för några år sedan, hade haft tre barn på Utøya, två döttrar och en son. Alla överlevde.

– Jag intervjuade sonen och en av döttrarna. Sonen sa att han hade försökt hjälpa andra så mycket han kunde. Han hade blodiga kläder på sig och en kompis hade dött i hans famn. Alla var väldigt präglade, men med tanke på vad hade varit igenom, hade de en otrolig förmåga att förmedla det som hade skett.

– En ung flicka jag intervjuade hade gömt sig under en sten och hörde Breivik andas när han stod ovanpå stenen där hon låg.

Bjørn Amlands intervjuer var några av de första ögonvittnesskildringarna som publicerades från Utøya.

Gwladys Fouché från Reuters var också på väg till ön, men hade inte lyckats ta sig så långt.

– Jag var tvungen att få tag i en bil och ringde hem till min man. Han hade just slutat arbeta som en fotojournalist i en av tabloiderna och hade erfarenhet att bevaka krig och förbrytelser. »Jag kommer inte att låta dig resa upp dit ensam«, sa han.

De lyckades ta sig igenom polisspärren i Sollihøgda och komma till en ny spärr ovanför Utvika, men där var poliserna obevekliga. Ingen kom igenom.

– Vi parkerade bilen och jag började gå runt och knacka på dörren på privathus och frågade om någon kunde berätta vad som skedde. Men det var ingen som ville säga något.

– Till sist beslöt vi oss för att köra runt Tyrifjorden och hitta ett hotell och sova en timme.

Medan de sov höll den norske polischefen Øystein Mæland en presskonferens. Klockan 03.50 på morgonen informerade han pressen om att dödssiffran hade justerats upp från tio till åttio (några dagar senare justerades siffran nedåt).

– När vi vaknade och såg det talet förstod jag: »Det här är den största nyheten i hela världen just nu och jag vill inte vara här«.

Under natten har också Breiviks identitet blivit känd och man har hittat det manifest han skickat ut på 1 500 sidor, där han i detalj beskriver förberedelserna till terrordåden.

– Klockan var 6.30 och vi visste att vi var tvungna att ta oss till Sundvolden hotell dit ungdomarna tagits. Denna gång kom vi från motsatt håll dit och det var inga spärrar. Det var så norskt! Soldater stod utanför hotellet med enorma vapen. Men ingen stoppade oss. Vi bara gick direkt in.

De presenterade sig för den polis som hade ansvaret på hotellet och frågade vad de fick lov att göra.

– Vi fick besked att vi kunde vara i lobbyn och observera, men vi fick inte närma oss någon.

Det låg en stor hög av kläder och även skor från ungdomar som hade lyckats simma till land eller som hade räddats ur vattnet av båtar. Röda Korset hade kommit med torra kläder.

– Det var så många känslor i lobbyn. Jag minns ungdomar som kramade om varandra och var så glada över att se varandra. På terrassen var det en familj vid ett bord som var så lyckliga över att deras barn hade överlevt och vid ett annat bord satt ett annat par i total tystnad.

Gwladys Fouché kände sig enormt pressad av att tala med de överlevande, samtidigt som hon inte ville bryta regeln om att hon inte kunde närma sig någon.

– Det var en kulturkollision. En av mina redaktörer i London trodde jag var galen. Han kunde inte förstå varför jag inte talade med dem?

– Då hörde vi ett genomträngande skrik från en flicka: »Försvinn!«.

Alla var tvungna att lämna lobbyn, men Fouché kände sig lättad.

– Då kunde de som ville tala med oss komma till oss och göra det. Fortfarande försökte vi etablera fakta: Var det en skytt eller två?

– Vi såg stora, kraftiga karlar som stod och grät, jag hade aldrig sett något sådant tidigare. Ett team med psykologer var där för att hjälpa de som hade blivit traumatiserade av vad de såg. Jag talade med några av de många som hade hjälpt ungdomarna. I ett tält berättade en kvinna hur hennes man hade plockat upp ungdomar tills båten blev så full att den riskerade att sjunka. Han var tvungen att bestämma vilka han kunde plocka upp och lämna resten i vattnet. Han satt med i tältet med sin fru, men kunde inte få fram ett enda ord själv.

– Vi körde tillbaka till Oslo och passerade ett hav av blommor utanför katedralen. Varför är det blommor där? frågade jag på kontoret.”Det är vad Osloborna gör. De lägger blommor på marken«, svarade en kollega.

Niclas Hammarström fortsatte att arbeta som fotograf och togs några år senare som gisslan i Syrien i 46 dagar. Han sköts i benet under ett flyktförsök.

– Jag har gjort jättemycket saker och sett mycket elände. Men Utøya var en helt unik skräckupplevelse, säger han.

– Det var så brutalt. Och det kändes nästan som om det var hemma.

Samma år skickade han in en bildserie till World Press Photo Contest, en prestige-fylld fototävling. Han vann andra pris.

I samband med det kritiserades han bland annat av chefredaktören för Fotografi.no.

»Hammarström borde själv ha insett hur känsligt det är och låtit bli att skicka bilderna till tävlingen. Här efterlyser jag hans etiska bedömningskraft, hans sunda förnuft och ödmjukhet. Dessutom efterlyser jag juryns bedömningsförmåga. Hammarströms bilder är inte särskilt bra. Han har inte gjort något annat än att avfotografera en strand. Händelserna på Utøya är – dessvärre – unika. Hammarströms bilder är inte det över huvud taget. Juryn i World Press Photo Contest har korat en av de värsta händelserna 2011, inte de bästa bilderna.«

– Bilderna är väldigt groteska, säger Niclas Hammarström i dag.

– Men de är ett viktigt tidsdokument i den norska historien. Jag har inte fått ett enda mail från någon anhörig som anser att bilderna inte skulle ha publicerats. Särskilt de senaste två åren har jag fått många som tackat mig. Jag tror att norrmännen har bearbetat sorgen och att många ser annorlunda på det nu. Några av bilderna ska användas i norska skolböcker.

Text: Björn LIndahl

Toppbild: Niclas Hammarström