16 år ”kriskansler” – så blev Merkels bokslut

Starka krafter i partiet planerade att kuppa bort henne. 16 år senare lämnar världens mäktigaste kvinna sin post – beundrad även av motståndarna.

Vad heter egentligen »drivkrafter« på tyska? Fotograferna surrade runt Angela Merkel vid podiet några meter bort, den så kallade sommarkonferensen skulle precis börja, det är då förbundskanslern tar sig tid och svarar på alla tänkbara frågor, den stora salen i Presshuset var fylld till sista stol.

Vi – fotografen Alexander Mahmoud och jag – hade för Dagens Nyheters räkning följt Merkel land och rike runt under en vecka före valet 2013. Att få veta vad som driver henne vore ett bra slut på reportaget. Chansen kom efter 25 minuter när mannen som ledde presskonferensen pekade på mig och den lilla röda lampan vid mikrofonen tändes.

Frau Merkel, vad är det som motiverar er att gå upp varje morgon och bedriva politik? Vilka är era drivkrafter?

Den oskyldiga frågan kom lägligt. Förbundskanslern hade dittills plågats av frågor om NSA, sommaren hade präglats av avslöjandet om den massiva amerikanska avlyssningen. Det var tydligt att USA-vännen Merkel kände sig obekväm. Därför tog hon sig tid att berätta om sina drivkrafter.

– Att vara förbundskansler är ett inspirerande arbete eftersom man hela tiden ställs inför nya problem.

Ett skratt spred sig i salen med tanke på NSA. Merkel log, sedan sa hon:

– Ni skrattar, men den som inte uthärdar kan inte heller vara förbundskansler.

Vid ett senare tillfälle bekräftade en av hennes närmaste medarbetare i ett samtal med Berlins utländska journalister att »förbundskanslern gillar att ta sig an nya problem«.

Valet 2013 blev sedan en triumf för Merkel.

Nu – efter ytterligare åtta år – är det slut. Tyskland går till val sista helgen i september. Angela Merkel, 67 år, kandiderar inte.

Hon är den åttonde i raden av regeringschefer sedan Förbundsrepublikens bildande 1949. Hon var den första kvinnan, dessutom den yngsta förbundskanslern och den första att inte lämna sin post efter att ha förlorat ett val.

Hennes fyra valsegrar och 16 år vid makten garanterar Merkel en plats bland »de stora«, frågan är snarare för vad hon kommer att bli ihågkommen.

Den förste kanslern, Konrad Adenauer, knöt Västtyskland till Nato och den europeiska gemenskap som i dag är EU.

Willy Brandt, »Västtysklands Kennedy« och fredspristagare, gick i bräschen för en avspänningspolitik gentemot östblocket, Brandts knäfall vid Okända soldatens grav i Warszawa är legendariskt.

Hans efterträdare Helmut Schmidt vägrade att ge efter för Röda armé-fraktionen under den tyska hösten 1977 och tvingades ta med i beräkningen att den kidnappade arbetsgivarechefen Hanns Martin ­Schleyer mördades.

Helmut Kohl är för evigt förknippad med den tyska återföreningen.

Gerhard Schröder drev igenom ett reformpaket, Agenda 2010, som räddade tysk ekonomi –och blev hans fall.

Vad kommer att sägas om problemlösaren Angela Merkels era? Eftermälet kommer förstås att handla om kriser. De kom inte en i taget, utan överlappade ofta varandra. 2015 var ett sådant år – hon maratonförhandlade med Putin om Ukraina, Greklands-krisen nådde sitt klimax och när mer än en miljon syrier, irakier och afghaner började vandra för att söka skydd i Europa uppstod det vi kallar flyktingkrisen.

2015 markerade såväl en höjdpunkt som en vändpunkt. Merkels inflytande och anseende var aldrig större än då, hennes flit och nit fick en hel värld att häpna. Sedan följde sex mer glanslösa, gråa år. Typiskt nog präglades hennes sista år vid makten av en megakris: coronapandemin.

Merkels långa resa

1954: Angela ­Dorothea Kasner föds den 17 juli i Hamburg. Familjen Kasner flyttar efter några veckor till den lilla byn Quitzow i DDR där fadern Horst Kasner fått en prästtjänst. Efter ett par år flyttar familjen vidare till Templin, tio mil norr om Berlin. Horst Kasner ska leda ett seminarium för vidareutbildning av präster. Modern Herlin Kasner, utbildad språklärare, har ­yrkesförbud.

1973: Angela Kasner tar studenten med högsta betyg i alla läsämnen. Flyttar till Leipzig för att studera fysik.

1977: Gifter sig med studiekamraten Ulrich Merkel. Skiljer sig efter fyra år.

1978: Får en tjänst på Vetenskapsakademin i Östberlin efter att ha avslutat studierna i Leipzig. 

1986: Doktorerar i fysik.

1989: Ansluter sig till oppositionsgruppen Demokratischer Aufbruch (DA) efter murens fall.

1990: DDR-valet våren 1990 blir ett fiasko för DA sedan det strax före valet avslöjats att partiordföranden sedan länge arbetat för Stasi. DA får 0,9 procent av rösterna, men ingår ändå i den segrande ­Alliansen för Tyskland. Merkel blir ­talesperson för den nya regeringen. I december samma år hålls det första samtyska valet. Helmut Kohls CDU får nästan 44 procent av rösterna.

1991: Angela Merkel blir kvinno­minister i Kohls nya regering, bildad tillsammans med liberala FDP.

1994: Kohl-regeringen tappar mark, vinner ändå valet. Merkel blir ny miljöminister.

1998: Socialdemokraten Gerhard Schröder bildar ­regering med De gröna efter valsegern. Helmut Kohl avgår, Wolfgang Schäuble blir ny partiordförande och Merkel generalsekreterare.

1999: En bidragsskandal skakar CDU. Hedersordföranden Kohl har under åren för partiets räkning tagit emot stora summor som i strid med lagen inte redovisats öppet. Schäuble har i mindre skala gjort samma sak.

2000: Angela Merkel väljs till ny partiledare. Strax före nyår har hon i ett uppmärksammat debattinlägg pläderat för att partiet måste lära sig stå på egna ben och befria sig från Kohl.

2002: Den röd-gröna regeringen vinner valet knappt. Edmund Stoiber, ledare för CDU:s systerparti CSU i Bayern kandiderar för CDU/CSU.

2005: Merkel blir Tysklands första kvinna på posten som förbundskansler. Bildar regering med Socialdemokraterna (SPD).

2008: Finanskrisen skakar världen och drabbar exportnationen Tyskland.

2009: Nytt val och Merkel bildar regering med liberala FDP. 

2010: Eurolandet Grekland hamnar i en akut skuldkris. Merkel säger att »misslyckas euron så misslyckas Europa«. Ett första räddningspaket godkänns av förbundsdagen.

2011: Katastrofen i Fukushima leder till en helomvändning. Efter att året innan ha förlängt löptiderna för kärnkraftverken initierar Angela Merkel en radikal nedstängning – die Energiewende.

2013: Val och CDU får 41,5 procent av rösterna, bildar regering med SPD sedan De gröna sagt nej.

2014: Ryssland annekterar Krim och understödjer separatisterna i östra Ukraina. Angela Merkel tar på sig en medlarroll tillsammans med den franske presidenten Francois Hollande.

2015: Flyktingkris och Tyskland stänger inte sina gränser. »Wir schaffen das« (Vi fixar det) säger Angela Merkel för att senare börja förhandla med Turkiet om att få stopp på flyktingströmmen.

2016: Angela Merkel blir omvald på CDU-kongressen med sitt sämsta resultat hittills – 89,5 procent. Dessförinnan har hon meddelat att hon på nytt ställer upp som kanslerkandidat.

2017: Ny valförlust för CDU. 32,9 procent är det sämsta resultatet sedan 1949. SPD får 20,5 procent. Förhandlingarna om att bilda regering med De gröna och liberala FDP spricker.

2018: CDU bildar på nytt regering med SPD. På hösten avgår Merkel som partiordförande. Annegret Kramp-Karrenbauer väljs till hennes efterträdare.

2019: Europavalet leder till stora förluster för såväl CDU som SPD. De gröna blir näst största parti efter CDU. Förhandlingarna om vem som ska bli EU-kommissionens ordförande slutar med att Merkel-ministern Ursula von der Leyen väljs.

2020: Pandeminslår till. Angela Merkel håller för första gången tv-tal till befolkningen. Lockdowns både under våren och senhösten. 

2021: Tyskland går till val 26 september. Angela Merkel kandiderar inte och att döma av opinionssiffrorna förlorar CDU kanslerposten till SPD:s Olaf Scholz, finansminister i Merkels regering.

Angela Merkel var sju år när Berlinmuren byggdes. Familjen Kasner hade precis kommit hem till Templin efter en bilsemester i Bayern. Söndagen den 13 augusti 1961 stängdes gränsen västerut, familjen satt fast i öst. Angela Merkel har berättat hur hennes mor grät hela den dagen.

Hon var 35 år när muren hade spelat ut sin roll.

Våren 2019 – ytterligare 30 år hade gått – var Merkel inbjuden att tala till studenterna vid elituniversitetet Harvard i USA. Hon berättade hur hon varje dag på hemväg från sitt arbete på Vetenskapsakademin i Östberlin var tvungen att väja för muren och gå till sin lägenhet i stället för att fortsätta rakt fram till friheten i väst.

Murens fall och hela östblockets sammanbrott, hösten 1989, präglade Angela Merkel:

»Under dessa månader för 30 år sedan upplevde jag att inget måste förbli som det är. Denna erfarenhet skulle jag vilja dela med er; det som verkar hårt sammanfogat och oföränderligt kan förändra sig.«

I princip samma budskap men annorlunda formulerat har hon under åren predikat för sina tyska väljare vid varje tänkbart tillfälle: Världen sover inte. Vårt nuvarande välstånd är inte givet, i morgon kan det vara förbi.

När Angela Merkel som före detta partiordförande höll ett kort tal på Kristdemokraternas digitala kongress i vintras påminde hon om att när CDU med henne som kansler åter kom till makten 2005 var Nokia den världsledande tillverkaren av mobiltelefoner, sociala medier var i stort sett ett okänt begrepp liksom smartphones. Kinas ekonomi var mindre än Tysklands, i dag är den fyra gånger så stor. Inget talar för att förändringstakten avtar, snarare tvärtom, lade hon till.

Angela Merkel var aldrig någon dissident under DDR-tiden, det var först efter murens fall som hon på allvar engagerade sig politiskt. Dessförinnan hade hon som de flesta andra anpassat sig under diktaturen, försökt att härda ut och bara sagt det hon egentligen tyckte och tänkte till människor hon litade blint på.

Efter murens fall uppstod snart en spricka mellan de många oppositionella grupperingarna, mellan dem som ville bevara DDR:s suveränitet och gå mot en demokratisk socialism av något slag och dem som ville ha en återförening med Västtyskland med vad det innebar, det vill säga marknadsekonomi och parlamentarism av västeuropeiskt snitt.

Vid DDR-valet i mars 1990 stod det klart att det sistnämnda lägret hade en skyhög majoritet och där befann sig också Angela Merkel.

Ett år efter att hon hade tagit steget ut i politikens värld utnämndes hon till kristdemokratisk kvinnominister i Helmut Kohls första samtyska regering. Valet hölls den 2 december 1990.

Angela Merkel hade som prästdotter i Templin och som kvinnlig forskare på Vetenskapsakademin alltid varit en outsider. Inget kunde dock konkurrera med hennes utanförskap i huvudstaden Bonn.

I det politiska Bonn var männen i majoritet, särskilt i CDU, och sexismen frodades. I augusti detta år hade dokumentärfilmen Die Unbeugsamen (De okuvliga) premiär i Berlin, en film som beskriver det politiska klimatet i Bonn. Angela Merkel var på plats och talade till premiärpubliken.

»Även när det till synes handlade om självklarheter, som när kvinnorna krävde att de sexistiska kommentarerna i parlamentet skulle upphöra, så blev de utskrattade av sina manliga kollegor. Det handlade inte om några oskyldiga skämt utan åtbörder med ett enda syfte; att sätta kvinnorna på plats.«

Angela Merkel var ensam i Bonn, utan några nätverk eller lojalitetsband som sträckte sig bakåt i tiden. I Tyskland talar man om »seilschaften«, en term hämtad från bergsklättringen. De som klättrar uppför ett brant berg är förbundna med ett rep, det skapar ett ömsesidigt beroende.

I CDU var de unga männen i Merkels generation till och med förenade i en hemlig pakt. Den hade uppstått när några ungdomsförbundare i Junge Union var på resa i Latinamerika och flög över Anderna på väg från Caracas till Santiago de Chile. Stärkta av whiskey stiftades Anderna-pakten (Pacto Andino) vars motto lät som ett skämt: Mehr Ambiente in der Politik (mera mys i politiken). Medlemmarna lovade varandra ­livslång lojalitet, ingen skulle kräva någon annans avgång och de skulle aldrig kandidera mot varandra.

Med tiden fick pakten verklig politisk betydelse. Paktens medlemmar kunde inte förstå hur utbölingen från öst seglade om dem i partihierarkin och knep ordförandeposten när tomrummet uppstod efter Helmut Kohl och hans kronprins Wolfgang Schäuble. Inför valet 2002 tänkte de kuppa bort Merkel som kanslerkandidat. Men hon fick i sista stund reda på planerna och kunde förekomma kuppmakarna.

Inte heller bland CDU-kvinnorna fann sig Merkel riktigt tillrätta, den västtyska feminismen var främmande för henne, kraven på kvotering tyckte hon var nedvärderande för kvinnor.

Hur kunde denna främmande fågel flyga? Tio år efter entrén i Bonn satt hon på det översta pinnhålet som nyvald partiordförande.

När Merkel gick i skolan fick hon höra av sin mor att hon som prästdotter måste vara bättre än alla andra om hon ville studera vidare. Kanske upprepade det sig i politiken; Merkel jobbade hårdare än de andra, läste handlingarna noggrannare, satte sig in i alla detaljer, ödslade mindre tid på intriger och maktspel, lät sakfrågorna stå i förgrunden.

Med tiden skapade hon också sina egna »seilschaften«. Hennes allra närmaste krets av medarbetare består i dag av två kvinnor som varit med ända sedan nittiotalet.

Sina ministrar hämtade hon inte från Pacto Andino utan ur den reservoar som gick under namnet Pizza connection. Den bestod av unga CDU-ledamöter i förbundsdagen som på nittiotalet mer eller mindre i hemlighet träffade gröna politiker på en italiensk restaurang i Bonn för att sondera möjligheterna för ett samarbete framöver – en nästan förbjuden tanke vid den tiden.

De senaste åren har det blivit ensammare runt Merkel. Dugliga medarbetare har gått vidare i sina karriärer, ministrar har tvingats avgå, några har CDU-ledaren bytt ut för att tillgodose partiets konservativa falang.

Det hårdaste slaget kom när den kristdemokratiska parlamentsgruppen i september 2018 röstade bort veteranen Volker Kauder som gruppledare. Det liknade ett myteri. Kauder hade sedan Merkel blev kansler sett till att gruppen alltid »röstade rätt« i förbundsdagen och han var inte känd för att vika undan när det brände till.

En månad senare, efter delstatsvalet i Hessen där CDU backade med 11,3 procent, avgick Angela Merkel som partiordförande efter 18 år på posten.

Den riktiga värmen hade aldrig uppstått mellan henne och partiet. Människor som kände henne väl förundrades över att Merkel hamnade i CDU efter murens fall, de hade trott att Socialdemokraterna (SPD) eller De gröna låg närmare till hands. Merkels mor Herlind Kasner var efter murens fall aktiv i SPD i hemstaden Templin, brodern Marcus Kasner var under en period miljöpartist.

Själv ställde sig Angela Merkel frågan: »Är jag konservativ nog?« när möjligheterna öppnades att leda CDU.

Så länge hon vann val efter val och ständigt kallades för världens mäktigaste kvinna alternativt Europas drottning möttes hon med beundran och respekt inom CDU. Efter flyktingkrisen stärkte de konservativa krafterna sin ställning, både inom CDU och utanför partiet i form av det nya, delvis högerradikala, partiet AfD (Alternativ för Tyskland).

Om inte Angela Merkel valt att avgå hösten 2018 är frågan om inte Friedrich Merz, hennes rival sedan decennier, hade utmanat henne på kongressen samma höst.

Gemensam nämnare för de tre kanslerkandidaterna inför årets tyska val, det kanske mest ovissa i förbundsrepublikens 72-åriga historia, är att Tyskland behöver reformeras och moderniseras.

I samma anda gick kanslerkandidaten Angela Merkel till val 2005. »Deutschland kann mehr« hette det då och linjerna hade stakats ut på kongressen i Leipzig två år tidigare.

Socialdemokraten Gerhard Schröder, som då ledde en röd-grön regering, hade ett halvår tidigare lanserat sin Agenda 2010, ett reformprogram i nyliberal anda. Angela Merkel och CDU ville inte vara sämre, utan snarare gå längre.

Schröder och Merkel ville båda sänka kostnaderna för arbetsgivare och det offentliga för att minska den höga arbetslöshet som bitit sig fast åren efter murens fall.

CDU ledde skyhögt i opinionsmätningarna, det svängde när Merkels tänkta finansminister lanserade idén om något som liknade platt skatt, det vill säga så gott som samma skattesats för alla.

Merkel kom undan med blotta förskräckelsen, CDU vann valet med knapp marginal före SPD och bildade regering med samma parti eftersom några andra koalitioner inte var möjliga.

Merkels slutsats blev att framöver föra »de små stegens« politik, hon förstod att hennes väljare ville ha det så.

Umgänget mellan politiska makthavare och journalister i Tyskland är reglerat med termerna »unter 1, 2 und 3«. När man talar »unter 1« kan allt citeras, »unter 2« kan vara en briefing från höga tjänstemän inför ett toppmöte som ofta citeras med orden »uppges i rege­ringskretsar«.

Unter 3 är off the record. Inga citat är tillåtna.

Merkel var tidigare flitig i unter 3-umgänget med den tyska journalistkåren, exempelvis på de många utlandsresorna när en tross journalister följde med i regeringsplanet och mötte en frispråkig kansler – humoristisk och skrattlysten – en helt annan person än den officiella.

När ledande tyska journalister, oberoende av varandra, ofta återkommer till att Merkel betraktar tyskarna som »ängsliga, rent av bortskämda« så är det en rimlig slutsats att de hört Merkel säga det i unter 3-samtal. Hon har ständigt ställt sig frågan hur mycket hon kan utsätta sina landsmän för, var gränsen går för hur mycket de tål och kommit fram till att hon måste vara försiktig. Hennes regeringskansli gör numera löpande egna opinionsmätningar för att ha koll på stämningarna.

Lovar och svär. Merkel avlägger eden som Tysklands nya förbundskansler i november 2005.

Efter valsegern 2005 tonade bilden av den ­oideologiska, pragmatiska förbundskanslern fram, hon som fört sitt parti mot mitten precis som Gerhard Schröder och Tony Blair gjorde med socialdemokratin, om än från ett annat håll.

Angela Merkel verkade inte tro att det finns något lyckorike runt hörnet som kunde uppnås om bara CDU:s grundsatser genomförs till punkt och pricka.

Merkel läste mycket under åren innan murens fall, även förbjuden litteratur som av den Österrikefödde filosofen Karl Popper. Hans ord om »hybrisen att försöka skapa ett himmelrike på jorden förvandlar vår värld till ett helvete« skulle kunna vara Merkels.

Hennes valrörelse 2009, då det gällde att bli omvald, bedrevs i filttofflor. Det framstod som viktigast att inte komma med förslag som kunde förarga eller väcka motstånd även om priset var ett lågt valdeltagande. Valforskare benämnde strategin i efterhand som »asymmetrisk demobilisering«.

I valrörelsen 2013 avslutade hon den stora tv-debatten med de vid det här laget välkända orden: »Ni känner mig, ni vet vad jag vill göra och hur jag tar mig an saker.«

Författaren och Spiegel-kolumnisten Dirk Kurbjuweit skriver i sitt bokslut över Merkel-eran att detta hör till en av hennes stora försyndelser: »Hon saknade känslan för att en valrörelse ska vara en demokratins fest. En kampens fest, men öppna strider var motbjudande för henne. Hon insåg inte att en demokrati behöver det som bränsle i jakten på de bästa lösningarna«, skrev Dirk Kurbjuweit nyligen i Der Spiegel, och trodde att det kunde vara ett arv från DDR-tiden, Merkel längtade mer efter frihet än stridigheter.

Angela Merkel har en välkänd förkärlek för kompromissen. Hellre lagom missnöjda parter än att någon bär på ett stort revanschbegär efter en förlust, triumfen är ett första steg mot nederlaget.

Legendariska är bilderna från CDU-högkvarteret efter den stora valsegern 2013. Partiet hade fått drygt 41 procent av rösterna. På valvakan var deltagarna bokstavligen rusiga av lycka och uppe på scenen befann sig förutom Merkel några tunga CDU-personer. Någon ville skicka upp tyska flaggor på podiet, generalsekreteraren Hermann Gröhe sträckte sig girigt efter dem. Merkel ingrep resolut och såg till att de snabbt försvann ur blickfånget. Segerrusiga CDU-are med tyska flaggor skulle kunna provocera, inte minst i de länder ute i Europa som haft det tufft under eurokrisen.

Många möten. Färgstark förbundskansler under veckovisa regeringssammanträden.

Toppmöte i Bryssel. I luften haglade förkortningar och begrepp: ESFS, ESM, ECB, trojkan, IMF, eurobonds, bankunion  … De svarta limousinerna körde fram en efter en och ut steg europeiska politiker som möttes av en skog av mikrofoner. Kända namn som Sarkozy och Berlusconi försvann under resans gång, en var kvar från dag ett till den sista nattmanglingen sommaren 2015 – Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

Det började med att den nyvalde grekiska premiärministern Giorgos Papandreou (S) hösten 2009 lät omvärlden veta att det underskott som den borgerliga regeringen lämnat efter sig var vida större än någon anat. Snart stod det klart att den internationella kapitalmarknaden tappat förtroende för Grekland, landet skulle tvingas betala skyhöga räntor för att kunna sätta om sina lån.

Oavsett vad man anser om Merkels sätt att hantera krisen gav hon prov på sin förmåga att hålla många tankar i huvudet och ha koll på alla aktörer och faktorer som spelade en roll. Det var först och främst de olika grekiska regeringarna under krisens gång, det var Internationella valutafonden som Merkel själv kallat in, det var sydeuropéerna som hade föga lust att underkasta sig Merkels sparpolitik, det var Obama och amerikanarna som inte förstod att en så liten ekonomi som den grekiska satte käppar i hjulet, det var kineserna som omedelbart tänkte göra sig av med sin stora valutareserv i euro om det inte fanns garantier för stabiliteten, det var den egna författningsdomstolen som kunde sätta punkt för det tyska engagemanget, det var den röd-gröna oppositionen som tyckte att Merkel agerade osolidariskt och anti-europeiskt, det var den egna partigruppen där avvikarna blev allt fler för varje räddningspaket  …

Och så var det Alexis Tsipras, den unge grekiske premiärministern som lovat grekerna att stoppa den så kallade trojkans framfart och vars vänsterkoalition vunnit valet vintern 2015.

Merkel upptäckte efterhand att Tsipras var en maktspelare – precis som hon själv – ingen världsfrånvänd idealist som hon hade befarat och inte heller någon arrogant besserwisser som Tsipras finansminister Gianis Varoufakis.

Merkel bjöd in Tsipras till sitt regeringshögkvarter i Berlin, han togs emot med pompa och ståt, innan ankomsten hade hans buss stoppats av fans längs vägen. De två fann varandra, inte minst för att det som sas stannade dem emellan. Det finns få saker Merkel skattar lika högt.

Tsipras kom sedan till det avgörande toppmötet i Bryssel med ett färskt folkomröstningsnej till sparpolitiken i bagaget och åkte därifrån med nya omfattande åtstramningskrav mot ett löfte om ännu ett räddningspaket. Merkel kallade det för hyperdialektik, utgången av folkomröstningen var förutsättningen för uppgörelsen i Bryssel.

Bara någon månad senare blev flyktingkrisen akut. På kvällen den 4 september 2015 bussade den ungerske premiärministern Viktor Orbán landets flyktingar till den österrikiska gränsen och ställde Merkel och hennes österrikiske kollega Werner Faymann inför fullbordat faktum.

Ibland har det hetat att Merkel öppnade gränsen, i själva verket var det så att hon och Faymann kom överens om att inte försöka stänga gränsen, de såg ingen möjlighet att göra det utan att det skulle leda till våldsamheter med oförutsägbar utgång.

Omgivningen kände inte igen Angela Merkel, det sas att nu visade prästdottern sitt rätta jag. Hon gjorde uttalanden som hade ett annat tonfall än vanligt, orden tycktes komma direkt från hjärtat.

»Om vi ska börja be om ursäkt för att vi visar ett vänligt ansikte i nödsituationer, då är det här inte mitt land«, sa hon i mitten av september.

Angela Merkel befann sig under några veckor i total samklang med alla de tyskar runt om i landet som gjorde allt för att hjälpa de anländande flyktingarna med mat, dryck och kläder. Den så kallade välkomstkulturen blomstrade.

Redan i oktober åkte dock Merkel till Istanbul för att träffa den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan och påbörja den process som senare ledde till uppgörelsen att Turkiet fick sex miljarder euro för att ta hand om flyktingarna och hindra dem för att ta sig över havet till Grekland.

Dessförinnan hade hon gett sin inrikesminister i uppdrag att pröva en stängning av gränserna för att i sista stund komma fram till att det var ogörligt. Dels för att Tyskland har en gräns på flera hundra mil som inte går att bevaka med mindre än att man är beredd att skjuta skarpt på dem som försöker ta sig över, dels för att stängda gränser skulle skapa ett trafikkaos, inte minst för godstrafiken, som skulle slå hårt mot ekonomin i hela Europa.

Merkels åtgärder för att få stopp på flyktingströmmen blidkade inte den opinion som med tiden gjorde sig bred både inom och utom CDU, det splittrade och nästan uträknade AFD hade fått ny luft under vingarna.

En definitiv vindkantring i opinionen ägde rum efter nyårshändelserna i Köln när hundratals kvinnor blev antastade av män av utländsk härkomst utanför centralstationen. Det spelade ingen roll att förövarna inte var flyktingar som kommit det senaste året.

Angela Merkels 2016 blev ett mardrömsår. Fem delstatsval ägde rum med stora förluster för CDU och enorma landvinningar för AFD, britterna röstade för brexit och Donald Trump vann USA-valet. Angela Merkels flyktingpolitik hade i varierande grad betydelse för utgången i alla dessa val.

Angela Merkel har aldrig tagit avstånd från sina beslut under flyktingkrisen. Hösten 2016 sa hon där­emot självkritiskt att hade hon kunnat vrida tiden tillbaka, då skulle hon ha agerat för att krisen aldrig skulle ha inträffat. I stället hade hon låtit Italien och Grekland tackla problemen på egen hand och hoppats på att flyktingarna aldrig skulle nå Tyskland.

Ett sådant uttalande är för några en bekräftelse: Merkel kan inte handla preventivt, det enda som får henne att agera är en kris.

En vecka efter USA-valet kom ex-presidenten Barack Obama till Berlin för att ta avsked och enträget be Angela Merkel att kandidera för ännu en mandatperiod och försvara den liberala demokratin.

Det är möjligt att hon inte hade gjort det om Hillary Clinton vunnit i USA. Å andra sidan fanns det ingen given arvtagare till Merkel inom CDU. Ursula von der Leyen, i dag EU-kommissionens ordförande, hade kanske förmågan, men saknade uppbackning i partiet.

Valet 2017 blev ingen succé för Angela Merkel. CDU blev visserligen största parti, men 32,9 procent var det sämsta resultatet sedan 1949.

Långa förhandlingar följde med De gröna och liberala FDP. En sådan regering hade varit en nystart för såväl Tyskland som för Angela Merkel. En sen natt i slutet av november bröt liberalerna upp från förhandlingsbordet, den unge FDP-ledaren Christian Lindner sa att det var bättre »att inte regera än att regera dåligt«. Lindner hade ett horn i sidan till Angela Merkel sedan de två partierna regerat tillsammans efter valet 2009, den gången slutade det med att FDP ramlade ur parlamentet.

I stället blev det ännu en Groko (grosse Koalition) med SPD, en regering som ingen ville ha.

Sommaren 2018 var rekordhet, klimatförändringarna gjorde sig åter påminda. I augusti satte sig 15-åriga Greta Thunberg framför riksdagshuset i Stockholm och skolstrejkade för klimatet. Rörelsen Fridays for future uppstod och spred sig snabbt till Tyskland, ett land vars regeringschef en gång kallades »die Klimakanzlerin«.

Merkel kunde ämnet. Hon hade själv varit miljöminister och redan 1995 lett en stor FN-konferens om klimatet i Berlin med 160 deltagande nationer, den lade grund för Kyoto-konferensen 1997.

Som ny kansler hade Merkel åkt till Grönland tillsammans med sin miljöminister, på bilderna stod de i röda anoraker som kontrasterade bra mot den vita snön och budskapet var att vi måste förhindra att glaciärerna smälter bort.

Samma år – 2007 – beslutade den tyska regeringen att 2020 skulle utsläppen av växthusgaser i Tyskland ha minskat med 40 procent jämfört med 1990. Målet uppnåddes med nöd och näppe tack vare att hjulen stannade under pandemin.

När Merkel var värd för G8-mötet i tyska Heiligendamm 2007 låg fokus på den globala uppvärmningen.

Så förtjänade Merkel sitt epitet klimatkanslern. Någonstans längs vägen föll det bort. Kanske för att hon kämpade så hårt i Bryssel för att den tyska bilindustrin inte skulle drabbas av för hårda avgaskrav. Eller för att de tyska brunkolseldade kraftverken spydde ut koldioxid, de gick inte att stänga av när Merkel hade gjort helt om efter Fukushima och inlett en radikal, snabb avveckling av kärnkraften.

Greta Thunberg väckte nytt liv i klimatkanslern. I juni 2019, året efter den första skolstrejken, sa Angela Merkel till sin riksdagsgrupp att nu fick det vara slut på allt »pillepalle« (duttande) i klimatpolitiken, det behöves rejäla åtgärder.

På hösten samma år lade Merkel-regeringen fram sitt klimatpaket, bland annat skulle det sättas ett pris på utsläpp av koldioxid. Priset hamnade långt under den nivå experterna ansåg vara nödvändigt. På presskonferensen citerade Merkel Thunbergs ord »unite behind the science« och tillade sedan att klimatpaketet var ett exempel på vad politik är: »Politik är det som är möjligt. Det skiljer politik från vetenskap och också från unga otåliga människor.«

Talet om politik som det möjligas konst lät uppgivet i miljöaktivisternas öron. De skulle hellre höra Merkel hålla ett brandtal till nationen, hon var ju väl medveten om hur kritiskt läget är.

Brandtal är inte kanslerns stil. Hon har nöjt sig med att varje vecka skicka ut ett videobudskap till hugade och en hälsning vid nyår. När pandemin slog till såg sig dock Merkel nödd att tala till nationen, den 18 mars 2020 satt hon framför kamerorna för att för allra första gången hålla ett tv-tal till medborgarna. En enkel mening etsade sig fast:

»Det är allvarligt. Ta det också på allvar.«

Två månader senare enade hon sig med den franske presidenten Emmanuel Macron om en gigantisk återuppbyggnadsfond för EU på 750 miljarder euro. Merkel, som under euro-krisen sagt att hon skulle motsätta sig så kallade euro-obligationer »så länge jag lever«, var nu med på att EU skulle ta upp lån för att finansiera fonden. Skillnaden mot obligationerna var att varje land bara borgade för sin del av lånet till fonden. Fonden klubbades igenom i Bryssel under sommaren sedan »de fyra sparsamma« länderna, däribland Sverige, fått igenom att en större andel skulle ges som krediter.

Tyskland klarade den första coronavågen bra och stack ut i jämförelse med sina västeuropeiska grannar. Det hette att naturvetenskaparen Merkel var väl ägnad att hantera en pandemi.

Det blev värre när den andra vågen svepte över landet. Besluten om åtgärder fattades av förbundskanslern och regeringscheferna i de 16 delstaterna.

Dödstalen sköt i höjden, vaccinleveranserna dröjde och dragkampen mellan Merkel och delstatscheferna fortsatte inför öppen ridå under vintern. Stödet i befolkningen gav vika.

Efter ett maratonmöte fattades så småningom det radikala beslutet om »Osterruhe«, en massiv nedstängning skulle äga rum under påskhelgen från skärtorsdagen och framåt. Protesterna haglade, beslutet var inte praktiskt genomförbart, det skulle bland annat betyda att livsmedelsbutikerna skulle stå tomma på färskvaror. Ett dygn efter sittningen med delstatscheferna trädde Merkel fram och bad tyskarna om ursäkt, hon tog på sig hela ansvaret för debaclet, beslutet upphävdes.

Snart är bara dagar kvar av de 16 kansleråren. Det är inte allmänt känt vad Angela Merkel tänker företa sig som ex-kansler. Kanske väntar en rofylld tillvaro på lantstället norr om Berlin med tid för allt som fått stå tillbaka – grönsaksodlingen, den omtalade potatissoppan, alla olästa böcker och Wagner på grammofonen.

Eller tänker hon ta bladet från munnen, skriva sina memoarer och öppet begrunda alla sina ställningstaganden? Det finns mycket omvärlden undrar över. Bara under det senaste året har frågor ställts om Merkels gåtfulla förhållande till länder som Kina och Ryssland. Hur gick hennes tankar under flyktingkrisen? Hade hon kunnat hantera klimatfrågorna annorlunda, gjorde hon det som var riktigt eller nöjde hon sig med det som var möjligt? Och – hur ser hon på sina mot- och medspelare inklusive Putin och Trump under alla dessa år? Potentialen för en bestseller lär finnas.

Angela Merkel är mån om sitt eftermäle. På CDU:s valupptaktsmöte i augusti påbörjade hon ett bokslut där hon konsekvent sa »vi« i stället för »jag«.

»2005 hade vi fem miljoner arbetslösa, det har vi i det närmaste halverat. Vi har sanerat statsfinanserna. 2014 var det första gången sedan 1969 som vi inte tog upp nya skulder.«

Angela Merkel gick vidare till räddningen av euron – »kombinationen av eget ansvar och solidaritet var exakt den rätta metoden« – och fortsatte med konstaterandet att 2005 stod förnybar energi för tio procent av den tyska elförsörjningen, i dag är det drygt 40 procent.

»Så skulle jag kunna fortsätta, men gör det inte. Ett verkligt bokslut måste andra göra, jag är rimligen jävig.«

Text:

Toppbild: Martin Meissner/AP