Är Lars Vilks verkligen död?

»Alla stora konstnärer får oftast sitt genombrott efter sin död«, sa han med sitt pillemariska leende. Som om Lars Vilks visste att döden tagit mått på honom och nu sydde kostymen. Men gränsen mellan liv och död håller på att luckras upp.

Text: Chang Frick

Foto: Johan Nilsson/TT

Vad är det vi ser på bilden? frågar jag.

– Det kan du väl ändå se själv? Jag tror inte den är så abstrakt, svarar Lars Vilks.

I handen håller jag ett anteckningsblock med en nyritad rondellhund. Vi är omgivna av säkerhetspoliser med automatvapen inne på ett café i Gamla stan i Stockholm. Det är januari, 2015. För bara någon dag sedan sköt islamister ihjäl flera personer i redaktionen på den franska satirtidningen Charlie Hebdo.

Vad är döden?

Några skribenter svarar på frågan i Fokus.

Och här sitter jag med en man som riskerar att gå samma öde till mötes. Tanken på att någon skulle vilja mörda Vilks är ständigt närvarande, varför samtalsämnet sällan blir muntrare än att handla om just döden.

Bakom mig står min kollega Jakob Bergman som dokumenterar allt med videokameran. Tanken är att publicera materialet på min sajt Nyheter Idag. Vi ska göra det ingen annan vågar.

Tror du SVT eller TV4 hade vågat filma dig när du ritar en sådan här teckning?

– Nej. Vågat och vågat, det är olämpligt. Det är ju att man kränker, förklarar han.

Frågan är känslig. När andra mediehus publicerat bilderna där profeten Muhammed avtecknats som en rondellhund har de tvingats till omfattande säkerhetsåtgärder efter en rad mordhot. Få förstod nog i förväg att några streck på ett papper av en postmodern konstnär skulle leda till något som är hämtat ur en actionfilm från Hollywood.

Sveriges kanske mest kända konstnär visar sig vara en jordnära skåning. En ödmjuk man som tar sig tid att lyssna på mina minst sagt oinsatta frågor. Konst är i min värld flummiga saker som gamla tanter med för mycket fritid ägnar sig åt. Någon fransman med basker på huvudet har spillt oljefärg över en duk, ramat in skiten och ställt ut det på ett galleri med vita väggar och spotlights i taket.

Och där står överklassens snofsiga kärringar med sina dyra handväskor och tycker sig se något magnifikt, nyskapande och utmanande. Och fransmannen skrattar väl gott när han cashar in hundratusentals kronor som någon äkta hälft tvingas punga ut för att rädda husfriden.

Ungefär så betraktar jag det här med konst. I synnerhet om vi pratar om »postmodern« konst. Men allt det där har jag inte hjärta att säga till Vilks.

Hösten 1896 publicerades dikten En morgondröm författad av Gustaf Fröding. I dikten skildras ett samlag på ett sätt som för tiden ansågs vara så obscent och stötande att självaste justitieministern beordrade att alla tryckta exemplar skulle beslagtas. Det blev sedan åtal och rättegång, men väl där friades den snuskige skalden.

Tilltaget var, kan man säga, den tidens lilla rondellhund. Precis som medier i dag undviker att visa upp Lars Vilks teckningar, var dåvarande förläggare Albert Bonnier tveksam till att ge ut den skandalomsusade poesin. De osedliga verserna var en kritik mot kyrkan och dåtidens moral. Fröding provocerade genom att göra det förbjudna i konstens namn.

Men Gustaf Fröding sysslade inte bara med snusk och provokationer. I dikten Strövtåg i hembygden skildrar han saknaden av svunna tider och en död far. Den är en målande beskrivning av miljön runt Alsterns dal, eller Alsterdalen, som fått sitt namn efter sjön Alstern som ligger strax utanför Karlstad.

Ett drygt sekel senare, år 2007, var det dags igen för den hädande konsten. Ungefär åtta kilometer norr om Alsters herrgård, där Fröding föddes 1860, ligger i dag Tälleruds hembygdsgård. Det var här Lars Vilks för första gången visade upp sin teckning i tusch av rondellhunden.

Men där slutar likheterna. När Fröding gav ut sin provokativa poesi, i vilken moral och kyrka häcklades, var insatsen inte fullt lika dramatisk. Visserligen riskerade han böter, om han nu blivit fälld för osedlighet i skrift, men något dödsstraff var det knappast tal om. För Vilks del var hans konst förknippad med att döden på allvar gick vid hans sida.

Man skulle kunna leka med tanken att vi hade en tidsmaskin och besökte Gustaf Fröding någon dag efter den friande domen. Vi skulle då förklara att om drygt ett århundrade kommer en skånsk konstnär till hans trakter för att ställa ut en till synes harmlös teckning på en hund med profeten Muhammeds huvud. Och detta gjorde den skånske konstnären med livet som insats.

Det hade förstås varit spännande att ha ett sådant samtal. Men eftersom döden har den egenskapen att en människa inte längre finns ibland oss låter sig detta inte göras. Vi får helt enkelt använda vår fantasi och den information som Fröding lämnat efter sig, för att försöka förstå vad han möjligen hade haft att säga om saken.

År 2017 kom nyheten att entreprenören Elon Musk, född i Sydafrika och bosatt i USA, startat ännu ett tech-företag. Den här gången handlade det varken om elektriska bilar eller rymdraketer. Bolaget Neuralink ägnar sig bokstavligen åt projektet att operera in elektriska mikrochip i hjärnan på folk.

Tekniken är på inget sätt ny. Redan på femtiotalet utfördes experiment där pyttesmå elektroder avlyssnade nervceller. Emellertid är möjligheterna i dag »flera magnituder« mer avancerade, för att använda Musks egna ord. I vart fall om vi tittar på halvledare, transistorer och integrerade kretsar – i dagligt tal kallat mikrochip.

Men varför vill Elon Musk bokstavligen rota runt i våra hjärnor? Svaret finner vi i en rädsla för vart artificiell intelligens är på väg. Enligt Musk kommer AI vid någon punkt i en nära förestående framtid att vara lika intelligent som människan. När denna punkt är passerad och den artificiella intelligensen fortsätter en rasande snabb evolution, kommer vi ha att göra med en intelligens flera gånger smartare än den smartaste människan.

Detta, menar Elon Musk, är ett potentiellt hot mot hela mänskligheten. Men eftersom utvecklingen av artificiell intelligens knappast kommer att avbrytas, återstår bara ett förhållningssätt till denna potentiella katastrof.

– If you can’t beat them, join them, resonerar han. Om du inte kan besegra dem, liera dig med dem.

Genom att koppla upp våra hjärnor direkt mot artificiell intelligens, alltså mot datorer, skulle människan teoretiskt kunna leva i symbios med maskinerna. Tankebanorna är som hämtade från en science fiction-film. Samtidigt lurar tekniken precis runt hörnet. Faktum är att vi redan är runt hörnet.

Utan att du tänker på det, använder du förmodligen din mobiltelefon flera gånger om dagen. Vi tar bilder, videoklipp, antecknar saker, spelar in ljud och framför allt kommunicerar vi med andra människor genom telefonen. Inte nog med det, behöver vi söka information – vilken information som helst som är nedtecknad i någon form – kan vi finna den inom loppet av några sekunder.

Mobiltelefonen är i dag, i all väsentlig mening, en fortsättning på vår egen hjärna. Om vi, i vårt fiktiva möte med Fröding, hade berättat om mobiltelefonen skulle han betrakta den som ren science fiction. Eller galenskap. Ungefär likadant som du nu tänker på Musks planer om att koppla upp våra hjärnor direkt mot datormaskiner.

Eftersom det i dag satsas stora pengar på att utveckla den här tekniken, kallad »Brain Machine Interface«, har också ett antal filosofiska och etiska frågor på allvar blivit aktuella. Om vi är direktkopplade till en maskin som har en minst lika kapabel hårdvara som vår egen hjärna, om inte mer kapabel, kan vi teoretiskt sett spara ner alla våra minnen, tankar, resonemang, lärdomar och sinnesintryck i en avancerad dator.

Allt detta är i grunden information, ettor och nollor.

Om all information och kognitiva funktioner i vår hjärna, som utgör vårt väsen, fortsätter inuti en maskin, är det då en kopia av oss själva? Har vi rentav gjort oss odödliga? Skulle det vara ett mord att stänga av maskinen där kopian av oss själva existerar?

Frågan kan omformuleras: Var går egentligen gränsen för liv?

Efter att Vilks ställt ut teckningen på rondellhunden på den där hembygdsgården utanför Karlstad, åtta kilometer från Gustaf Frödings hembygd, kom våldsamma reaktioner från många troende muslimer. Våren 2010 försökte ett par individer tända eld på konstnärens hem, men misslyckades.

Dåvarande bloggaren Roger Sahlström, känd för sin islamkritik, bestämde sig för att tälta i Lars Vilks trädgård för att hålla vakt. I Kvällsposten berättade Sahlström att han hade med sig en hund och en kofot.

– Kom, bara kom på en gång, hade Vilks sagt till Sahlström.

Det kan tyckas märkligt att en bloggare som ingår i sfären av opinionsbildare runt Sverigedemokraterna tältar i en postmodern konceptkonstnärs trädgård. I normala fall passar Sahlström bättre in på festivalen Sweden Rock iförd ett par foppatofflor, med en flintastek på grillen och en avslagen smuggelöl i handen. Men här satt han och vaktade från sitt tält.

Den udda duon blev kompisar och med tanke på ärendet med Sahlströms närvaro var frågor om liv och död ett återkommande ämne.

– Det var inga djupa samtal. Utan mer »döden finns«. Den är närvarande, berättar Sahlström.

Hade du ingen ångest över att vara måltavla och kunna bli mördad när som helst?

– Jag har träffat många människor som haft genuin ångest över att något hemskt ska hända. Jag har tröstat stora starka människor som närapå gråter. Dödsångest kan ta tag i den mest tuffa människan. Men Vilks visade aldrig någon rädsla.

Vilks hade beväpnat sig med en yxa i huset. När den tältande husvakten väl var på plats passade Vilks på att åka utomlands med sin sambo för att njuta av sin tillfälliga frihet. För säkerhets skull lämnade konstnären källardörren olåst, ifall Sahlström skulle behöva fly ett eventuellt regnoväder.

Men även något annat hände, utan att Sahlström förstod det från början. Plötsligt ingick han själv i Vilks postmoderna konceptkonst, sittandes där i tältet med hunden och kofoten.

Hotad. Lars Vilks med sin yxa i huset 2010.

– Det som var lite creepy är att alla blev en del av hans konstprojekt. Han gjorde på sätt och vis andra människor odödliga genom sin konst. Mig frågade han om jag tagit med på mitt CV att jag är en del i hans konstprojekt.

Rondellhunden som konceptuell konst fick ett eget liv. Alla händelser som inträffade efter utställningen i Tälleruds hembygdsgård blev en del av verket. På ett sätt kan man säga att Vilks bara följde med på resan och dokumenterade vad som hände med Rondellhunden.

Tankesättet är inte ointressant. Varje reaktion och händelse kopplat till teckningen är små bitar av information som bygger en helhet. På samma sätt lämnar en människa genom sitt liv avtryck i sin omgivning, avtryck som i sig är små bitar information. När vi säger att Rondellhunden fått eget liv ligger det mycket nära vår förståelse av hur vi betraktar något som faktiskt är levande.

Den blasfemiska teckningen är förstås i sig själv inte levande. Den är döda streck på ett lika dött papper. Men i en miljö med människor får teckningen sitt liv, om än på ett abstrakt plan. Den mänskliga omgivningen blir det medium som får konsten att leva. Avståndet från det till Elon Musks hjärnimplantat är inte jättestort.

En avancerad dator är i sig ett dött ting. Det är kretsar, halvledare och transistorer. Men om vi leker med tanken att vi med hjälp av Neuralink för över information från en människa till en dator, kan det då vara fråga om liv? Blir inte då datorn det medium i vilket livet kan fortsätta?

Vår egen hjärna är i sig en fettklump med miljarder synapser och nervtrådar. I sig är den bara materia. Det är informationen som bearbetas, sparas och utbyts med omgivningen som gör att något, så att säga, lever.

Någonstans här konvergerar Vilks konceptuella postmoderna konst med dagens teoretiska spjutspets inom artificiell intelligens. Gränsen mellan liv och död suddas ut. Och fortsätter vi resonemanget ett steg längre och konstaterar att Rondellhunden fortfarande lever sitt eget liv, blir också frågan än mer relevant.

Hur död är egentligen Lars Vilks?

Artikelförfattaren Chang Frick är grundare och ägare till sajten Nyheter idag.