Ge grönt ljus för slutförvar

Regeringen måste ta sig samman och ge klartecken för slutförvar. Att våndas i 40 år kommer inte göra saken bättre.

Livet erbjuder en hel del att oroa sig över. Störtar planet? Kommer kometen? Finner jag kärleken? Går klimatet överstyr? Kraschar börsen? Klarar jag corona? Blir det kärnvapenkrig? Eller terrorattack? Vad händer när man dör? Själv är jag inte lagd åt grubbel utan räknar kallt – och för egen del tämligen evidensbaserat numera – med att det mesta ordnar sig. Vad den sista och största frågan anbelangar är jag övertygad om att absolut inget händer, så inte heller den förstör nattron.

Den här relativa sorglösheten – någon kanske skulle säga naiviteten– är förmodligen också anledningen till att jag aldrig fruktat kärnkraften. Redan i gymnasiet, då känslorna svallade i samband med folkomröstningen, var jag en vän. Varken olyckan i Harrisburg några år tidigare eller senare i Tjernobyl och Fukushima ändrade inställningen. Om något är jag i dag stärkt i uppfattningen att kärnkraften behövs för att säkerställa effekten och pålitligheten i ett energisystem som ter sig allt känsligare.

Med energislaget följer frågan hur det använda bränslet ska hanteras. Den har funnits med sedan reaktorerna byggdes för ett halvt sekel sedan. I början av åttiotalet tog Svensk Kärnbränslehantering fram en metod och för tolv år sedan utsågs Forsmark till slutförvaringsplats. Kommunen sa okej häromåret men regeringen slingrar sig. Det innebär att mellanlagret, Oskarshamns kommun och, ja, hela energibranschen går ner i limbo i ett läge där elsystemet redan är ansträngt och priserna skenar samtidigt som åtminstone tre industrier med ett sammanlagt kraftbehov som närmar sig hela Sveriges nuvarande produktion etableras i Norrland.

En god vän i energibranschen – en av de mest insatta i landet i förvaringsfrågan – säger att det planerade slutförvaret är så säkert som man någonsin kan önska sig. De invändningar som återstår avfärdar hon som hårklyverier drivna av särintressen. Det räcker för mig. Regeringen måste helt enkelt ta sig samman och ge klartecken för slutförvar i Forsmark. Att våndas i ytterligare 40 år kommer inte göra saken bättre. För som Mark Twain sa på ålderns höst: »I am an old man and have known a great many troubles. Most of them never happened.«

Text: