Afghanska tolken: Säger åt min familj att hålla sig inne

På den svenska basen Camp Northern Light i Mazar-e-Sharif arbetade från 2006 som mest 1 000 svenska soldater och officerare. De hade flera tusen lokalt anställda, bland annat tolkar och vakter. Vid midsommar 2014 avslutades insatsen ISAF (International Security Assistance Force) och ersattes av Natoinsatsen RSM (Resolute Support Mission) där bara ett 50-tal svenska militärer deltog.

Det fanns då en stor oro för att de civilanställda som arbetat för den svenska styrkan, inte minst tolkarna som deltagit i insatserna i fält, skulle råka illa ut när truppen lämnat landet. Flera av tolkarna ville tidigt ha asyl i Sverige, då de befarade hämndaktioner från talibaner.

Redan 2012 sökte 24 tolkar asyl via den svenska ambassaden i Kabul, men samtliga nekades då uppehållstillstånd.

Av alla lokalanställda fick bara ett fåtal uppehållstillstånd i Sverige. Det handlar om 21 lokalanställda tolkar, två vakter och deras familjer, totalt 68 personer, som överfördes till Sverige under juli 2014 inom ramen för ett vidarebosättningsprogram i samverkan mellan de båda myndigheterna.

– Jag kan bara säga att de hade väldigt goda skyddsskäl, sade Mikael Ribbenvik, då operativ chef på Migrationsverket. Vi gör alltid en säkerhetsprövning tillsammans med Säpo i alla sådana ärenden för att se att det inte finns några säkerhetsrisker.

Dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) sade att det är viktigt att Sverige kan ge skydd åt de tolkar och andra lokalanställda som har behövt det:

– Sverige tar ansvar för de personer som har jobbat för oss och som bedöms ha ett skyddsbehov kopplat till sin anställning hos Försvarsmakten.

De 21 tolkarna och de två vakterna fördes till ett tredje land för att därefter kunna komma till Sverige genom det så kallade kvotflyktingprogrammet.

Samtidigt fick 26 personer, två tolkar och 24 vakter, stöd på plats i Afghanistan i stället för uppehållstillstånd i Sverige. Stödet gällde i högst ett år och handlade om hjälp till vidareutbildning, att hitta ett nytt jobb eller flytta till en annan plats i Afghanistan.

Begzad vill inte att vi skriver ut hans förnamn eller publicerar hans bild. Han bor i Skåne med fru och två döttrar och tog sin civilingenjörsexamen i byggteknik i juni vid Lunds tekniska högskola. Just nu jobbar han som mobil covidtestare och söker dagligen jobb i byggbranschen.

– Efter min gymnasieexamen började jag jobba åt en japansk biståndsorganisation i Sar-i-Pul. Men 2007 fick jag jobb som tolk åt de svenska styrkorna i Masar-e-Sharif och det gjorde jag ända tills styrkan togs hem 2014.

Han är en av de tolkar som jobbat längst åt ISAF och lånades tidvis ut åt finska styrkor. De sista tre åren jobbade han som arbetsledare för det 30-tal tolkar som fanns på den svenska basen.

– Mitt jobb var också att tolka på säkerhetsmöten åt de högre officerarna.

Han beskriver hur tolkarna hela tiden arbetade under stress och press:

– Jag tog hela tiden olika vägar till och från jobbet för säkerhets skull. Men oftast stannade vi och bodde över på campen.

Begzad deltog i otaliga operationer med svensk och afghansk trupp för att säkra områden mot talibanerna.

– Tolkarna uppträdde alltid obeväpnade, men med skyddsväst, hjälm och säkerhetsglasögon. Vi fick vapenutbildning och tilläts ha vapen i bilens bagage som ett sista försvar ifall det skulle gå riktigt illa.

Hot mot tolkarna var snarare regel än undantag:

– På patrullerna sade folk ofta dåliga saker till oss, att vi var otrogna, överlöpare och jobbade åt ”amerikanerna”. De ansåg att vi konverterat, de filmade oss med mobiler och vägrade hjälpa oss.

Talibanerna hade bra kontroll på vilka som jobbade åt internationella organisationer, säger Begzad:

– De har infiltrerat djupt bland vanligt folk. De kom till vårt hem och frågade mina bröder efter mig. Vi visste att vi skulle lämnas över till talibanerna när ISAF-styrkorna togs hem. Vi var mycket rädda.

Begzad hade goda skäl att vara rädd:

– När talibanerna intog Mazar-e-Sharif förra gången 1997 mördade de min far. Då var jag nio år.

2012 fick tolkarna veta att bland annat Kanada, Australien och Nya Zeeland beslutat ge sina tolkar asyl när ISAF avslutades.

– Vi skrev till svenska ambassaden i Kabul, men fick inget svar. Då gick vi till medierna, jag intervjuades bland annat av Sveriges Radio. Det var en hög sannolikhet att vi skulle utlämnas till talibanerna. Den svenska militären visste vad som skulle hända oss för de kände oss på djupet.

2013 fick två av tolkarna asyl och hoppet växte hos de övriga.

– En svensk kapten meddelade till sist att vi skulle få asyl och att vi hade två månader på att förbereda oss. Jag var bland de sista som lämnade den 23 juni 2014 och fick ta med min fru och min första dotter som då var fyra år. Vi flögs till Dubai och fick visum på svenska ambassaden i Abu Dhabi.

Dagen därpå landade Begzad på Arlanda:

– Jag kände att jag kunde andas lugnt utan stress för första gången på sju år. Jag kände att jag fått ett nytt liv.

Begzad hade börjat läsa byggteknik på lediga stunder redan i Afghanistan. Nu tog han planerna vidare:

– Först lära sig språket, sedan läsa in fysik, kemi och matte så att jag kunde komma in på civilingenjörsutbildningen. Under tiden jobbade jag som studiehandledare i skolan. 2018 kom jag in på högskolan och den 10 juni i år fick jag min examen. Nu gäller det bara att hitta ett jobb i byggbranschen.

Under tiden har Begzad och hans fru fått ytterligare en dotter som började skolan i veckan. Men sedan några dagar är han orolig för sina släktingar i Afghanistan:

– Jag har svårt att sova, jag ringer och råder dem att hålla sig inne. Jag kan bara hoppas.

Han litar inte en sekund på talibanernas löften att skona dem som jobbat åt regeringen och utländska organisationer:

– Man kan inte tro på dem, de ändrar sig alltid. Jag tycker det var fel beslut att dra tillbaka styrkorna så snabbt. Allt som byggts upp under 20 år försvann på några dagar. Folket har tappat allt hopp.