Onkel Sam vid vägs ände

Kriget mot terrorismen efter 11 september har gjort både USA och världen sämre. Nu måste systemet byggas om.

Den 11 september 2001 stannade världen för ett ögonblick och i de surrealistiska scenerna som visades om och om och om igen fanns inte mycket utrymme för analys, bara skräck och avsky. Redan när det första planet 08.46 lokal tid flög in i det ena av de två tornen i World Trade Center i New York försvann möjligheten att tänka klart. När de båda tornen hade rasat samman en timme och fyrtiotvå minuter senare, 10.28, var inte bara ett byggnadskomplex förstört och tusentals människor döda och skadade, även mångas föreställning om världen låg i ruiner. De flesta förstod ingenting – men hade ett behov att få ordning i sitt nyblivna kaos.

Dåvarande president George W Bushs svar var att fienden skulle rökas ut ur sina hålor, att USA dragits in i ett nytt krig mot en fiende som kunde finnas överallt och att man genom denna attack mot allt som USA stod för hade fått carte blanche att driva krig i förebyggande syfte och slå till mot alla potentiella hot. USA hade attackerats utan orsak och konflikten hade startat där och då, i den svarta rök som steg mot himlen. USA:s allierade höll med och stod unisont bakom president Bush.

Men vad hade hänt om det redan dagarna, veckorna och månaderna efter terrorattackerna hade getts utrymme åt frågan varför USA attackerats, och därmed vilken konfliktdynamik som händelserna borde placeras i? Om inte de omedelbara svaren enbart hade handlat om en förenklad indelning i ondska mot godhet, de ociviliserade mot de civiliserade, aggression mot självförsvar – hade man då lyckats bättre med den efterföljande krigsstrategin? Och vad hade hänt om inte en bild baserad på att USA oprovocerat hade drabbats så fullständigt hade dominerat rapporteringen och analyserna? Eller om USA:s allierade inte ovillkorligen hade låtit USA:s känsla av förnedring och hämndlystnad styra utformningen av kriget mot terrorismen. Om man i stället krävt en större eftertänksamhet för hur man bäst skulle komma tillrätta med de nya och fasansfulla hoten?

Det är hypotetiska frågor vi givetvis inte kan få svar på. Men, efter två långa och extremt kostsamma krig som inte lett utvecklingen framåt utan slutar i såväl förnedring som en seger för fienden, är det dags att lyfta blicken och ta en intellektuell höjd för att diskutera de systemfel som finns i det amerikanska krigsmaskineriet och se dessa som de problem de faktiskt är. Många forskare, tidigare militärer, CIA-medarbetare och policyrådgivare har ropat efter detta länge – men deras kritiska frågor har mest ekat tomt och begravts i bruset av den övergripande berättelsen om ett USA som alltid gör gott. Genom att fundera över hur systemfelen i den amerikanska militarismen och dess eviga krig för evig fred ser ut – för att använda Gore Vidals uttryck – blir vi förhoppningsvis samtidigt uppmärksamma på vårt egna europeiska ansvar för att världen i dag inte är en säkrare, utan till delar en mer instabil plats, och där terrorister som vill oss illa nu har mer stöd och mer kraft. Det skulle i så fall även öppna upp för en större möjlighet till hållbar fred på sikt.

2001 var amerikanerna förvånade över att någon hatade dem så mycket att de varit beredda att attackera hjärtat av deras nation. Men så är det också höljt i dunkel för det stora flertalet vad USA de facto har gjort med hjälp av bomber och hemliga CIA-ledda operationer genom årtiondena bakåt, och hur många människor som fått sätta livet till i dessa. För att inte tala om vilka metoder som har använts. Lika höljt i dunkel är det hur många människor i delar av omvärlden som inte uppskattat USA:s militära närvaro i form av baser och trupper i deras närområde. En närsynthet som gäller även för svenska makthavare som upprepat gett sitt stöd till USA:s krig också när det framkommit att landet överträtt internationella rättsprinciper. Man har visserligen fördömt vissa enskilda händelser, men samtidigt lagt till den eventuella kritiken av en oförrätt, att USA trots allt är garanten för demokrati och stabilitet. Den fria världens försvarare – har man kunnat tillstå – gör misstag då och då, men något grundläggande fel i militarismen som utvecklats har man inte identifierat. Hur många krigsbrott och olagliga medel man har varit beredd att se genom fingrarna med verkar inte ha haft några gränser.

Så har också idén om USA som »the Indespensible Nation« etablerat sig som en allmängiltig sanning i västvärlden. Vietnam, Kongo, Nicaragua, Irak är bara missräkningar som gått fel. »Landet«, som i Madeleine Albrights uttalande från 19 februari 1998, »ser längre in i framtiden än andra och som, om de behöver, använder våld helt enkelt för att det är Amerika, den oumbärliga nationen« (fritt översatt). En idé, som Andrew Bacevich, (tidigare överste i den amerikanska militären, numera professor och ordförande för tankesmedjan Quincy Institute), kallar för »Indespensible Nation Syndrome«. Den har inneburit att så gott som alla med inflytande över USA:s utrikespolitik sedan kalla krigets slut har befunnit sig i en »självdestruktiv ideologisk feberyra« där militära muskler har varit svaret på problem. På något sätt har makthavarna i DC uppfattat att de hundratusentals som dött och miljoner som hamnat på flykt till följd av dess agerande, har varit rättfärdiga offer för syftet att skapa demokrati. Så till den grad att utrikesminister Albright även utan omsvep i en tv-intervju i CBS 60 Minutes i maj 1996 kunde hävda att en halv miljon döda irakiska barn till följd av sanktionerna mot Irak var värda sitt pris: »I think this is a very hard choice, but the price – we think the price is worth it«.

Vad vi talar om är »demokratiprojekt« som (i synnerhet) efter 11/9-attackerna har byggts upp, inte bara med militär invasion, utan med hjälp av en lång rad juridiskt tvivelaktiga medel. Exempelvis drönarattacker och andra avrättningar helt utan rättslig prövning också i länder man inte är i krig med, omfattande praxis av olovlig avlyssning samt möjligheten att hålla fångar inlåsta hur länge som helst utan rättegång. Nya definitioner av krigsfångar (illegal combatants) gjorde att människor kunde fängslas på bland annat Guantanamobasen och tortyr blev en välanvänd metod, något som Alfred McCoy sin bok A Question of Torture, kunnat visa har varit vanligt i olika former under hela kalla kriget. President Bush som på kort tid efter terror­attackerna arbetade fram fyra omfattande lagar (Patriot Act är den mest kända) för att »hantera« terrorhotet mötte en hel del kritik – men några år senare kunde president Obama inte bara behålla utan förstärka flera delar i dessa utan någon högljudd debatt. Inte heller Wikileaks publicering av över 90 000 hemliga dokument från kriget i Afghanistan den 26 juli 2010 och bevisen på direkta krigsbrott som framkom att USA gjort sig skyldig till, förändrade något i realiteten. Redan dagen efter Wikileaks avslöjande, den 27 juli 2010, röstade den amerikanska kongressen för att ge 59 nya miljarder till krigen i Irak och Afghanistan. Så när projektet att skapa frihet för människor i Afghanistan efter tjugo års krigföring med dessa medel – nu mynnar ut i att den fiende man försökte bekämpa snarare har stärkt sin makt, kan man, som Andrew Bacevich också understryker, säga att USA:s självutnämnda oumbärlighet är nonsens.

Och misslyckandena i Irak och Afghanistan borde inte komma som en överraskning. Krig med avsikten att störta regimer man ogillar har historiskt visat sig föga framgångsrika i princip överallt där det har prövats. Stephen Kinzer kunde exempelvis i sin bok Overthrow 2006 visa att det (kanske med undantag för Grenada 1983) inte finns några framgångsrika exempel på när USA med militära medel skapat demokrati och stabilitet i främmande land. Något Washington givetvis känner väl till. Idén om USA som försvarare av demokrati klingar därför mycket konstigt i öronen på människor i Panama, Syrien, Iran, Chile, Honduras eller vilket annat land som helst där störtandet av – för USA – obekväma regimer (även demokratiskt valda) har lett till årtionden av kaos. För att inte tala om hur det ofta lett till att repressiva regimer fått fäste i länder som innan USA:s inblandning rörde sig i demokratisk riktning (till exempel Iran 1953).

Med den tilltro som funnits till USA:s militära styrka måste man fråga sig hur utbredd förståelsen för hur det amerikanska krigsmaskineriet egentligen är och om hur USA kommit att använda sin maktställning över tid. Vi hör och läser om de stora krigen i media men en närmare titt på olika attacker mot mål i länder som man officiellt inte ens är i krig med skulle nog förvåna många.

Mellan 2018 och 2020 utförde USA exempelvis operationer mot terror- eller extremismnätverk i 85 länder vilket gör att denna »krigföring« blivit mer och mer utbredd under åren som gått. Trots dessa bombningar minskar inte terrorismen, utan ökar. Inte sällan hör vi nu att USA dragit ner på sina insatser/militära ingripanden mot terrorismen (counter-terrorism attacks) och fokuserar om mot den uppblossade stormaktsrivaliteten, särskilt mot Kina. Och på flera sätt är det sant att det finns en fokusförskjutning från Washingtons sida, bort från Europa och Mellanöstern och mot Stillahavsregionen, men det innebär inte att attackerna mot utpekade terrormål inte fortsatt är omfattande. I det skimmer som omger Barack Obama och hans presidentskap, glöms ofta det faktum att han tog drönarkrigföringen till helt nya nivåer och politiserade kriget på flera sätt. Beslut om attacker mot främmande mark, som normalt sett fattas av militärledningen i Pentagon, har nu i många fall hamnat på presidentens bord och man har försatt sig själv i en situation där varje potentiellt hot inte bara känns rimligt att slå till mot utan där rädslan för fienden – men också att politiskt uppfattas som vek – upplevs kräva det.

I dag har USA 750–850 militära baser runt om i världen beroende på hur man räknar (i varierande storlek och tyngd). Det finns inte någon plats på världskartan man inte kan nå inom 24 timmar. Detta är något som länge och ihärdigt har försvarats av framträdande debattörer också här i Sverige som en garanti för en världsordning som annars riskerar att falla i händerna på anti-demokratiska element. Att ifrågasätta dess »stabiliserande« funktion har uppfattats som »anti-amerikanskt«. Självklart finns det länder och områden där USA:s närvaro är välkommen och önskad, men samtidigt visar forskning hur närvaron av endast någon enstaka bas i ett land inte sällan föder anti-amerikanska stämningar och motstånd och på så sätt kan vara kontraproduktiva. Även om antalet baser de senaste decennierna minskat något, så har räckvidden för USA:s militära förmåga ökat och baserna spridits ut över fler områden. När USA:s högst rankade militär (the chairman of the Joint Chiefs of Staff), Mark Milley, i december 2020 fick frågan om den här utvecklingen och om alla de här baserna är nödvändiga för USA:s försvarsförmåga svarade han kort och gott: »Nej«.

För Europas del har USA:s ökande makt i världen sedan efterkrigstiden på ett unikt sätt i jämförelse med stora delar av övriga världen varit gynnsam och på olika sätt garanterat vår trygghet i relation till närliggande hot. Att Europa gett sitt ovillkorliga stöd till USA:s ledande roll i världen efter andra världskriget är fullt begripligt. Vi har med USA:s omfattande militära närvaro på vår egen kontinent dessutom själva kunnat retirera från delar av ansvaret för vår egen säkerhet. Men en allierad måste inte låta ett sådant stöd bli blint för faror. Frågan om när en konfliktdynamik blir kontraproduktiv och föder fler fiender än den förgör är väsentlig och ett ansvar för alla som är del av systemet att vara vaksamma på. EU borde förmått ställa en rad kritiska frågor i relation till utformningen av kriget mot terrorismen redan i dess inledning, men efterhand som åren gått och hela Mellanösternregionen fallit samman i kaos och sekteristiskt våld, är det obegripligt att man inte dragit hårdare i handbromsen och krävt en ny strategi. Under 2010-talet har ett stort antal terrordåd riktats mot europeiska länder som ett direkt svar på vår inblandning i kriget mot terrorismen och hur detta utformats, men en adekvat diskussion om sambanden har saknats. Man har helt enkelt ignorerat de mer övergripande konsekvenserna av USA:s tilltagande dominans i världen och inte förmått se att logiken som skapats inte leder till fred och stabilitet utan kontinuerligt försätter USA i nya krig.

Men så förgiftar också idén om den onde och den gode lätt vår tankestruktur och förstör vår förmåga att resonera utifrån mer än en horisont. Rädslan för den andre är förlamande och ganska snart blir den till en självuppfyllande profetia där våld föder våld. Och medierna hjälpte i anslutning till terrorattackerna 2001 och fram till invasionen av Irak 2003 snällt till att befästa den bild som Bushadministrationen och hela säkerhetsapparaten ville få fram. I vad som i backspegeln beskrivs som en mycket lyckad (och påkostad) desinformationskampanj från Bushadministrationen lyckades man inte bara få medierna att lägga den granskande journalistiken åt sidan, man fick till och med de stora mediebolagen att uttrycka entusiasm för kriget mot Irak. I september 2002 trodde exempelvis över 80 procent av amerikanska folket att Irak hade massförstörelsevapen och utgjorde ett direkt hot mot USA. I samma narrativ fanns tanken om att de som inte var med USA var emot dem. Världen blev helt enkelt svartvit. Stora delar av den berättelsen har därefter levt vidare och byggts på av andra begränsade bilder av konfliktdynamiken i världen. Även när kriget i Irak började gå fel och allt fler kritiska röster började höras, så har den grundläggande tilltron till USA:s strategier stått sig stadig.

Den övertygelsen har nu rubbats och i förvåningen som uppstår hör vi även de starkaste försvararna av USA:s militära närvaro i omvärlden säga att det har varit en tankeställare att se USA retirera som en förlorare trots sin militära kapacitet. Om det samtidigt leder till insikten att det primärt aldrig har handlat om några demokratiprojekt från Washingtons sida återstår att se. Men faktum är att mindre än två procent av de hisnande 946 miljarder dollar som USA spenderat i Afghanistan har investerats i ekonomisk utveckling. Som Trita Parsi beskrev det i Aftonbladet 26 augusti: »USA har aldrig i grunden brytt sig om något nationsbygge.« Snarare har man, enligt en rad inblandade policyansvarigas egna utsagor varit ute efter att i första hand hämnas. Kriget i Afghanistan (och Irak) handlade som de flesta andra krig om pengar. De som tjänat på de krig som utformade sig i kölvattnet av 11 septemberattackerna var i första hand amerikanska krigsmaterialföretag som Lockheed Martin och Ray­theon. Och i bakgrunden av dessa pengaflöden gömmer sig amerikanska senatorer och kongressledamöter som till en övervägande majoritet är finansierade just av krigsindustrin för sina återvalskampanjer. Delar av den politiska kritiken mot Bidens utträde ur Afghanistan måste därför förstås utifrån detta faktum.

Oförmågan att från Washingtons horisont se komplexiteten i de konflikter man är en del av, bottnar delvis i att USA efter kalla krigets slut blev övermodiga. I inledningen av 1990-talet, när USA var den enda kvarvarande och ohotade supermakten i världen gjorde tanken på att vi nått historiens slut och att demokrati och frihet vunnit (formulerat av den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama), USA segerrusiga. Tankarna på total dominans var lockande för ett land som framgångsrikt expanderat sina makt- och inflytandesfärer under hela sin existens, som vuxit från 13 små kolonier på den amerikanska östkusten till världens enda supermakt på mindre än 250 år och som i ljuset av att ha besegrat Sovjetunionen inte längre såg några gränser. När man gick segrande ur Gulfkriget 1991 och dessutom med falska bevis lyckats få saudierna att tro att Saddam Hussein avsåg invadera Saudiarabien, kunde man även etablera baser på saudisk mark. Därmed hade man tagit ett viktigt steg i den ambition som fanns bland hökar i Washingtonkretsar; att dominera Mellanöstern och stöpa om regionen. I ljuset av kommunismens fall tedde sig USA:s tidigare strategier att beväpna Mujahedin i Afghanistan som lyckosamt eftersom det hade lett till att man lyckats locka in Sovjet i landet och genom det försvaga dem. På samma sätt hade strategin att beväpna både irakier och iranier under kriget mellan dessa länder på 1980-talet försvagat de båda regionala stormakterna på det sätt som USA avsett. Att »leda« genom att söndra och genom att lura in olika intressen i fällor tedde sig vara en framgångsrik strategi som senare skulle slå tillbaka med brutal kraft.

USA och Mellanöstern

Augusti 1990: Irak, under ledaren Saddam Hussein, invaderar oljerika Kuwait.

Februari 1991: Irak lämnar Kuwait efter tre månaders strid med den USA-ledda FN-koalitionen.

11 september 2001: Islamiska extremistgruppen al-Qaida kapar och flyger in två flygplan i World Trade Center och ett i Pentagon.

2001: George W Bush inleder en militär aktion i Afghanistan med syfte att störta talibanledda al-Qaida och ledaren Usama bin Laden.

2003: USA invaderar, trots internationell kritik, Irak med påståenden om massförstörelsevapen. FN konstaterar att anklagelserna var felaktiga. Officiellt avslutas kriget efter tre veckor, men strider pågår i många år.

30 december 2006: Saddam Hussein avrättas genom hängning.

2 maj 2011: Usama bin Laden spåras i Pakistan och skjuts ihjäl av amerikanska trupper.

2011: Arabiska våren sprider sig från Tunisien till övriga arabiska länder i Mellanöstern. Många regeringar störtas åren därpå.Terrorgruppen IS inleder strider och erövrar så småningom stora områden i Syrien och norra Irak. Kalifatet utropas.

2017: IS störtas av kurdiska styrkor med stöd av bland andra USA.

2020: USA under ledning av president Trump träffar en fredsöverenskommelse med talibanerna i Afghanistan.

Augusti 2021: USA drar sig ur Afghanistan. Talibanerna tar över hela landet på några veckor.

Att placera baser i Saudiarabien kan i historiens ljus nämligen uppfattas ha inneburit det första spadtaget till det nyvunna »imperiets« framtida fall. Kanske var det där och då vi såg startpunkten för den tillbakagång i styrka som så många andra imperier före USA har gått till mötes? I takt med att USA:s ambitioner tilltog i Mellanöstern och tongångarna från Washington hårdnade ledde det successivt USA in i en konfliktdynamik som kan sägas var dömd att misslyckas och som den 11 september 2001 mynnade ut i en terrorattack. Usama bin Laden har i olika intervjuer påpekat just det faktum att man placerade och permanentade militärbaser i Saudiarabien som ett av hans främsta motiv till att han i augusti 1996 förklarade krig mot USA. Svaret från USA efter terrorattackerna och det utdragna och diffusa kriget mot terrorismen har sedan successivt utmattat landet såväl moraliskt, politiskt som till delar även ekonomiskt. Investeringarna i krigen har också skett på bekostnad av reformer på hemmaplan som nu hotar att slå sönder USA inifrån. Mycket av den amerikanska krigströttheten som finns bottnar i det orimliga som många uppfattar det vara att hundratals miljarder årligen går till krig utomlands samtidigt som den egna infrastrukturen är eftersatt och amerikaner på sina håll far illa av brister i samhället.

I takt med att USA:s maktposition växte efter kalla krigets slut – förstärktes successivt tanken om USA:s dominans – och sedan 1990-talets slut har detta tankegods kanaliserats främst av de så kallade neokonservativa (hökarna) i DC. En grupp som dök upp redan under 1970-talet och som i kölvattnet av anti-krigsrörelsen och den tilltagande kritiken mot USA:s krig i Vietnam ville forma en motrörelse mot de som då ifrågasatte USA:s roll och den vänstersväng man uppfattade gjordes. Det var en brokig blandning av inflytelserika ideologer som favoriserade militära lösningar och en hårdför konfrontation med alla kommunistiska element och inte ville se några eftergifter. De hårdföra anti-kommunisterna gifte ihop sig med det militärindustriella komplexet och den kristna högern som alla tilltalades av en svart-vit och oresonlig världsbild och budskap om ondska och godhet. I de politiska finrummen fick de inflytande via personer som Donald Rumsfeld (försvarsminister 1975–77), Paul Wolfowitz (statssekreterade försvarsdepartementet 1989–1993 och George HW Bush (CIA-chef 1976–77 och president 1989–93) för att nämna några. Personer som vissa återkommer ett par decennier senare i nyckelroller i utformningen av George W Bushs krig mot terrorismen. I Washington ansluter sig under 1990-talet en rad »demokratiska interventionister« som alla har en övertro på regimförändringar med militära medel och 2000 lanserades ett upprop, Project for a New American Century (PNAC), med en vision som inte bad om ursäkt för sig utan förordade ett »Pax Americana« eller till och med ett »Imperium Americana«, en världsordning som domineras av USA och som också skulle ge USA rätten att agera i förebyggande syfte mot potentiella hot.

Att de här ideologerna har lyckats få så stort inflytande och att få opinionen med sig i tider av kris har att göra med ett tankegods som kännetecknat hela den amerikanska utrikespolitiska historien. En blandning av att ständigt eftersträva absolut säkerhet i en upplevd fientlig omvärldsmiljö gjorde tidigt USA ängsligt och berett att agera förebyggande för att hindra upplevda hot att kunna slå till. Att sprida de egna idealen till omvärlden var en annan grundläggande princip som växte fram eftersom den amerikanska konstitutionen ansågs representera universellt giltiga värden som människor eftersträvar överallt. Att man har ett förutbestämt öde att leda världen i den riktningen har också ständigt drivit på politiken och förstärkts i tider av kris. Men framför allt har USA ända sedan George Washington drivits av devisen att man endast kan lita på sig själv och att samarbete med andra endast ska sökas om det kan gynna amerikanska intressen. Säkerhet har för makthavarna i Washington länge därtill varit nära sammanvävt med ekonomisk expansion och av att säkerställa att omvärlden är öppet sinnad till amerikansk politisk och ekonomisk närvaro. Den här utrikespolitiska »doktrinen« går tillbaka till 1800-talet men formaliserades i takt med att USA behövde säkra tillgången till råvaror som man inte var självförsörjande med under mellankrigstiden. Målet har under efterkrigstiden varit att upprätthålla en värld som präglas av en »öppen dörr«; ett internationellt system eller en världsordning uppbyggd kring stater som har öppna marknader och som samtidigt underställer sig en amerikansk närvaro. Det innebär i praktiken att den politiska och ekonomiska liberalismen inte heller kan verka på hemmaplan om den inte samtidigt säkras utomlands. Det här har i historiens ljus var oerhört framgångsrikt men i takt med att USA:s makt och inflytandesfärer har vuxit har det blivit allt svårare att bromsa och säkerhetspolitiken har blivit helt sammanvävd med ekonomisk utveckling (bland annat olja). Det har lett till att USA under sin 245-åriga historia varit militärt involverad i någon större eller mindre konflikt utanför sitt eget territorium i över 90 procent av tiden.

George W Bush hade kunnat hantera de nya hoten från terrorismen annorlunda. I stället för skoningslösa krig för regimförändring och demokratisering med militära medel hade man kunnat agera med preciserade militära attacker mot terrorceller och främja demokrati genom massiva satsningar på utveckling. Bush hade kunnat ställa sig frågan hur 1970–1990-talens strategier i Mellanöstern hade bidragit till en eskalerande konfliktdynamik och utifrån det fundera över vad som vore ett lämpligare förhållningssätt än att försöka dominera en region som inte låter sig domineras. Vad det hade lett till är självklart en kontrafaktisk fråga, men vad vi vet säkert i dag är att den inslagna vägen inte fungerade utan kom till en hisnande kostnad sett i liv, pengar och moral.

Tjugo år senare, den 31 augusti 2021, höll nuvarande president Joe Biden ett tal till nationen i samband med reträtten från Afghanistan efter tjugo års krig. I talet valde han att just belysa systemets kärnproblem och behovet av att begränsa USA:s insatser, rikta fokus mot dess verkliga säkerhetsintressen och att avsluta en era av krig med avsikten att stöpa om andra länder. I många delar är talet revolutionerande och något helt nytt. Biden sätter ljuset på problemet med en världsmakt som blivit större än sig själv och glömt bort sina ideal på vägen. Och på behovet av att hitta nya vägar framåt. Han gör det sannolikt av övertygelsen att militärmakt inte är svaret på demokratiutveckling värd namnet, men han gör det säkert också för att han vet hur krigstrött det amerikanska folket har blivit och hur allt fler kräver en fokusförskjutning mot de problem man har att brottas med på hemmaplan och som successivt har splittrat USA . Många debattörer gör i dag tolkningen att Biden kommer att lida svåra nederlag politiskt för det som händer i Afghanistan nu. Men kritiken som finns mot hur reträtten gick till måste skiljas från de större frågorna om förändring och hur det på lång sikt kommer att värderas.

Vad denna förändrade attityd från Vita huset kommer att innebära vet vi inte. Hökar, det militärindustriella komplexet, rädsla, ett enormt administrativt maskineri och »gammal vana« är stora och svåra saker att bemästra. Att våga ta ett steg tillbaka och till större del lita på andra medel än de militära kräver mod och uthållighet. Det politiska minnet är därtill ofta kort och historien har en tendens att upprepa sig själv med oregelbundna mellanrum. En reell förändring kommer inte av sig själv. För att undvika att hamna här igen – måste något förändras i grunden såväl i breda led i Washington som i allierades förhållningssätt till USA.

Som Trita Parsi uttryckt det: »Ju snarare Europa och världen inser att USA:s militär inte är en välgörenhetsorganisation som handlar av godhet, utan av egenintresse och där ekonomisk vinst är en viktig del, desto bättre kommer världen att bli. En värld vaccinerad mot en naiv tro på amerikanska motiv gör det svårare att förledas in i vinstdrivande krig som förs under skenet av att hjälpa och befria folk.«

Kanske bevittnar vi början till en förändring av den övergripande berättelsen om vad det är för system som västvärlden under USA:s ledning har byggt upp. När våra egna demokratier hotas av antidemokratiska element blir kampen för demokratins förstärkning dessutom ännu viktigare att föra genom att leda via att vara ett exempel – inte bara i retoriken – utan också i praktiken. Annars är vi förmodligen chanslösa. Att världens genom tiderna mäktigaste supermakt kan förlora mot illa utrustade motståndsgrupper i ett fattigt land som Afghanistan, är det yttersta beviset på att militära medel inte är svaret på vår tids utmaningar. Vill man värna demokrati och mänskliga rättigheter måste man använda medel i enlighet med de ideal man vill försvara. Det innebär att man inte kommer att kunna vara överallt och dominera alla områden eftersom det ovedersägligen leder till missnöje, motstånd och fler krig.

Detta innebär inte ett förnekande av att USA alltjämt spelar en viktig roll som en stabiliserande aktör inom internationell politik där interaktion mellan en rad olika intressen inte sällan leder till konflikter som måste hanteras. USA är det land som för överskådlig framtid har kapaciteten att upprätthålla balans, där inget annat land har förmågan att göra så. Vi behöver en stark försvarare av demokratiska värden. Just därför behöver systemet göras om.

Fotnot: Skribenten är universitetslektor vid Högskolan i Halmstad och forskare i amerikansk politik och samhällsutveckling.

Text: Frida Stranne

Toppbild: Chao Soi Cheong/AP