Plast – plåga eller räddning?

Plast dödar, förgiftar och förstör världen. Eller är plast till vårt fromma? Räddar både liv och miljö?

Text: Johan Tell

Foto: Andreas Nilsson

Säg »plast« och många tänker »skräp«: förpackningar som guppar i strandkanten, emballage som tycks invadera våra hem, kringblåsande engångsartiklar i stadens parker.

Fast en lika relevant association till »plast« hade varit »hälsa«: linsen patienten med grå starr får inopererad är av plast (akryl), klaffarna den hjärtopererade får insatta är ofta av plast (vanligtvis polytetrafluoreten), höftledsgropen som, tillsammans med en ny kula, gör att artrospatienten åter kan gå är vanligtvis av plast (polyeten).

Att däremot förknippa »plast« med »elefanter« vore en aning långsökt, men inte helt fel. En av världens första plaster, kasein, utvecklades under tidigt 1500-tal för att ersätta elfenben. Färre elefanter dödades eftersom sådant som biljardbollar, pianotangenter och intarsiainläggningar fortsättningsvis gjordes av plast.

Ordet plast härstammar från grekiskans plastikos som betyder formbar. Plast är alltså snarare ett paraplybegrepp för hur olika syntetiska material framställs än hur deras egenskaper är som färdiga produkter. I dag kan plast vara tunnare än ett tidningspapper, starkare än stål, tåligare än trä, lättare än järn, elektriskt isolerande såväl som ledande.

I dagligt tal började termen plast dyka upp i början av femtiotalet. Då kunde man läsa om damväskor i plast, plasttapeter, plastöverdragna bordsdukar och »sårförband bestående av plast som i flytande form penslas ut över sår o. därefter får stelna o. bilda en mjuk, genomskinlig hinna«.

På sextiotalet peakade plasten som ett material med positiva vibbar. Det var då som den franske modedesignern André Courrèges lanserade sin Moon Girl Collection med kortkorta kjolar, vita stövlar och tajta toppar, alla med hög halt av PVC. Det var då som den danske formgivaren Verner Panton lanserade den ikoniska Pantonstolen och det var då som den finske arkitekten Matti Suuronen lät tillverka sitt flygande tefatsliknande plasthus Futuro. I framtiden skulle vi bo i hus av plast, möblera med plastmöbler och klä oss i plastkläder.

Sedan kom Zappa. Frank Zappas låt Plastic people från 1967 handlade om ytliga människor med ytliga intressen, de som bara älskade det konstgjorda och var oförmögna att uppskatta äkta värden. 

Zappas låt blev ett slags sound track för den hippiegeneration som kom att ogilla materialism. Till den blev det snudd på omöjligt att sälja produkter av plast.

Följden blev att ordet »plast« så gott som helt kom att ersättas av olika namn och varumärken vilka samtliga försökte smyga med att de i grunden var just olika slags plaster: Teflon, plexiglas, galon, nylon, goretex, kevlar och, för att ta ett färskt exempel – veganskt läder.

I dag handlar kritiken mot plast om tre andra områden: att plast till största delen tillverkas av fossil olja, att plast kan innehålla gifter och – förstås – att plast kan bli skräp.

Det som på senare år fått symbolisera plastskräp är de enorma flytande ansamlingar av marint skräp som upptäckts i våra världshav. Det är illa nog med dessa plastöar men det blir än värre när man inser att den allra största delen av plast som hamnar i haven sjunker till bottnen och därmed aldrig ens kan siktas på havsytan.

Svenskarnas bidrag till dessa plastöar är förhållandevis litet (undantaget vårt läckage av mikroplaster från exempelvis syntetkläder, konstgräsplaner och bildäck). Inte för att vi är ett moraliskt högtstående folk utan för att vi har ett av världens allra bästa system för sophantering.

Det som fungerar bra i Sverige är: 

I princip alla plastförpackningar på den svenska marknaden går att återvinna, 95 procent av svenska hushåll sorterar sina sopor. Det finns en förpackningsavgift som ska finansiera hela hanteringen. Det finns en industri som klarar av att sortera den insamlade plasten och göra ny av den.

Ändå är det bara cirka 15 procent av våra plastförpackningar som återvinns till nya förpackningar.

Detta beror på att:

Vi sorterar fel. Färgad plast missfärgar ofärgad plast. Produkten består av flera olika typer av plast – korken är till exempel av annan plast än själva flaskan – vilket gör den svårsorterad eller så är etiketterna svåra att avlägsna.

Det positiva undantaget är cirkulationen av pet-flaskor där 84 procent blir till nya flaskor, fleecetröjor eller andra produkter av den återvunna polyestern.

Men, den plast som sorteras fel eller får en för ful färg och därför ratas av marknaden av returplast hamnar varken i havet eller på en soptipp utan den bränns i ett värmekraftverk och blir till energi. Förpackningar avsedda för livsmedel tillhör de allra renaste plasterna vi har och att elda med dessa ger därför en tämligen liten påverkan på miljön. Därmed utnyttjas oljan två gånger, först som förpackning och därefter som bränsle. Vilket är bra, men då råvaran är fossil olja vore det bättre om den inte eldades med över huvud taget.

Kemisk återvinning är en framtida lösning som plastbranschen hoppas mycket på. Då bryts plast på kemisk väg ner till sina ursprungliga beståndsdelar för att därefter åter byggas upp till nya material. En stor fördel med kemisk återvinning är att förstärkningsmaterial som glasfibrer och kolfiber, fyllnadsmaterial och tillsatser som färger och flamskyddsmedel kan separeras bort. Tekniken finns liksom testanläggningar, resten handlar om ekonomi och politik.

Men plast innehåller väl gifter?

Det beror på.

Detta kan tyckas vara ett hafsigt svar, inte minst då vi minns att våra havsörnar nästan utrotades på sjuttiotalet vilket berodde på miljögiftet dioxin som delvis uppstod vid dålig förbränning av plasten PVC (polyvinylklorid), men likväl är det korrekt.

Ta växten ricin som ett exempel. Av ricinbuskens frön har man i tusentals år gjort en olja som använts som smörj-, laxer- eller skönhetsmedel. Men av samma frön kan även framställas ett mycket potent gift som bland annat, långt senare, användes av KGB för att döda dissidenter (googla bulgar + paraplymord). Därtill kan man av ricinfrön göra en utmärkt bioplast – återfinns bland annat i italienska slalompjäxor.

Där vi fortfarande har problem med gifter i plast handlar det nästan alltid om att skadliga tillsatser som exempelvis ftalater, bisfenoler, bromerade flamskyddsmedel eller högfluorerade ämnen adderas för att ge materialet en önskvärd egenskap. Att undvika dessa är inte alltid lätt för en vanlig konsument.

Det är därför vi har Reach, EU:s kemikalieförordning som arbetar med att förhindra farliga ämnen i vår vardag.

Det är därför vi har Kemikalieinspektionens råd. Dessa hittas lätt på Kemi.se men kan sammanfattas såhär:

  • Dammtorka och ventilera – plast läcker kemiska ämnen som kan städas bort.
  • Använd plastvaror som de är tänkta att användas – exempelvis ingen plast i köket som inte är märkt med »glaset och gaffeln« och låt aldrig barn leka med plastprodukter som inte från början är tänkta som leksaker.
  • Köp bara plastvaror som är tillverkade för EU – andra marknader har mycket lägre krav, om ens några, på vad plaster får och inte får innehålla.
  • Plastsanera ditt hem – gamla madrasser med plastöverdrag, gamla mjuka plastleksaker, gamla omärkta plastredskap lämnas till återvinningscentralen.
  • Fråga – du har laglig rätt att få reda på vad en plastprodukt innehåller.

Problemet med att plast i dag till 99 procent tillverkas av fossil olja löses genom att vi slutar använda fossil olja, vilket inte är så dumt som det kanske låter. Eftersom olja, förenklat uttryckt, är gamla växtdelar gäller följande: allt vi producerar av olja kan vi i stället tillverka av bioplast där råvaran exempelvis är trä, majs, raps, socker eller potatis.

Från början var all plast biobaserad. Kamerafilm tillverkades under drygt 100 år främst av celluloid där grunden var cellulosa; isolit, den svenska varianten av bakelit, utvanns ur den skånska bokskogen och kasein, plasten som skonade elefanterna, byggdes upp av mjölkprotein, typ ost.

Först en bit in på nittonhundratalet blev den dominerande plastråvaran råolja. Inte för att den var bättre utan för att den var billigare.

I dag hittar vi mängder av produkter, från bildelar över klockor, glasögon, snusburkar och kläder till husgeråd, som är gjorda av ren bioplast eller av biokomposit där naturfibrer som hampa, lin eller jute använts som förstärkning.

Ett exempel som visar att the sky verkligen är the limit är det tyska företaget som gör plast av luft: växthusgasen koldioxid fångas in, kolet ur koldioxiden plockas ut och av detta kol tillverkas plasten polyuretan som därefter formas till madrasser.

Om all plast i framtiden är giftfri, återvinningsbar och fossilfri kommer vi med gott samvete att fortsätta kunna använda plast för att göra produkter lättare, tåligare och starkare. Dessutom kan plastprodukter även fortsättningsvis förbättra vår hälsa och rädda liv – människors såväl som elefanters.