USA:s reträtt Kinas chans till ökad makt

När USA lämnar uppstår ett vakuum. Det kan gynna Kina, både politiskt och ekonomiskt.

Text: Gunnar Lindstedt

Foto: Li Ran/AP

Dagen efter talibanernas inmarsch i huvudstaden Kabul skrev kinesiska partiorganet Global Times en hotfull ledare riktad mot Taiwans regering: »Efter vad som hänt i Afghanistan måste de inse att när väl krig utbryter i Taiwansundet, kollapsar öns försvar inom några timmar utan att USA:s militär kommer till undsättning. Resultatet blir att DPP [Demokratiska framstegspartiet] snabbt ger upp medan några toppolitiker flyr landet i flygplan.«

Det kinesiska kommunistpartiets propagandamaskin har gått på högvarv för att utnyttja USA:s Saigon-moment och inpränta att det amerikanska ledarskapet i världen nu faller samman. Efter talibanledarnas besök i Peking i juli finns förhoppningen att Kina ska fylla det vakuum som uppstår när USA lämnar Afghanistan.

»Om Kina kan förlänga Sidenvägen (Belt and Road) från Pakistan genom Afghanistan – med exempelvis en motorväg Peshawar–Kabul – skulle det öppna en snabbare landförbindelse till marknaderna i Mellanöstern«, skriver den tidigare översten i Folket Befrielsearmé, Zhou Bo. Han konstaterar att en fred i inbördeskriget öppnar för massiva kinesiska investeringar i Afghanistan.

Peking kan erbjuda det den nya regimen i Kabul önskar mest, ny infrastruktur och industriella projekt som ger sysselsättning. Trots tjugo år av amerikansk närvaro finns fortfarande enormt eftersatta behov. Bara 35 procent av befolkningen har tillgång till el och elektriciteten är till 70 procent importerad. Jordbruket är övergivet, en tredjedel av Afghanistans livsmedel importeras medan landet står för 85 procent av världens opiumproduktion.

Mest lockande för de kinesiska ledarna är Afghanistans enorma naturtillgångar i form av sällsynta jordartsmetaller och koppar och litium. Peking har målsättningen att inom några år dominera den globala elbilsmarknaden, och en framtida försörjning av råvaror från Afghanistan passar perfekt in i den strategin. En amerikansk studie för något år sedan visade att Afghanistan har outnyttjade mineraltillgångar för ett värde av tusen miljarder dollar, vissa uppskattar värdet till tre tusen miljarder. 

Den stora frågan är alltså om Kina nu kan flytta fram sina globala ambitioner och utöka inflytandet i Mellanöstern. Medan västvärlden lämnar Afghanistan har Ryssland och Iran varit mer positiva till talibanernas maktövertagande, och tillsammans med Kina kan dessa länder nu flytta fram positionerna och rita om maktkartan.

Afghanistan har redan anslutit sig till Kinas Belt and Road-projekt och investeringar för tre miljarder dollar pågår. I jämförelse med grannlandet Pakistan som redan fått Belt and Road-projekt för 100 miljarder dollar är dock satsningen än så länge blygsam. Men den kinesiska formen av kolonialism kan nu ta fart.

Belt and Road är president Xi Jinpings motsvarighet till USA:s Marshallplan efter andra världskriget. Över hundra av världens drygt två hundra länder ingår. »Med ett penndrag gjordes Kina till en världsmakt vars inflytande i vissa avseenden överträffar USA:s roll i världen«, skriver Clyde Prestowitz i sin bok The World Turned Upside Down. Till följd av många år av enorma handelsöverskott med bland annat USA – ett resultat av tjugo års globalisering – är de kinesiska kassavalven fyllda med dollarmiljarder. Och för makthavarna i Peking, konstaterar Prestowitz, är det betydligt lönsammare och strategiskt bättre att investera i Belt and Road runt om i världen i stället för i amerikanska stats­obligationer. 

Flyttar fram positionerna. Kina står i färd med att rulla ut sitt gigantiska Belt and Road-projekt även i Afghanistan.

Många tvivlar ändå på att Kinas charm­offensiv gentemot talibanerna kommer att lyckas. Inte minst därför att politiken är så motsägelsefull – att hjälpa till med uppbygget av en islamisk stat i grannlandet och samtidigt bedriva folkmord för att utplåna den muslimska minoriteten i Xinjiang är en balansakt som kan få till och med Xi Jinping på fall. Talibanerna har lovat att inte understödja den uiguriska frihetsrörelsen, men än så länge tycks riskerna att Afghanistan blir en hotspot för diverse terrorister och extremister inte uteslutna. 

De kinesiska bolag som redan investerat i Afghanistan – bland annat statsägda Metallurgical Corp som bygger en koppargruva i Mes Aynak – har stött på många problem och förseningar. Trots att även de gynnats av de säkerhetsåtgärder som USA:s truppnärvaro inneburit.

»Kina har haft framgångar i flera auktoritära länder i Afrika, Mellanöstern och Centralasien men är mest bekväma i samarbeten med centralstyrda regimer som uppskattar ekonomisk tillväxt, inklusive korruption«, skriver Scott Kennedy i Forbes. »Afghanistan är raka motsatsen; ett högst fragmenterat politiskt system som nu domineras av en djupt konservativ teokrati (Gudsvälde) som motsätter sig grundläggande modernisering.«

Den afghanska ekonomin är helt beroende av utländsk hjälp. Över 50 procent av statsbudgeten finansieras med bistånd. Många tvivlar på att Kina är hågat att fylla dessa enorma behov om västvärlden upphör med sina bidrag. Risken för en ny oroshärd är uppenbar. Kanske är ett internationellt samarbete om Afghanistan ändå att föredra även för Kina, snarare än nykolonial exploatering.

Den kinesiska propagandan fick också snabbt svar från Joe Biden. Den 19 augusti förklarade han i en tv-intervju att USA:s åtaganden gentemot Nato, Japan, Sydkorea och Taiwan står fast. I Forbes konstateras med tillfredsställelse att presidentens omprioritering av den amerikanska utrikespolitiken mycket väl kan innebära att krafterna nu koncentreras till Sydostasien för att bättre möta Kinas alltmer aggressiva hållning gentemot sina grannar. Taiwan har den senaste tiden utsatts för dagliga militära överflygningar från Kina, provokationer som mycket väl kan tända en gnista. 

Men skulle Xi Jinping ge sig på de halsbrytande planer han länge propagerat för – att återta Taiwan med militära medel är det inte alls sannolikt att USA och dess allierade passivt skulle se på. För såväl USA som Japan har Taiwans oberoende blivit strategiskt avgörande. Dessutom finns i Taiwan världens ledande tillverkning av elektroniska halvledare, bolaget TSMC tillverkar i dag 80 procent av världens mest avancerade mikrochips. Västvärlden kommer knappast frivilligt släppa ifrån sig denna industriella strategiska resurs till Kina. Om Xi Jinping går till anfall mot Taiwan kan det vara det sista han gör.