Boris Johnsons lyckade luddighet

Trots sjunkande popularitet och stor frustration i de egna leden finns ingen annan än Boris Johnson som kan tillgodose alla stridande viljor i Tories.

Text: Cecilia Nikpay

Foto: Matt Dunham/AP

»Utan eliter och elitism skulle människan fortfarande levt i grottor« har han sagt, den privatutbildade snobb som kallas Alex av vännerna och som har ett okänt antal barn på bygden.

Det är den ena bilden. Den andra visar Boris med brittiska folket; mannen som så övertygande tog de desillusionerade klassernas parti under brexit att många Labour-väljare glömde traumat Thatcher och röstade konservativt i valet 2019. En bedrift som ledde Tories till jordskredsseger.

Efter hans åtta år som Londons borgmästare, två år som utrikesminister och ytterligare två år som premiärminister borde vi känna varje fiber av Boris Johnson, men märkligt nog förblir hans person trots oupphörlig exponering i brittisk media »en gåta inlindad i ett mysterium, inuti en enigma«, för att citera idolen och företrädaren Winston Churchill.

Motsägelserna radar upp sig: Som journalist och sedermera borgmästare var »BoJo« libertarian och gick i pridefestivalen, men skrev krönikor med homofobiska och rasistiska vändningar. Sedan blev han den frihetsälskande premiärministern som skickade befolkningen i lock-down flera gånger om. Han prisar fortsatt en nyliberalt liten stat men lovar samtidigt mer pengar till välfärden.

Finansminister Rishi Sunak (t v) är landets populäraste politiker men verkar vilja ligga lågt.

Mannen med den blonda kalufsen har i sanning tagit den kommunikationsstrategi som Henry Kissinger kallade constructive ambiguity – ungefär produktiv luddighet – till nya nivåer.

Under rådande omständigheter inom Tory-partiet har det visat sig vara en framgångsformel. Johnson är den ende i ledarskiktet som lyckas ge sken av att tillfredsställa såväl gamla marknadsliberala och socialkonservativa väljargarden som nytillkomna nationalister med en välfärdsorienterad agenda.

Det är ingen lätt balansakt ens med Johnsons talang för att sälja visioner som ingen vet vad de innebär i detalj. »Lyft eftersatta regioner«, »världens mest miljöambitiösa land« och »global Britain« är fraser som skapat entusiasm men som nu måste konkretiseras. Med 80 sätens majoritet i parlamentet borde de konservativa befinna sig i en avundsvärd position att driva sin politik precis som de behagar. Men frågan som drabbat partiet med full kraft de senaste veckorna är: Vilken politik?

När Johnson vann valet mitt i brexit-­kaoset 2019 flög champagnekorkarna i taket på partihögkvarteret när man insåg att den »röda mur« av vänster-väljande valkretsar i norra England som stått ointaglig sedan efterkrigstiden rivits ner. Men när pandemins krigsdimmor skingras innebär det att löften som gjordes måste infrias. Det har lagt i dagen hur olika de värdegemenskaper är som trängs under samma tak. 

– Boris inre krets består av nationalistiska Brexiteers. De alienerar den stora grupp konservativa väljare som röstade för att stanna i EU. Liberala tories i Oxford, Cambridge och Londons välmående förorter känner sig inte hemma i partiet längre. De gillade socialliberala borgmästar-Boris, men det han står för i dag är oerhört impopulärt i högutbildade kretsar, säger en konservativ politiker i sydvästra London. Han bekräftar omedvetet den ideologiska klyftan genom att genomgående referera till sitt eget parti som »de« i stället för »vi«.

När Boris Johnson valdes till partiledare för två år sedan hade han tre mål: att hålla Labours dåvarande ledare Jeremy Corbyn borta från 10 Downing Street, att ro brexit iland och att bedriva en klassisk kulturkonservativ politik med fokus på företagande, jobb, vård och brottsbekämpning. Samt att stärka eftersatta regioner med ett upphaussat men vagt formulerat levelling up-program.

Med Corbyn ute ur leken och pandemin på paus återstår punkt tre och det är just där mångfalden inom partiet blir problematisk. Exakt hur avgörande intressekonflikterna kan bli visade ett nyligt fyllnadsval i Chesham & Amersham. Tories förlorade stort till Liberaldemokraterna när 25 procent av väljarna bytte sida – efter valkretsens 47 år som konservativ högborg.

Den förlorade valkretsen ligger i Hampshire, del av det gröna bälte runt London som kallas the home counties, eller the shires. Där bor tories av den gamla skolan – socialkonservativa, nattväktarstat-förespråkare – som ser sina natursköna hemtrakter hotade av Johnsons planer att smörja nytillkomna väljare i norr med en höghastighetsbana och exploatering för bostadsprojekt. Deras starka protester uppenbarar ytterligare en konfliktaxel att addera till den som Londonpolitikern påtalade mellan urbana liberaler och nationalistiska Brexiteers.

De interna slitningarna har fått det mediala tory-etablissemanget att vakna till. Ärkekonservativa magasinet Spectator, där Johnson tidigare var chefredaktör, skriver att väljarna börjar tröttna på honom och ser framför sig en one-trick pony: den som bara kan brexit. Konservativa The Sunday Telegraph går också hårt åt Johnsons ideologiska slirighet och förutspår en höst där »roderlösa, ideologiskt blottade tories« rör sig mot ett »politiskt blodbad«.

When it rains, it pours, som britterna säger. När dammluckorna öppnas så finns ingen hejd på kritiken: Misstro riktas också mot Johnsons interna ledarstil, främst bland ämbetsmän och affärsfolk. Deras bild är att Johnson valt ut ett tiotal ministrar som fattar alla beslut, medan kabinettets övriga dussintal ministrar förvisats ut i kylan. De utvalda beskrivs som oerfarna politiker vars enda merit är att de är lojala mot Johnson. Sådan egenmäktighet upplever kritikerna som »obrittisk« och som en skymf mot den förfinade högre statsförvaltning som många tories är stolta över. Avpolletterade rådgivaren Dominic Cummings förödande vittnesmål från maktens centrum i somras göt olja på elden även hos dem som inte har mycket till övers för Cummings.

Tory-politikern i London håller med kritikerna om att Johnson är för fokuserad på att vara den coola killen i uppehållsrummet och att han »inte samlat personer av hög kvalitet runt sig”:

– Men det ligger i människans natur att vilja bli inspirerad och precis som överallt i livet har vi en tendens att förlåta charmiga människor en hel del felsteg. Karisma är en stor politisk fördel när man ska vinna racet. Men i nästa steg måste det finnas substans och jag tvivlar på att Johnson har kapaciteten att gå från plattityder till planer. I mina ögon skulle han behöva vidga sin krets med oliktänkande och rutinerade personer – och faktiskt börja borsta det där håret.

Labourledaren Keir Starmer har fullt upp med att vädra ut internt.

Inom näringslivet gror också missnöjet:

– Regeringen gör absolut ingenting för att lösa de enorma problem i distributionskedjorna som brexit ställt till med. Det handlar inte bara om varor utan brist på arbetskraft, till exempel lastbilschaufförer och säsongsarbetare till jordbruket. Lägg till förväntningar om dubblad eller tredubblad inflation på matvaror så är det inte bara företagare som kommer att gå i taket i vinter, säger en konservativ affärsman.

Många tror att den 27 oktober, när halvårsbudgeten läggs fram, blir en sanningens minut för regeringen. Är Tories under Johnson ett fiskalt disciplinerat parti eller inte? Står man för välfärd eller fri företagsamhet? Att tillfredsställa alla grupper i monetära termer kommer inte att vara möjligt. Prioriteringar kommer att bli oundvikliga i en ekonomi som upplevt det största tappet på 300 år under pandemin, där statsupplåningen inte varit större sedan andra världskriget och årets budgetunderskott prognostiseras till 17 procent av BNP.

På frågan om missnöjet är starkt nog att stjälpa Johnson säger affärsmannen att det är osannolikt i dagsläget eftersom det saknas alternativ. Det skulle krävas att »en verkligt bärande bit i Boris plockepinn-spel« rycks ut av plötsligt hög arbetslöshet, skenande inflation, eller en fjärde lock-down i vinter. Men gamarna kretsar, hävdar han.

Blickar man tillbaka över sommaren så har gamarna och de mörka molnen dragit in förvånansvärt snabbt. Enligt opinionsinstitutet YouGovs regelbundna partiledarmätning var Johnson ointaglig i pandemins första fas med 64 procent väljarsympatier. Och så sent som i våras red han högt på landets snabba vaccinerings-våg. Precis i takt med att fokus skiftat från pandemin har dock stödet sjunkit till 37 procent i den senaste undersökningen, med 44 procent som tycker att han borde avgå.

Men finns då verkligen ingen som kan utmana Johnson?

Boris Johnsons skandaler i urval

Gick med på att ge ut adressen till en journalist så att denne skulle kunna bli misshandlad.

Sparkades från The Times efter att ha fabricerat citat.

Bröt löften till arbetsgivare om att inte ha flera jobb samtidigt.

Förolämpade Obama rasistiskt.

Anklagades för sexuellt ofredande av två kvinnor.

Ljög i rollen som MP om mångårig otrohetsaffär.

Byggde utan bygglov.

Förvärrade iransk-brittiska Zaghari-Ratcliffes situation.

Citerade kolonialistisk dikt på besök i Myanmar.

Påstod att UK skulle tjäna 350 miljoner pund per vecka genom att lämna EU.

Kuppartad ajournering av parlamentet för att underminera brexit-motstånd.

Frånvarande från de fem första krismötena om covid-19.

Skrev »fuck off and die« till Telegraphs redaktör när han kritiserats.

Tre äktenskap, otaliga älskarinnor och minst fem barn.

Källor: Brittisk media, Wikipedia.

Ställd mot Labours solide men mind­re karismatiske ledare Keir Starmer har Johnsons fortfarande ett försprång, som förvisso krympt från 16 till 2 procentenheter sedan april 2020 till i dag. Under samma tidsperiod har väljarintentionerna sjunkit från 53 procent till 40 procent för tories, medan Labour ligger på 32 procent.

Starmers opposition förlorar just nu på walkover. Labour är fullt upptagna med att vädra ut internt efter det antisemitbråk som förre ledaren Jeremy Corbyn lämnade efter sig, och partiet brottas liksom tories med frågan vad de ska stå för post-brexit. Labours passivitet är så extrem att Johnson-kritiska tories hörts välkomna en lagom dos oppositionsmotstånd som skulle ge dem anledning att ifrågasätta Johnsons ledarskap.

Potentiella utmanare inom partiet ligger också lågt. Finansminister Rishi Sunak är landets mest populäre politiker enligt YouGov men han verkar vilja smyga under radarn just nu och det råder osäkerhet bland kollegorna om han har tillräcklig erfarenhet för att axla ledarrollen. Budgetprocessen i höst väntas ge en fingervisning både om Sunaks ambitioner och exakt var han står politiskt gentemot Johnson.

Utöver »dishy Rishi« (ungefär sexiga Rishi), som han kallats, är det tunnsått med namn som appellerar till tillräckligt stora grupper inom partiet. Där finns i stället de som polariserar väljarna, bland andra inrikesminister Priti Patel, känd för sina hårda nypor mot invandringen. Och de som upplevs alltför färglösa, som utrikesminister Dominic Raab. Andra betraktas som »omöjliga« genom att vara för hårt knutna till en viss falang, som liberalen Rory Stewart och EU-anhängaren Jeremy Hunt. Eller så tillhör de gruppen »redan förbrukade«, som Theresa May, och Michael Gove.

– Men man ska inte glömma de starka ledare som finns ute i landet. Manchesters borgmästare Andy Burnham har till exempel redan gjort sig ett namn nationellt. När det blir dags kommer det att finns bra folk att ta av, säger torypolitikern i London som uppenbart önskar sig ett ledarbyte men inte väntar sig att det ska ske inom en snar framtid. Han förutspår som många andra att Johnson satsar på att vinna nästa val för att sedan kliva av i mitten av nästa valperiod.

Att göra den planen vattentät kräver en nystart som skiftar Johnsons position från det-finns-ingen-bättre-just-nu till den gamla väljarmagneten Boris. Språngbrädor skulle kunna vara en strategisk regeringsombildning, en lyckad halvårsbudget och värdskapet för klimattoppmötet COP26 i november. På sistone har också den gamle valstrategen och »mörkermästaren« Sir Lynton Crosby synts på Downing Street.

Johnson har ofta givit uttryck för övertygelsen att stora ledare avgör historien och tycks omåttligt gärna vilja kvala in i ligan av stora statsmän, kosta vad det kosta vill i form av åsiktsmässiga lappkast. Det kanske gör honom mindre gåtfull, i all sin luddighet.

– Jag tror egentligen Boris motiv och förmågor är väl förstådda. Jag känner många som arbetat nära honom och han har inga äss i rockärmen. Vad vi ser är vad vi får, säger premiärministerns partikollega i London.