”Naiviteten” visar känsloläget hos dagens politiker

Normaltillståndet har varit att politiker skjuter undan sina personliga känslor och agerar utifrån befolkningen. Möjligen har det ändrats.

Bilderna på skräckslagna människor i Afghanistan, vad gör de med oss, som individer och som politiskt kollektiv? Den instinktiva reaktionen inför människor i nöd är att vilja hjälpa. Reaktionen delas av både högern och vänstern. Men när det gäller bilder på flyktingar har vänsterpersoner som vill ha en liberal-generös migrationspolitik en psykologisk fördel. De kan stanna i känslan och översätta den till policy: »Flyg hit dem.«

Högerpersoner som vill ha en restriktivare migrationspolitik behöver bearbeta känslan för att få ihop den med policyn. »De är 45 miljoner, det funkar inte.« Tankeprocessen är ansträngande eftersom den kräver medvetna överväganden. Det finns till och med en risk att högerpersoner felkalibrerar och blir mer restriktiva än vad de hade varit om de sluppit konfronteras med bilderna.

Resonemanget är en generalisering från våra reaktioner på bilderna på den lille Alan Kurdi sensommaren 2015. Bilden på den livlöse pojken på sandstranden i Turkiet var i och för sig smärtsammare än något vi sett från Afghanistan. Man kan känna med människorna i ett överfullt amerikanskt transportflygplan, men en död pojke i röd t-shirt, blå kortbyxor och blå gympadojor är ett slag i magen. Då, 2015, tog det några veckor innan högerpersonerna fick ihop känslan och policyn. Rimligen var reaktionerna snabbare den här gången. Och vänsterpersoner behöver som sagt inte göra det mentala arbetet.

Den känslomässiga reaktionen finns hos individen men omsättningen till politiska beslut är en sak för kollektivet. Ansvaret för det kollektiva beslutsfattandet har i alla avancerade politiska system delegerats till ett fåtal personer som befolkar institutionerna. Dessa personer har förstås också känslor, men frågan är hur de hanteras när de fattar besluten.

Ett alternativ är att beslutsfattarna utnyttjar befolkningens känslor för att driva sin sak. Det kan bli bra – håll i minnet att den hjälpande reflexen också gäller igelkottar, isberg och regnskogar – men ibland leder det till förfärliga konsekvenser. Inbördeskriget i det forna Jugoslavien och slakten i Rwanda är två exempel där ledarna spelat på befolkningens känslor inför den andra gruppen för att mobilisera till humanitära katastrofer. Ett snällare exempel, som lika gärna kan bokföras i kolumnen »lyckade fall«, är när bilder på oceanernas plastberg omvandlas till en påsskatt i svenska matbutiker.

Ett annat och, vågar jag påstå, vanligare alternativ är att beslutsfattarna tycker att de behöver gå emot befolkningens instinktiva reaktion. Det kan som hittills i texten handla om flyktingmottagandet från krigsskådeplatser, men också om nedläggningen av små byskolor, införande av en skatt på fastigheter eller tillstånd att med begränsade budgetmedel förskriva kostsamma läkemedel för sällsynta sjukdomar.

Sådana beslut är jobbiga. Inom socialpsykologisk forskning talar man om »taboo trade off-aversion«. Det betyder att människor inte vill höra talas om obehagliga val där legitima intressen står mot varandra och varje tänkbart utfall är förenat med kostnader. Ta till exempel midsommarkrisen 1941 där politikerna under hot om invasion tvingades ta ställning till Nazi-Tysklands begäran att släppa igenom trupptransporter från det ockuperade Norge.

Sådana pest- eller kolera-situationer får beslutsfattarna hantera, någon hjälp av befolkningen är inte att vänta.

Här har den partibaserade representativa demokratin en fördel. Valda ledare kan fatta jobbiga beslut som är det relativt bästa för landet. Och befolkningen kan i efterhand ta ut sin frustration över tillvarons jävlighet och rösta bort de ansvariga med bibehållen stabilitet. En annan för stabiliteten befrämjande möjlighet är att partiet byter ut personen som fattade det jobbiga beslutet och låter en obefläckad ledare ta över. Principen är känd från litteraturen: »Moren har gjort sin plikt, moren kan gå«. Kontentan är att alla system för kollektivt beslutsfattande behöver syndabockar och så länge ledarna spelar med i spelet har den representativa demokratin en mekanism för ändamålet.

En sak till. Så här långt har jag utgått från att ledarna skjuter undan sina personliga känslor och agerar utifrån befolkningens reaktioner. Jag vill hävda att det har varit normaltillståndet genom historien (fritt fram att invända). Men möjligen har många i landets nuvarande generation av beslutsfattare ett annat förhållningsätt till sina personliga känslor. Frekvensen av ursäkten »vi har varit naiva«, pekar på det.

Tanken är oroväckande. Hoppas den är fel.

Text:

Toppbild: Chris Herbert/AP