Diskussionen om Norden förs mest utanför våra gränser

Diskussionen utomlands är uppfriskande, för i Norden tycks allt bara handla om den gröna omställningen.

Det är något lite märkligt med oss nordbor. För ge oss bara lite sol på himlen och ett litet trångt bord vid en vattenpöl och, ja, där sitter vi som förr i kyrkan vi satt. Och det räcker förstås inte med att sitta. Det ska ju ätas och drickas också.

Som häromkvällen i Kristiansand i Norge. Nere vid fiskebryggan. Kvällssol ackompanjerad av en mycket fuktig och kylig kvällsluft. Knappt en ledig stol ändå.

Och så skulle det förstås ätas. Ätas ostron. Då hjälper det inte att man säger att Samuel Johnson en gång i tiden matade ostron bara i sina katter.

Den lysande amerikanske matskribenten M F K Fisher beskrev en gång de tre olika (mänskliga) ostronätartyperna:

»Those loose-minded sports who will eat anything, hot, cold, thin, thick, dead or alive, as long as it is oysters; those who will eat them raw and only raw; and those who with equal severity will eat them cooked and no way other.«

Mitt sällskap tillhörde alldeles ofrånkomligen och alldeles oefterhärmligen ostronätarnas kategori nummer ett. Det sörplades och det smackades och det hummades av självaste Guds nåde. Ser och hör du det kanske framför dig? Bra, jag hoppas så, för det gjorde jag.

Jag hade kommit till Kristiansand för att diskutera Nordenfrågor. Taxichauffören in från Kjevik var född i Serbien och sa nästan genast att läkemedelsbolaget Pfizer står bakom spridningen av coronaviruset från ett laboratorium i Wuhan.

– Det handlar alltid bara om pengar, du vet. Många äldre har dött i Sverige under pandemin, du vet, bara för att deras barn ville komma åt arvet och de gamlas pengar. Du vet.

Vilket jag alls inte visste, men chauffören bjöd mig generöst lite konspiratoriskt krut till Nordendiskussionen. Och krut behövs, för den mest sprittande diskussionen om Norden förs i dag utanför våra gränser. Den förs i Skottland, i Estland och i Tyskland, mera indirekt också i Macrons Frankrike, delvis i USA.

De Gröna i Berlin, exempelvis, vill förvandla de centrala delarna av den tyska huvudstaden till en »Bullerbü«. Det är kanske inte ett tecken på en vital diskussion, eller ens på en nordisk diskussion, men det är nog en diskussion som berör Norden. Här kan man kanske också minnas att Astrid Lindgrens sagor systematiskt användes i det tyska undervisningssystemet under decennierna efter det senaste världskriget. På så sätt skulle barnen, folket, avnazifieras.

I Skottland är berättelsen förstås en annan. Där går många omkring och är bittra på århundraden av imperium och underlägsenhet. De blickar därför hitåt. De tar historien till hjälp och säger att det var skottar som förde den industriella revolutionen till Finland, att det var skottar som i olika skeden befolkade den svenska armén, att skotska jakobiter flydde till Norge efter slaget vid Culloden och att det inte minst bland de första inbyggarna på Island fanns många skottar.

Lite uppfriskande är det, för här i själva Norden tycks allt nu handla bara om den så kallade gröna omställningen. Den ska tydligen mestadels ske på bekostnad av de etablerade nordiska kulturinstitutionerna och deras verksamhet. Nedskärningsprognoserna verkar rätt dramatiska.

Vilket allt för mig tillbaka till ostronklotteriet på fiskebryggan häromkvällen.

Vilda ostron har mer eller mindre försvunnit från de brittiska kusterna under de senaste århundradena. Nu planteras tiotusentals ut för att rena kustvattnen från nitrater och föroreningar från bland annat jordbruket. Ett moget ostron lär kunna sila cirka 200 liter havsvatten i dygnet. Jag menar alltså då – får det vara ett ostron eller två? Ett silat norskt? Eller kanske rentav ett silat skotskt?

Text:

Toppbild: TT