Bin Ladin hade allt – men det var nog svårt att bli sedd

Bin Ladin var rik, utbildad och hade alla förutsättningar. Ändå valde han att leda ett massmord.

Jag klev ut från en tvättomat i Jerusalem den 11 september 2001 när en väninna ringde och berättade att flygplan hade kraschat in i World Trade Center i New York. Solen sken och himlen var klarblå. I ett fikonträd hängde frukterna mogna.

Jag sa i telefonen: »Det måste vara ett skämt«, hon sa: »Nej«. Samma repliker som på andra platser runt om i världen. Och där och då tog 1900-talet definitivt slut och 2000-talet inleddes med ett djävulusiskt brak, en attack på västerlandet, två skyskrapor som rasade, ett Pentagon i lågor, tusentals människor som dödades i ett slag.

I helgen såg jag flera olika dokumentärserier om terrorattentaten. Det tycks inte längre vara möjligt att göra en normal dokumentär på max två timmar som berättar om ett ämne, det verkar ha blivit ett slags mätning; ingen dokumentärmakare med självaktning vill ha en kortare film än någon annan, så produktionerna sväller och blir långrandiga, med otaliga avsnitt, en malström av experter, vittnen, vaktmästare, brandmän, cafébiträden, stabschefer, arkivfilmer, presidenter, grannar, och kommentarer.

Vad dröjde kvar hos mig efteråt? Hemska saker, en mängd döda och deras anhöriga, den djupt störda orkestreringen av ett massmord. Men också annat, människors mod och oegennyttiga vilja att rädda andra, att gå tillbaka in i brinnande byggnader, låsa upp dörrar, hjälpa gamla motsträviga damer ur sina hotellrum. Det är nästan ofattbart hur ädla en del människor är i svåra stunder. Vad är det som gör dem villiga att riskera sina liv, ofta för rena främlingar? Varifrån kommer modet och moralen?

Samtidigt som andra, trots en uppväxt i ekonomisk välmåga med god utbildning, enbart är inriktade på att i bästa fall förpesta livet för folk eller ännu hellre ta det ifrån dem på de mest bestialiska vis. Ja, jag tänker på al Qaida-ledaren Usama bin Ladin, hjärnan bakom terrordåden i USA. Hans mångmiljonär till pappa hade ingen utbildning, men sinne för affärer, vilket gjorde att han kunde få minst elva fruar och 54 ättelägg. Usama var enda barnet till en fru som de andra såg ner lite på. Han hade det materiellt bra i Saudiarabien, men det var gissningsvis svårt att bli sedd av sin far i den stora syskonskaran.

Usama bin Ladin växte upp och blev islamist och hatisk mot först Sovjet och sedan USA. Vi tycker att det är ondskefullt att avsiktligt angripa civila mål. Han såg det som ett heligt krig mot USA.

Vänstern har ju också sin gamla antipati mot USA. En del amerikanska vänsterprofiler ansåg efter terrordåden 2001 att stormakten hade sig själv att skylla. En likartad reaktion fanns även inom delar av den svenska vänstern. När bokmässan i Göteborg 2001 ordnade tre tysta minuter för de nästan 3 000 amerikanska dödsoffren gick Jan Guillou därifrån i protest och kallade stunden för att visa medkänsla och respekt för »osmaklig«.

Jo, han sa faktiskt så, till Aftonbladet.

I stjärnregissören Spike Lees nya dokumentär om terrordåden, NYC Epicenters 9/11–20211⁄2, (HBO, fyra avsnitt) är det i stället påfallande hur upptagna intervjupersonerna är av hudfärg och »ras«. Jag upplevde inte att någon pratade på det sättet i New York när jag bodde där. Det var en annan tid, några år före 2001. Sprickan som i dag går genom USA blir tydlig i Lees dokumentär, inte minst genom hans eget tonfall och sätt att intervjua.

Sista delen förhandsvisades för pressen i somras, varpå flera journalister uppmärksammade att Spike Lee gav stort och okritiskt utrymme åt en konspirationsteori om att bland annat judar låg bakom terrorattackerna. Avsnittet klipptes om och resultatet kan vi se på HBO den 13 september. De av oss som orkar – och vill.

Text: