Vad är alternativet – göra Afghanistan till koloni?

Alla är ense om att det är en katastrof att talibanerna rullar in i Kabul. ”Det borde inte få hända”, är en formulering som återkommer. Men vad betyder den egentligen?

Afghanistan och stamterritorierna mot Pakistan har aldrig varit okomplicerade områden. Dels har de klämts mellan olika yttre makter: Alexander den store och nomader från Centralasien, mongoler och araber, Mogulriket och perser, ryssar och britter, ryssar och amerikaner. Dels har de själva inte gjort sig kända för en särskilt högtstående politisk ordning. Våld, övergrepp, förtryck, terror, korruption, utstuderad grymhet och klankrig har i allt väsentligt varit normallägen.

Vad har varit värst för afghanerna? De yttre makternas våld och arrogans, eller de inre makternas våld och arrogans? De korrumperande miljonerna och vapenleveranserna från yttre makter, eller korruptionen och vapenfetischismen hos de inre makterna?

Vem vet? Hur ska man ens mäta det? Och hur skilja det ena från det andra? Afghanska krigsherrar har ofta erövrat sin makt i kamp mot yttre aggression och i allians med andra yttre krafter. Yttre aggression har ofta inletts därför att afghanska krigsherrar utgjort ett säkerhetshot utanför de egna gränserna, eller i samverkan med andra yttre krafter. Så var det när britterna skaffade sig ett mycket dyrköpt och begränsat inflytande över Afghanistan. Så var det när USA invaderade landet i vredesmodet efter 11 september-attackerna.

Hade allt varit frid och fröjd i Afghanistan om USA inte invaderat landet för 20 år sedan? Antagligen inte. Är läget på många sätt värre nu, efter 20 år av misslyckad politik? Högst troligt. Har USA, och för den delen Sverige, ett moraliskt ansvar för mycket av det som sker nu? Ja.

Den svenska fråga som kommit att dominera – den om afghanska tolkar – har ett tydligt svar: man lämnar inte stridskamrater bakom sig, oavsett vad man anser om det kloka i striden från första början. Det är klart att Sverige har en skyldighet att ta hand om de afghaner som hjälpt svensk trupp på plats. Nu verkar det också allt mera klart att senfärdighet och ovilja kommer att resultera i att det är för sent att göra det. Den skammen får Sverige som nation bära.

Men sedan då?

Vad menas det när det sägs att det som nu sker ”inte borde få hända”?

Ska orden ges någon praktisk innebörd är den enda rimliga att USA och andra inblandade länder borde ha stannat i Afghanistan och fortsatt striden mot talibanerna. Med kännedom om hur illa strategin fungerat de senaste tjugo åren måste betydelsen nog ges en ännu mer konkret innebörd: det funkar inte att finansiera afghanska krigsherrar som ska sköta striderna mot talibanerna. Det leder till korruption och våld av ett slag som bara föder talibanerna som motkraft. Det funkar inte heller att förhandla med talibanerna. De är bara intresserade av fred i den mån som den leder till att de kan rulla ut sitt skräckvälde igen. Då finns bara ett annat alternativ: att sköta striderna själv. Det vill säga att västmakter militärt ockuperar landet och styr det som en koloni satt i undantagstillstånd.

Det finns få, om några, exempel på att en sådan strategi är framgångsrik och kan skapa någon form av harmoni. Erfarenheten är snarare den motsatta. Särskilt när motståndsrörelserna mot en sådan ockupation gärna blandar sig med civilbefolkning, inte räds självmordsattacker och inte har någon överdriven respekt för sina landsmäns liv. Då blir istället resultatet att civilbefolkningen hamnar i korselden mellan två parter som hetsar varandra till allt större grymhet. På det stora hela brukar det resultera i att den sida som säger sig stå för nationellt självbestämmande – även om det innebär avhuggna händer, stening och burka – vinner i sympati framför ockupationsmakten, även om den säger sig stå för frihet, utveckling och jämställdhet.

Så, vad betyder talet om att det som nu sker ”inte borde få hända”?

Jag vet ärligt talat inte. Jag förstår det inte. Vill verkligen alla de som nu säger detta ha en amerikansk ockupationsmakt i Afghanistan under minst ett par decennier till? Även om de annars vänder sig mot amerikansk imperialism? Tror de att det skulle lösa problemet? Eller tror de att talet om ”nationsbyggande” har en fungerande kärna, trots att två decennier i Afghanistan under den devisen snarare har lett till att det som möjligen existerade av stat har dekonstruerats?

Vad är det de vill ska ske? Bombningar? Var och hur? Marktrupp? Vilka och på vilket sätt? Något annat, okänt, genidrag?

Det som sker i Afghanistan är djupt deprimerande. Det kommer att betyda död för många afghaner och förstörda liv för många fler. Det kommer att spilla över landets gränser i form av flyktingströmmar, men antagligen också i form av ytterlig destabilisering av regionen och kanske i nya terrordåd runt om i världen. Amerikanerna hoppas, utmattade, nu på att kunna lämna Afghanistan åt sitt öde, men mycket lite tyder på att talibanernas Afghanistan kommer att lämna resten av världen åt sitt öde.

Kvar är grundproblemet: om man säger att det här måste stoppas är man också rimligen svaret skyldig: hur? Att USA och västvärlden gjort mycket, nästan allt, fel kan vi vara ense om. Att det här sättet att dra sig ur bara kunde sluta i katastrof gick att ana. Men hur ska man göra istället? Vad är alternativet som är så mycket bättre?

Jag har själv ingen aning. Några slutsatser kan man dra av den här erfarenheten. En är att man ska vara mycket försiktig innan man invaderar ett annat lands territorium. En annan att den som motiverar användandet av militärmakt med moraliska resonemang om fred, rättigheter för kvinnor och demokrati, inte slipper undan krigets logik. Att försöka stöpa om ett land med maskingevär kostar inte bara enorma summor och många liv, utan resulterar dessutom ofta i motsatsen till det avsedda. En tredje är att fina moraliska argument inte gör någon immun mot moraliska haverier. Snarare tvärtom: den som ser sig som en vit riddare kommer nästan ofelbart att låta ändamålet helga medlen, när det blir kärvt. Sedan kommer det oundvikliga fallet. En fjärde är att idealism är en farlig grund för väpnad utrikespolitik. När besvikelsen kommer finns ingenstans att vända sig än till cynismen. Det är därför Joe Biden, efter att USA i tjugo år har varit drivande i dekonstruktionen av Afghanistan, kan säga att afghanerna måste ”själva måste slåss för sitt land”.

Vad har vi för nytta av de där slutsatserna?

Det vet jag inte heller. Det enda jag vet är att Afghanistan kommer att göra sig påmint igen. Och oavsett alla principer kommer resten av världen att bli indragen i fler bloddrypande haverier i den här delen av världen.