Islands gröna statsminister kan mista posten

Med 37 mandat av 63 behåller Islands regering majoriteten i alltinget. Men det är inte givet att statsminister Katrín Jakobsdóttir sitter kvar.

Text: Anders Svensson

Utgången i valet på Island blev inte lika kaotisk som många befarat. Visserligen är det alltjämt åtta partier som delar på de 63 platserna i alltinget. Men för första gången sedan finanskraschen 2008 var det inget nytt parti som valdes in.

Den sittande regeringen – med konservativa Självständighetspartiet, Gröna vänstern och mittenliberala Framstegspartiet – fick också en stabil majoritet med 37 av 63 mandat. Valets stora segrare var Sigurður Ingi Jóhannsson, ledare för Framstegspartiet, som blev näst största parti med 13 mandat. Traditionellt har partiet haft sitt starkaste fäste på landsbygden. Nu lyckades Framstegspartiet även ta mandat i huvudstaden Reykjavík.

Slutresultatet i valet på Island:

  • Självständighetspartiet: 24,4 procent (-0,9 procentenheter), 16 mandat (oförändrat)
  • Framstegspartiet: 17,3 procent (+6,6), 13 mandat (+5)
  • Gröna vänstern: 12,6 procent (-4,3), 8 mandat (-3)
  • Socialdemokraterna: 9,9 procent (-2,2), 6 mandat (-1)
  • Folkets parti: 8,9 procent (+2,0), 6 mandat (+2)
  • Piratpartiet: 8,6 procent (-0,6), 6 mandat (oförändrat)
  • Renässans: 8,3 procent (+1,6), 5 mandat (+1)
  • Centerpartiet: 5,5 procent (-5,4), 3 mandat (-4)
  • Islands socialistparti: 4,1 procent (0 mandat)
  • Liberala demokratipartiet: 0,4 procent (0 mandat)
  • Ansvarsfull framtid: 0,1 procent (0 mandat)

Valdeltagande: 80,1 procent.

Självständighetspartiet behåller ställningen som största parti. Däremot backar statsministern Katrín Jakobsdóttirs parti Gröna vänstern.

Katrín Jakobsdóttir har i många år varit Islands i särklass populäraste politiker. Hon har också i fyra år lyckats hålla ihop en koalition som förenar isländsk höger och vänster.

Men det är inte givet att hon kan sitta kvar som statsminister. Gröna vänsterns ställning i koalitionen har försvagats. Samtidigt finns det ett växande tryck inom Självständighetspartiet att ledaren Bjarni Benediktsson nu ska lämna posten som finansminister och i stället bli ny regeringschef.

Ett sådant steg skulle sannolikt vara svårt att svälja för många av Gröna vänsterns väljare. Ett skäl till att många ändå har accepterat ett samarbete med Självständighetspartiet – som åtskilliga alltjämt anser vara partiets huvudmotståndare i alltinget – har varit statsministerposten. Utan Katrín Jakobsdóttir som regeringschef svalnar sannolikt intresset för att regera vidare betänkligt. Förmodligen skulle även det breda folkliga stödet för regeringen sjunka med en annan statsminister.

Ledarna för de tre koalitionspartierna har antytt att de gärna vill regera vidare. De inleder nu samtal för att diskutera ett nytt regeringssamarbete. Eiríkur Bergmann Einarsson, professor i statsvetenskap vid Háskólinn á Bifröst, säger till RÚV att han ändå tror att Katrín Jakobsdóttir fortsätter som statsminister:

– Självständighetspartiet är största parti och framstegspartisterna ökar mest men precis som tidigare så är den politiska verkligheten att den ordförande för dessa tre partier som åtnjuter störst förtroende bland folket är Katrín Jakobsdóttir. 

För den isländska vänstern blev valet ett fiasko. Socialdemokraternas ambition att utmana om regeringsmakten misslyckades samtidigt som marxistiska Socialistpartiet inte klarade femprocentsspärren.

Under några timmar under söndagen såg det ut som att alltinget för första gången skulle ha en majoritet av kvinnliga ledamöter. När resultatet presenterades hade 33 kvinnor och 30 män valts in. Men en omräkning av rösterna i den nordvästra valkretsen ledde till en omfördelning av utjämningsmandaten. I stället är det 33 män och 30 kvinnor som tar plats i alltinget.

Även i den södra valkretsen kan det bli aktuellt med en omräkning. I nordväst har det framförts krav på ytterligare en omräkning. De kommer inte att påverka valresultatet men kan däremot leda till nya rockader bland utjämningsmandaten. Och i förlängningen kanske även göda det sedan tidigare svaga förtroendet för politikerna i alltinget.