Flyende afghaner riskerar hamna i limbo

Risken är liten att Europa kommer att översvämmas av afghanska flyktingar. Grannländerna bygger murar i syfte att mota bort människor på flykt.

Text: Amanda Löfström, Rouzbeh Parsi och Annie Wernersson

Foto: Qazi Rauf/AP

Talibanerna kontrollerar så gott som hela landet. Inflationen skjuter i höjden. Bistånd har dragits in. Den afghanska staten står ofinansierad – och en statskollaps väntar där sjukvård och skolor helt riskerar att gå förlorade.

Afghanistan har gått från att vara ett land sargat av 40 års krig till att återigen bli en humanitär katastrof.

I ett land med drygt 38 miljoner invånare led redan i juni 14 miljoner afghaner av hunger, enligt FN:s World Food Programme. Sedan talibanernas maktövertagande har det ekonomiska läget kraftigt försämrats, på bara några dagar i slutet av augusti ökade matpriserna med 50 procent och bränslepriserna med 75 procent.

Den omedelbara reaktionen från flera europeiska länder på krisen i Afghanistan var att förklara stopp för flyktingar: Inget mer 2015.

Det finns förvisso många afghanska flyktingar i världen. De är en av världens största flyktinggrupper enligt FN:s flyktingorgan UNHCR, totalt 2,6 miljoner registrerade afghanska flyktingar i världen. Men de flesta befinner sig långt från Europa. Grannländerna Iran och Pakistan står värd för 2,2 miljoner av afghaner på flykt. Utöver dessa beräknas runt 3 miljoner oregistrerade afghaner bo i de två grannländerna. Dessutom är totalt 3,5 miljoner människor internflyktingar inne i Afghanistan, enligt UNHCR.

Flyktingströmmarna från Afghanistan har gått i vågor, med toppar som vid Sovjetunionens intågande 1979 och under talibanernas regim mellan 1996 och 2001. När talibanernas styre föll 2001 valde många afghaner att återvända. 4,6 miljoner människor flyttade tillbaka. Runt 2010 började återvändandet avta och eftersom säkerhetsläget successivt förvärrades ökade antalet flyktingar markant igen under följande årtionde. Nu uppskattar UNHCR att en halv miljon afghaner kommer att fly fram till slutet av året.

Vi har alla sett bilderna av de tiotusentals människor som begav sig till flygplatsen i Kabul när talibanerna tog över. Samtidigt tog sig människor som inte hade utresetillstånd till landets gränser, främst mot Iran och Pakistan – en flykt som hittills varit förgäves. De flesta grannländer håller gränsen till Afghanistan stängd och hänvisar till »säkerhetsrisken«. Iran tar tillfälligt emot flyktingar i läger vid gränsen, men har sagt att de ska skickas tillbaka så snart situationen stabiliserats i Afghanistan.

Nu har flygtrafiken sakta kommit i gång och Kabuls flygplats har öppnats igen. Det innebär dock inte att världen har öppnat sin famn för att ta emot nya flyktingar från Afghanistan. UNHCR har vädjat till alla länder i regionen och betonar att de har ett ansvar att bevara säker tillgång till gränsövergångar för flyktingar och att inte tvångsavvisa flyktingar. Trots dessa uppmaningar uppger grannlandet Pakistan att de inte tänker ta emot fler afghanska flyktingar. Pakistan har sedan 2017 arbetat på ett fyra meter högt dubbelsidigt stängsel vid gränsen till Afghanistan för att förhindra flyktingar. I dag står 90 procent av barriären klar.

Uzbekistan och Iran har båda uppgett att de enbart fungerar som tillfälliga värdländer för afghanska flyktingar. Tadzjikistan har erbjudit sig att ta emot upp till 100 000 flyktingar men det är fortfarande oklart om några afghanska flyktingar har tillåtits komma in i landet. Turkmenistan har tillåtit internationella evakueringsplan att trafikera deras luftrum, men har ännu inte gjort några egna åtagande att ta emot flyktingar i landet.

Många argumenterar för att USA och de europeiska länder som har varit involverade i Afghanistan har en moralisk skyldighet och ett ansvar för de afghaner de nu lämnar bakom sig. I ett utkast till uttalande från Europeiska unionens råd betonas vikten av att bibehålla säkerhet inom Europa samt att migranterna bör skyddas i den egna regionen – för att förhindra en upprepning av flyktingkrisen 2015.

Europeiska unionens råd har betonat att EU bör undvika signaler som skulle kunna leda till att afghanska flyktingar söker sig till Europa. Det ställningstagandet har kritiserats av bland annat Amnesty International som menar att EU lägger hela ansvaret på länderna i regionen och därmed inte självt tar sitt fulla ansvar som internationell aktör.

Denna rädsla kan härledas till förändringen i det politiska landskapet i Europa som helhet sedan flyktingvågen 2015, där debatter kring migration kommit att genomsyras av populism och högerextremism. Oron finns bland annat i Tyskland som är det land efter Pakistan och Iran som har tagit emot flest afghanska flyktingar och asylsökande. Förbundskansler Angela Merkel fick hård kritik för sin öppna flyktingpolitik i samband med flyktingvågen 2015.

Överlag är retoriken hård runt om i Europa och många länder har uttryckt motvilja eller vägran att ta emot eventuella afghanska flyktingar. Turkiet har varit mycket tydligt med att det inte vill bli ett transitland för migranter på väg till Europa. Även Turkiet bygger en mur, vid gränsen till Iran, för att hindra flyktingar att ta sig in i landet och i takt med att säkerhetsläget förvärrats i Afghanistan har Turkiet intensifierat bygget. Frankrike har förhållit sig mer neutralt och uppmanat till en enad EU-hållning, med innebörden att hålla flyktingarna kvar i regionen.

Omvärldens intresse för Afghanistan har varierat kraftigt över tid. Hotet om ökad islamistisk terror och stora flyktingströmmar från Afghanistan har lett till att västvärlden nu pressar Afghanistans grannländer att hjälpa landet och dess befolkning. Västvärlden säger sig själva vilja prioritera sina egna länders säkerhet vilket har medfört många uttalanden men hittills få faktiska handlingar för att ge konkret och långsiktig hjälp till befolkningen i Afghanistan.

UNHCR har betonat att en betydande gränsöverskridande migration ännu inte ägt rum och att de största humanitära behoven finns i Afghanistan, där effekterna av den långa konflikten har förvärrats ytterligare av svår torka och av coronapandemin. Genom utökat finansiellt stöd till »relevanta internationella organisationer« menar EU att man kommer kunna fortsätta bidra till stabiliseringen av regionen och se till att humanitär hjälp når fram. Ylva Johansson, EU-kommissionär med ansvar för bland annat migrationsfrågor, har aviserat att unionen ska intensifiera sitt samarbete med de närmaste grannländerna till Afghanistan. Detta står i kontrast till den skepticism som många av dessa länder ger uttryck för. De vill inte ta emot fler afghanska flyktingar.

Hur situationen kommer att utvecklas är beroende av huruvida talibanerna lyckas upprätta ett fungerande styre och av ­omvärldens vilja att förhandla med dem. En närvaro på plats för internationella hjälporganisationer måste förhandlas fram.

Detta kan underlätta den humanitära situationen, men inte i sig lösa de politiska konflikter och det förtryck som talibanernas styre skapar. Landet kommer under överskådlig framtid att fortsätta vara beroende av bistånd utifrån och frågan är om det beroendet kan leda till en förhandlingsöppning och ett påtryckningsmedel mot en framtida taliban-regering.

Det finns dessutom i nuläget inget som tyder på att talibanernas kontroll över Afghanistan i sig självt utesluter att våldsnivån åter ökar eftersom det finns grupper som anser att talibanerna förtrycker befolkningen, och andra, som IS-Khorasan, som anser dem vara för mjuka.

Utsikten för Afghanistans befolkning, de som flyr och de som blir kvar, är följ­aktligen väldigt dyster. De som flyr riskerar att hamna i limbo. Lyckas de ta sig till Europa anas en kall hand och en förmodad lång väntan där utsatta människor riskerar att användas som brickor i ett politiskt spel med poäng att vinna i kommande val.

Många länder säger sig vilja hjälpa afghanerna, men få vill ta emot dem.

Amanda Löfström och Annie Wernersson är medarbetare på MENA-programmet, Utrikespolitiska institutet. Rouzbeh Parsi är programchef.