”Läsvärt om svamparnas hemliga liv… men hjälp, ändra språket”

I en ny bok får vi veta allt om svamparnas hemliga liv – från murkelsex till hur de utvecklar gift eller har ihjäl gamla ekar.

Text: Fredrik Sjöberg

Foto: Margareta Kubista Gustafsson/TT

Av alla de skolor jag gick i gav ingen mer än Fältbiologerna. De andra var bara transportsträckor. Jag blev medlem 1968, som tioåring, och befann mig sedan under femton år i föreningens hägn. Jag var först ordförande i Västerviksklubben, senare i Smålandsdistriktet, och avslutade karriären som redaktör för tidningen Fältbiologen. Den världsbild jag hade då, 25 år gammal, har jag i allt väsentligt fortfarande. Det brukar ju bli sådär; man skaffar sig en stabil grund att bygga resten på.

Svamparnas förunderliga liv

av Anders Dahlberg & Anna Froster

Natur & kultur

Fältbiologerna var länge en liten organisation dominerad av naturintresserade pojkar, och nu är den liten igen, dominerad av miljöengagerade flickor. Men på 1970-talet möttes bägge dessa trender i en kreativ explosion som gjorde föreningen stark. Under flera år hade Fältbiologerna fler medlemmar än vad Miljöpartiet har i dag, och grejen var en tillfällig balans. Natur och politik, tjejer och killar, allt sammantaget en legering som bar. Framför allt roade vi oss; i de renodlade miljöorganisationerna tråkade man långsamt ihjäl varandra, men vi kunde alltid bränna iväg till närmsta skog och botanisera, bo i tält och laga undermålig mat på stormkök.

Sådana minnen dök upp under läsningen av boken Svamparnas förunderliga liv, av Anders Dahlberg, äldre professor i mykologi, och Anna Froster, yngre journalist och författare – båda avdankade fältbiologer. Det har hänt mig många gånger förr: jag träffar någon eller läser något och känner intensiv samhörighet som vore det fråga om gamla vänner fastän vi aldrig har träffats. Startsträckan fältbiologer emellan är kort som på ett hangarfartyg. Jag antar att överåriga svartklubbslibertarianer och andra barn av skruvade subkulturer erfar ungefär samma sak. 

Så låt oss tala om svamp. Ända sedan Kungl. Patriotiska Sällskapets heroiska folkbildningskampanjer efter svältåren på 1860-talet är ämnet på tapeten. Svampfödan bidrar kanske inte lika mycket till folkhushållet här som den gör i Ryssland, och har aldrig nått samma status bland gastronomer som i Japan och Sydeuropa, men inemot hälften av svenskarna plockar svamp ibland. Kantareller mest förstås, och karljohan, men ändå. Själv äter jag ibland violgubbe, även kallad grisöron, och just i år har det blivit mycket grynsopp.

Svamparnas förunderliga liv är ett stycke nördig populärvetenskap av den där obetalbara sorten som påminner om utforskningen av rymden såtillvida att ingen ens anar vetandets ände. Forskarna bedömer att 95 procent av all världens olika svamparter ännu är oupptäckta. Vi är bara i början. Som exempel anförs en svampexpedition till en vanlig mataffär i London, där de vetgiriga mykologerna köper en förpackning torkad karljohan från Kina, varefter innehållet analyseras med modern dna-teknik. Inte oväntat hittar de tre olika arter, alla nya för vetenskapen.

Redan Linné begrep att svamparna var liksom undflyende; han förstod sig inte på dem och tycks ha tröttnat på ett ganska tidigt stadium. Hans beteckning »florans vandrande pack« tyder på det. Större delen av svamparnas liv försiggår i det fördolda, under jord, och i likhet med artrikedomen är deras intrikata ekologi ännu långt ifrån klarlagd. Nog för att huvuddragen är kända – mykorrhizasvamparnas interaktion med träd, och nedbrytarnas tålmodiga brutalitet – men vetenskapen avancerar åt alla håll. Dahlberg och Froster vet att berätta.

Svamparnas evolutionära historia avhandlas, deras fortplantningsstrategier och benägenhet att utveckla toxiner. Några framstående forskare, från Elias Fries (1794–1878) och framåt, påkallar biografiska utvikningar, och en uppsjö av kuriösa liknelser belyser många egendomliga anpassningar. Att mycelet erinrar om internet och parasitsvampar om hackare är bara början; att en svamputflykt i en kalkbarrskog påminner något om dykning vid ett korallrev har fog för sig, och när det kommer till beskrivning av svampars doft gläds jag åt uppfinningsrikedomen. En doftar varmt strykjärn, en annan luktar sur Wettextrasa kryddad med kanel. En gotländsk tryffel påstås dofta bilverkstad.

Tryfflarna är en historia för sig. I likhet med goliatmusseronen (av japaner kallad matsutake) och den tibetanska larvklubban betingar de höga priser på marknaden, vilket säkerligen kan fånga läsare som främst intresserar sig för pengar. Just på Gotland finns ett snabbt växande antal tryffelhundar som hittar förvånansvärt mycket. Läsvärt och lärorikt är det, också historier om häxringar, murkelsex, fotsvamp, lingonsvulst och svaveltickans förmåga att bryta ner en flerhundraårig ek.

Naturligtvis finns i boken även ett annat spår, mer politiskt, som handlar om det rationella skogsbrukets inverkan på svampfloran. Allt annat vore tjänstefel. Många arter är beroende av skogar med lång kontinuitet och en del av dem försvinner helt från de trakter där kalhyggesbruket är förhärskande. Detta diskuteras här och var, lyckligtvis utan alarmistiska övertoner. Läsaren fattar ändå. Vilket än en gång påminner mig om Fältbiologerna, där den ofta outtalade strategin var att kunskaper om naturen i sig födde viljan att värna den. Ångestskapande alarmism leder vid jämförelse inte långt, möjligen ingenstans.

Egentligen har jag bara en invändning mot Svamparnas förunderliga liv och den har att göra med språket – som på sina ställen tangerar en i svensk naturprosa tröttsamt vanlig infantilisering. Alltså, kanske försökte jag bara fortast möjligt bli vuxen; hur som helst skulle jag som ung fältbiolog ha beskrivit en svamp som lever på älgspillning just så. En art som lever på älgspillning. Inte älgbajs.

En rotticka bryter ner en stubbe; bara till mycket små barn säger man »smaskar i sig«. Varför tvingas jag läsa sådan smörja? Hänvisningar till både Bamse och björnen Baloo gör sedan inte saken bättre. Har förlaget inga redaktörer? Gamla ekar är i sammanhanget substrat, inte »entliknande hjältar«. Åh, så dumt. Mögelsvampen Penicillium chrysogenum kan vara »superhjälte« på dagis, men inte gärna i böcker för vuxna. Hjälp! Ta bort!

Fredrik Sjöberg är kulturskribent, biolog och författare.