Flickor dejtar kriminella för att få gå i shorts och kortkort

Tensta har förändrats de senaste tio åren. Men att unga kvinnor börjat gå i shorts och kortkort är inte enbart en solskenshistoria.

Jag ringer på hos min mamma som bor i Spånga. När hon öppnar dörren och ser mig stå där i linne och shorts utbrister hon: »Har du gått hela vägen hit från Tensta i de här kläderna?« Hon tittar på mig med en sträng blick och utropar »du är ju galen, tänk om någon hade attackerat dig?«

Jag försöker förklara för min mamma att Tensta har förändrats. I sommar har jag sett många kvinnor gå bararmade, i korta kjolar, klänningar och shorts. Jag berättar vidare att jag har sett kvinnor i baddräkt leka med sina barn i plaskdammen i Nydalsparken. Bredvid dem satt kvinnor i stora schalar med fötterna i vattnet.

En syn som jag väntat på i många år. Det är kanske nu det vänder. Mamma är tveksam.

 I somras fick jag besök av en väninna som har varit i Tensta många gånger under de senaste 10 åren. Hon reagerar också på kvinnornas kläder och bekräftar min bild. Vi gläds över utvecklingen och tror att det kan vara så att islamisterna har försvagats i och med att »staten« IS har fallit. Debatten om islamisternas förtryck i olika förorter kan också ha stärkt kvinnorna så att de vågar vara tuffare. Jag berättar att polisen nu för tiden är mycket mer närvarande och att de verkligen gör ett bra jobb.   

Men för någon vecka sedan insåg jag att den ljusa bild jag målat upp av ett Tensta som håller på att resa sig mot islamistiskt förtryck är lite väl enkel. Skuggorna fattas.

Jag var ute på en promenad. I Tensta finns fortfarande människor som kommer ihåg mig från tiden jag var politiskt aktiv och det händer att okända unga kvinnor börjar prata med mig. Ofta klagar de på sina föräldrar och deras landsmän som försöker kontrollera de unga kvinnornas liv. De kommer ihåg, eller har fått det återberättat, att jag tog strid för tjejernas rätt att klä sig som de ville.

Det var år 2009 som jag fick klart för mig att islamisterna hade blivit så starka att kvinnor i Tensta inte vågade gå ut i korta kjolar. Då började jag själv gå omkring i kort kjol. Det kändes konstigt eftersom jag i hela mitt liv hade haft långa kjolar. Men jag kallade det för min talibanprotest. Det var mitt sätt att stötta de unga kvinnorna och väcka debatt kring vad som håller på att hända i de utsatta områdena. Min talibanprotest uppmärksammades stort i Expressen.

Jag passar på att fråga dem jag nu mötte om de håller med om att kvinnor klär sig mycket friare i Tensta nu. »Jaaa«, svarar de i mun på varandra. Jag blir glad över att de också har sett förändringen, men den förklaring de ger stämmer inte med det som jag och min väninna intalade oss.

Tjejerna berättar att de kriminellas flickvänner och fruar vill vara moderna, som kvinnor de se ser på tv. De vill inte gå runt i stora schalar och bylsiga kläder. Islamisterna, som i många år har trakasserat kvinnor för deras klädsel, vågar inte längre säga något. Vem vill ge sig på en kille som tillhör ett gäng, utropar tjejerna kaxigt.

De berättar om unga kvinnor som i många år har täckt sina huvuden, men nu har slängt schalarna. Sedan tillägger de att det finns tjejer som blir ihop med kriminella killar, bara för att få frihet att leva som de vill. Varken föräldrarna eller islamisterna kan skrämma dessa tjejer.

Medan jag lyssnar på deras berättelse känns det som att jag hamnat i en dimma och vet inte hur jag ska ta mig ut därifrån. Jag är mållös. Jag som alltid har varit säker och tydlig i mina värderingar vet inte längre vad jag ska säga till dessa tjejer som verkar så förtjusta i tanken att de kriminella har tryckt tillbaka islamisternas inflytande. Efter viss vånda kom jag fram till att jag inte kunde dela deras glädje, utan måste markera att det inte är acceptabelt att hylla de kriminella, eftersom de är ju ett hot mot vår säkerhet och mot rättsstaten.   

Fredagen den 6 augusti är jag åter på väg till mina föräldrar. När jag kommer fram till ängen mellan Tensta och Spånga ser jag en stor skärm där fotbollsmatchen mellan Sverige och Kanada visas. Jag ser åter kvinnor i shorts och linne sitta bredvid kvinnor med stora schalar. Det ser vackert och sympatiskt ut, jag blir glad, stannar till och är på väg att sätta mig ner tillsammans med dem när jag kommer på att jag var på väg att uppvakta min bror som fyller 50 år. När jag kommer hem på kvällen ser jag flera polisbilar. Jag stannar inte ens till. Väl hemma läser jag i tidningen att det har varit skottlossning i Tensta. Som tur är verkar ingen ha dött den här gången.

Jag tänker på glädjen hos de unga kvinnor jag nyss mötte som äntligen kunde klä sig som de ville.

Har jag rätt att fördöma deras tacksamhet mot de kriminella, när samhället under många år har svikit flickor och kvinnor genom att ge ekonomiskt och politiskt stöd till de islamistiska organisationer som begränsade deras liv?

Nalin Pekgul är sjuksköterska och före detta riksdagsledamot för Socialdemokraterna.

Text:

Toppbild: TT