Det var inte för kvinnorna som väst var i Afghanistan

En informationskampanj. Det är kanske det som behövs. Men vi börjar i rätt ände.

Afghanistan är med stor sannolikhet det värsta landet att leva i för kvinnor. Nej, vi har inte glömt Gudrun Schyman: »Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige«. Vi har inte glömt, det är bara det att de finare poängerna i intersektionalitetsstudier och postkolonial teori har en tendens att inte riktigt fästa när rättsväsendet gräver ner kvinnor till halsen och kastar sten på dem.

Afghanistan verkar, så länge någon brytt sig om att beskriva saken, ha varit ett riktigt skitland just för kvinnor. De behandlas som egendom, spökas ut i heltäckande skynken och får inte röra sig fritt utan manlig eskort. De utnyttjas, gifts bort i barnaålder, våldtas och förnekas de mest basala mänskliga rättigheter. Inte ens vanlig enkel anständighet gills. Det började inte med talibanerna. Det började inte ens med islam. Det här förtrycket är äldre än så.

Det var, kanske vi ska påminna om, inte detta som gjorde att Afghanistan invaderades av trupper från väst för 20 år sedan. Då handlade det om att talibanerna på sitt territorium skyddade våldsverkare och extremister. Det är, för övrigt, också en gammal afghansk tradition.

Nu är det ju så att krig i ett avseende är ungefär som strejker. För att travestera Stig Malm: vilken idiot som helst kan starta ett krig, det svåra är att avsluta det. Så var det även i Afghanistan.

När talibanerna smälte in i terrängen, för att undgå den huvudsakligen amerikanska vapenmakten, började det dyka upp nya motiveringar till ockupationen av Afghanistan. Främst bland dessa var kvinnorna.

Det skulle vara en normalintelligent medborgare förlåtet om denne bar på intrycket att västvärlden befann sig i Afghanistan för att slåss för jämställdheten. I sisådär 15 år har den bilden spridits utan kraftigare invändningar. Som ett slags beväpnad Grupp 8 har de västliga trupperna besatt landet för att lära invånarna om kvinnors rätt till utbildning och sin egen kropp. Skulle man kunna tro.

Fan vet om inte många av de som varit ansvariga för debaclet trott på det själva.

För det här är det verkligt fatala med beväpnade, västliga liberaler. De kan för sitt liv inte föreställa sig att någon människa på största allvar skulle kunna välja ett förtryckarsystem som det afghanska framför det västliga. Ges människor bara ett val – med stöd av vapenmakt om så krävs – kommer de givetvis att välja det rätta.

Det här stämmer tvivelsutan för en liten, intellektuell övre medelklass i Kabul, som på det stora hela anammat västliga värderingar. Det stämmer säkert för en del yngre och udda personer runt om i de territorier och stamområden som vi låtsas utgör en afghansk nation. Men det finns 38 miljoner afghaner. Mycket litet talar för att något som ens närmar sig en majoritet av dem, ens bland kvinnor, önskar sig det som västliga liberaler tar för givet att de egentligen vill ha.

Insatsen i Afghanistan, i den mån den syftade till att förvandla »landet« till en jämställd rättsstat med respekt för minoriteter, led av samma missförstånd som våra egna, kära folkpartister alltid brukade lida av: att det inte finns något problem som inte kan lösas med en informationskampanj. För det finns bara en rätt väg, den har liberalerna funnit, och om folk får lära sig det, kommer de att göra som de borde.

Vi önskar alla att det var sant. Inte minst för de afghanska kvinnornas skull. Men det är det inte. Därför ska man vara försiktig med att låta världsförbättrare leka med vapen.