Ska Svenska kyrkan ägna sig åt ”hen”?

Är könsneutrala pronomen och predikningar om Greta Thunberg rätt väg att gå för en institution som ägnar sig åt själavård?

Text:

Toppbild: Alex Giacomini

Toppbild: Alex Giacomini

Begravningar är Svenska kyrkans bästa gren. Eller brukade vara. En bekant jordfäste sin farbror häromdagen. Den döde benämndes genomgående »hen« i griftetalet. Och när det blev dags för Herrens bön hade den uppdaterats och riktades till »Fader och Moder vår«. Min vän arbetar på en högskola och förklarade sig inte ha några problem med könsneutrala pronomina och liknande, men verkade ändå besviken. Lite som en artig restauranggäst som fått något annat än han beställt, men inte vill vara till besvär och klaga. »Det passade bara inte in på farbror Bengt. Han var 97 och förmodligen den som var minst hen i hela Sverige.« 

Och nyligen vittnade en krönikör i Svenska Dagbladet, som hade besökt ett antal högmässor under sommaren, om att Greta Thunberg dök upp i snart sagt varje predikan. Någon gång var hon Johannes Döparen, en annan gång apostlarna. Och tydligen har kyrkan i Limhamn förkunnat, via Twitter, att Jesus har utsett Greta till sin efterträdare.

Jag tolkar båda dessa berättelser från Svenska kyrkan 2021 som att den vill vara en del av sin tid. Prata om saker i samtiden som berör och med ett språk som nutidsmänniskan förstår. Bort med den helige ande, underverk, att inga andra gudar hava och »Herren«. In med politik, klimatkaos, flyktingkris, normkritik, hundgudstjänster, yoga och »hen«.  

Men är det verkligen rätt väg för en institution vars primära syfte är att ägna sig åt själavård? Alltså åt den enskilde medlemmens funderingar över livet, evigheten och vår stund på jorden. De få gånger jag nu för tiden besöker en kyrka eller en gudstjänst så är det liturgin, musiken, det högtidliga lugnet och den känsla av trygghet som igenkänningen ger som jag värdesätter mest.

Svenska kyrkan är landets största förening med 5,7 miljoner medlemmar. Den är vår överlägset största kulturinstitution. Men, som David Thur­fjell påpekar, så tycks den ha för dåligt självförtroende för att se sina medlemmar som sina. Och flertalet medlemmar tänker inte längre på den som »sin« kyrka. Traditionen kan vara en mäktig bundsförvant. Jag är visserligen ateist och inte längre medlem i Svenska kyrkan, men min tro är att den borde använda traditionen betydligt mer, inte allt mindre, för att knyta an till sin flock.

Text:

Toppbild: Alex Giacomini