Sverige i Mali – en insats utan exit-strategi

Attacker mot FN-personal. Oändliga strider. ­Nonchalerade fredsavtal. Hur kommer världens reträtt från Mali att se ut?

Text: Annica Ögren

Foto: Jerome Delay/AP

700 mil från Afghanistan dammar sanden efter militärfordonen med fladdrande FN-fanor på Timbuktus gator i norra Mali. Det är förmiddag och temperaturen har stigit till 45 grader. Bland brokiga lerhus passerar konvojen platsen där en självmordsbombare en dryg vecka tidigare sprängt sig själv till döds i en riktad attack mot svenska soldater som befann sig på några meters avstånd. Vid den här tidpunkten, 2016, var det en av få incidenter som svenskarna var direkt inblandade i sedan de kom till Mali 2014.

Under vistelsen 2016 svarade en svensk soldat på frågan om varför han trodde att regeringen skickat svensk trupp till den fredsbevarande insatsen Minusma i Mali.

»Säkerhetsrådet, jag tror att mycket baseras på det. Att man vill ha folk ute men samtidigt vill man inte ha något nytt Afghanistan där det var för stora risker där det smällde mycket. Utan att jinxa Mali-insatsen så har det varit ganska lugnt för vår del hittills«, svarade han då, i en artikel i Café.

Det har nu gått snart fem år sedan händelsen i Timbuktu och den svenske soldatens svar. Sverige fick en plats i FN:s säkerhetsråd. Attackerna mot svenska soldater liksom mot all FN-personal har hela tiden ökat, det säkerhetspolitiska läget i Mali försämrats och FN-insatsens uppdrag försvårats. Det svenska truppbidraget – som tillsammans med ett 60-tal länder ingår i den fredsstabiliserande FN-insatsen Minusma – har sedan dess lämnat Timbuktu i norr för det hårt drabbade Gao i öst.

Bara under det senaste året har två militärkupper ägt rum, landet är inne på sin tredje president – en juntaledare – och sin femte regering.

13 000 FN-soldater 

Sedan Malis självständighet 1959 har tuaregerna i norr kämpat för att bli integrerade i regionens ekonomiska utveckling. Under tidigt 2010-tal gjorde de uppror, allierade sig med terrorgruppen Al-Qaida i Islamiska Maghreb (AQIM) och ockuperade de tre största städerna i norra Mali.

2013 skickade Frankrike 2 500 marksoldater och fredsbevarare till Mali, ett fredsavtal mellan maliska regeringen och rebellformationerna slöts.

2013 beslutade FN att skicka fredsbevarande trupper till Mali under uppdragsnamnet United Nations Multidimensional Integrated Stabilization Mission in Mali (Minusma) med 13 000 soldater.

Ett nytt fredsavtal skrevs 2015. Det har fortfarande inte implementeras.

Utvecklingen i Mali går åt fel håll trots närvaron av 13 000 fredsbevarare och stora bistånd. I december 2020 beslutade Sveriges regering om två miljarder kronor till Mali 2021–2025, vilket gör Mali till ett av de största mottagarländerna för svenskt bistånd.

Landet befinner sig mitt i en väpnad konflikt där FN-insatsen ständigt attackeras av islamistiska terrorgrupperingar och där FN-soldaterna själva utgör en måltavla. I skrivande stund har ingen svensk soldat stupat, men flera skadades lindrigt så sent som i april när deras fordon träffades av en vägbomb.

Till skillnad från Afghanistaninsatsen som leddes av Nato, har FN varken mandat eller resurser för att bemöta asymmetriska hot. Missionen är den blodigaste i FN:s historia med minst 145 stupade soldater.

– Ett stort problem är att fredsavtalet som skrevs 2015 fortfarande inte är implementerat. FN har som del i mandatet att stödja avtalet men det görs med väldigt begränsade framsteg, säger Diana Janse, Senior Fellow på tankesmedjan Frivärld och tidigare Sveriges ambassadör i Mali till mars 2021.

Hon menar att det inte finns tillräckligt med politiskt driv för att implementera avtalet.

– Jag tror att det är väldigt svårt att uppnå varaktiga resultat utan ett starkt lokalt ägarskap och ledarskap som driver reformer med förändringsvilja. Det saknades i Afghanistan och det saknas i Mali. I stället för att leverera service till medborgarna och implementera fredsavtalet så har man sysslat med maktstrider och militärkupper, säger hon.

Janse beskriver FN-insatsen Minusma som en krockkudde: att den fungerar i sådan mån att det inte raskt och drastiskt ska bli väldigt mycket sämre i landet.

– Insatsens blotta existens har en stabiliserande effekt i Mali och de svenskar som jobbar där gör ett fantastiskt jobb, givet förutsättningarna som bjuds, säger hon.

Men målsättningen att understödja och implementera fredsavtalet liksom att skydda civilbefolkningen – som är en del av målsättningen inom ramen för det svenska truppbidraget till Minusma – fungerar marginellt, enligt Janse.

– Mali är tre gånger så stort som Sverige, infrastrukturen är dålig och det är svårt att räcka till. Säkerhetsmässigt är det svårt att röra sig, klimatet är svårt och väderleken sliter hårt både på mannar och utrustning.

I ljuset av Afghanistan är det en rimlig fråga, menar hon, om målen som Sverige sätter upp för de militära engagemangen i internationella insatser, är realistiska.

– Frånkopplingen mellan verklighet och målformulering är påtaglig i Afghanistan och har varit det hela tiden och är det i Mali också.

Varför är Sverige fortfarande i Mali, tror du?

– FN-insatsen har sin upprinnelse i ambitionen att Sverige ville ha en plats i FN:s säkerhetsråd, samtidigt som det var länge sedan som Sverige hade en FN-trupp. Sedan har vi blivit kvar längre än vad som från början var tänkt. Men fortfarande finns ingen exit-strategi, säger Diana Janse.

Vid sidan av Minusma pågår den franskledda insatsen Barkhane, där den multinationella specialförbandsstyrkan Task Force Takuba ingår, och där Sverige sedan ­februari 2021 ingår med en helikopterburen snabbinsatsstyrka om cirka 150 soldater.

Efter Brexit har maktbalansen inom EU skiftat och Frankrikes inflytande och tyngd inom EU-samarbetet ökat. Det har gjort, menar Diana Janse, att flera länder, däribland Sverige, blivit mer villiga att räcka Frankrike en hjälpande hand för att främja säkerhet i regionen.

Mali och hela Västafrika har alltid varit viktigt för Frankrike som tidigare kolonialmakt, och landet vill gärna behålla politiskt, ekonomiskt och kulturellt inflytande där, vilket Diana Janse tidigare diskuterat i rapporten »Vid vägs ände – en plan B för Sveriges engagemang i Mali.«

– Något förenklat kan man sammanfatta det som att Mali har blivit viktigt för Sverige då Mali är viktigt för Frankrike, och Frankrike är viktigt för Sverige, säger Janse.

Hur länge bör Sverige stanna i Mali, och till vilken nytta?

– Det är inte för oss att rädda Mali, det är upp till malierna att rädda Mali. Vi kan stötta, stödja och finansiera men Mali är ett suveränt land. Med Afghanistan-facit i hand tror jag vi ska vara medvetna om de begränsningar även en storskalig intervention har, de goda intentionerna till trots.