Solsidan och Seinfeld – en gåva till alla boomers

Två långkörare har nyligen dykt upp igen på streamingtjänster. Snart kommer även de yngre att inse att inspelade skratt förlänger livet.

En sådan uppfriskande skräll det var när författaren Theodor Kallifatides i SVT:s litteraturprogram Babel i söndags utan prut sågade årets Nobelpristagare i litteratur Abdulrazak Gurnah. Visst har det hänt att valet av litteraturpristagare kritiserats, men då har det oftast gällt politik eller val av genre. Som i exempelvis fallen Dario Fo (vänsteraktivist), Peter Handke (Milosevic-vänlig) eller Bob Dylan (popsnöre), vilka alla väckte debatt. Mer sällan vädras synpunkten att nobelpristagarens verk helt enkelt är för tråkiga och präktiga.

Abdulrazak Gurnah gav ett trevligt intryck i intervjun med programledaren Jessica Gedin, men humorlöst kan han ju skriva ändå. Skulle det visa sig att Kallifatides har rätt finns det tack och lov mängder av annan litteratur att ta sig an.

Eller, om ni är på riktigt lättsinnigt humör, så finns i höst som en underbar present garanterat avkopplande feelgood i form av två klassiska komediserier.

Först och främst har vi Solsidan, vars sjunde säsong startar på söndag (17/9 på Tv4 och C More). Serien fortsätter att vara stabilt underhållande, kan jag konstatera efter en tjuvtitt. Referenser till vår tids politiska korrekthet plockas försiktigt upp. När Fredde och Mickan uttrycker sig klumpigt förvandlas de till rasiststämplad paria också i Saltsjöbadens rikemansbubbla. Detta överklasspar i sin vräkiga lyxvilla utgör för övrigt allt mer ett nav i serien, kring vilket alla andra kretsar. Johan Rheborg och Josephine Bornebusch spelar sina roller kongenialt och med perfekt komisk tajming – det gäller ju alla i persongalleriet.

Solsidan har blivit som en kär gammal vän vars skämt man uppskattar och gärna hör upprepas i olika varianter. Detta förresten inte helt olikt en annan, än mer klassisk komediserie, som nyligen i sin helhet lagts ut på Netflix, nämligen Seinfeld. Någon gång kommer jag att plåga er läsare med en riktigt utförlig kärleksförklaring till denna sitcom, som präglade oss som var unga på nittiotalet, och i dag är en källa till bitterljuv nostalgi.

På ett sätt är dessa två långkörare också en smärtsam påminnelse om ens eget åldrande. Jag vet inte vilket som är värst: att notera det numera mogna utseendet hos skådespelarna i Solsidan, bland annat har Mia Skäringer fått ett typiskt fillers-utseende – eller att se hur unga och rosiga Jerry Seinfeld, George Constanza, Elaine och Kramer faktiskt såg ut, när de spelade in Seinfeld. Och här är man nu, i sin medelålderns prydno, runt femton år äldre än de var . Huvaligen.

Men Seinfeld är en tidsresa på fler sätt. Här pratas i analog telefon, hyrs filmer i videobutik, slås saker upp i tryckta lexikon, har kvinnorna korta frisyrer. Humorn vittnar om den bekymmersfria anda som rådde på nittiotalet, och gäller ofta struntsaker: hur någon skakar hand, om en dejt vill ligga, om någon har persilja mellan tänderna. Minsta skitsak ältas in absurdum och relationerna är allt. Det är egentligen i samma jordmån som Solsidan har sina rötter.

Jag är personligen hopplöst förtjust i bägge dessa serier, men när jag försöker få sonen intresserad av Seinfeld konstaterar han avmätt att skämten följs av inspelade skratt. Boomer.

Med tiden kommer han att förstå att även inspelade skratt förlänger livet.

Text:

Toppbild: Sony Pictures