Stackars nyans som alltid får skit

Den älskade, avskydda chokladfärgen är åter aktuell.

En skittrist färg på inredning under sjuttiotalet, ett decennium som led svårt av färgcancer. Orangea kuddar. Gröna sjögrästapeter. Mörkbruna möbler i spånplatta. Och så en ryamatta i en käck blandning av alla tre, orange, grönt och brunt. Plus ett uppiggande stänk av beige. När man kollar inredningstips på webben i dag finns brunt inte ens med som ett alternativ.

Brunt.

Färganalytiker är inte ense. Vissa säger att den signalerar otydlighet – stämmer knappast med den ideologi som på trettiotalet adopterade färgen som sin. Andra säger att brunt förknippas med trygghet och stabilitet.

Brunt.

Det sägs vara förbjudet att bära bruna skor i stadsmiljö, enligt etikettstalibanerna.

Brunt.

De tyska nazisternas partifärg under trettio- och fyrtiotalen. Uniformerna hade en ganska varm brun ton. Det var lite scoutskjorta över alltihop. Hitler själv lät sig fotograferas i fåniga knäbyxor, såg mer ut som en »farbror Bosse« än en världsledare. Den bruna färgen på uniformerna lär ha en praktisk förklaring. Det fanns en massa skjortor, byxor, uniformer över efter första världskriget. Nazisterna la beslag på lagret och klädde sina medlemmar och anhängare i brunt. Brunt är skällsord än i dag, en nyans som klibbar.

Brunt.

En färg som lyfts fram som vackrast av Black Lives Matter, och som män som Jimmie Åkesson förmodligen aldrig skulle bära. Har han ens bruna skor? I senaste partiledardebatten brunstämplades han av Per Bolund. Brunt är en smet de politiska motståndarna vill kleta fast för att få väljarna att tänka på nassarna. Den här gången blev Åkesson rasande. Och såg faktiskt ledsen ut.

Text: