Besök i fårhagen årets julklapp

Bästa terapin mot höstdepression. Den finns i närmaste fårhage.

Har ni också drabbats av en existentiell längtan efter får i era liv? Jag har alltid gillat det bräkande djuret, men mitt riktiga fåruppvaknande har kommit på senare tid. I somras skrev jag en bit om det i SvD. Texten handlade om att får är smartare än vi tror, att de har förmågan att minnas och urskilja olika ansikten, att de har ett varierat och, tja, sofistikerat känsloliv. På individnivå kan de vara optimister eller pessimister till exempel.

Ett par dagar senare fick jag ett brev från Bella Tidblad. Hon bjöd in till en fårretreat. En workshop där man får gosa med får. Bella är en berättelse i sig. Hon har varit journalist i många herrans år, på kvällstidningar, mellanchef på TV4, hon har arbetat med nyheter och blivit nominerad till journalistpris. Sedan fyllde hon femtio och tog ett steg bort från stress och press. Avgångsvederlaget gjorde att hon kunde följa sin dröm: att bosätta sig på en gård utanför stan, med en egen fårhage.

Det har hon aldrig ångrat. I början drev hon hela fårhanteringen med lamning och slakt och försäljning av fårskinnen. Nu har det gått något decennium och hon orkar inte vaka över babylamm som ska födas på nätterna. I stället behåller hon tackorna och låter dem åldras utan att ta dem till slakt. Desto mer lämpade är de lurviga damerna för den förädlade verksamhet Bella nu startat.

Jag får skjuts till hennes gård utanför Åkersberga av en ung veterinär vid namn Lina Gustafsson som också ska delta i evenemanget. Hon visar sig vara utomordentligt trevlig. Först och främst har hon läst – båda – mina reportageböcker och påstår att hon älskar dem. Det spelar ingen roll om det är sant eller ej, jag drar slutsatsen att hon äger utmärkt begåvning och sensibilitet. Medan hon kör oss norrut visar det sig att även hon skrivit en reportagebok, den kom häromåret, Rapport från ett slakteri. Och den boken mina vänner, vill jag rekommendera. Fast inte om ni med god aptit vill äta julskinkan. Kanske hellre inför nyårslöftet om att bli vegetarian. 

När vi kommer fram till Bellas gård får vi vegetarisk soppa och hembakt bröd, och sittandes på ullbeklädda stolar och med tända stearinljus och en värmande kamin berättar hon allt det som jag delvis redan vet eftersom jag läst på i ämnet, att fårs intelligens inte ska underskattas och att ull är ekologiskt och klimatsmart. Gottnog. Det är efter detta som det stora inträffar. Vi släpps ut i hagen och får möta djuren.

Ni kanske tror att ni har klappat får och vet hur det är? Nix pix. Så länge ni inte stått mitt i en hage med får som omringar er så har ni inte mött dessa varelser på riktigt. För en urban person som jag själv var det en överraskning att får är så inriktade på att bli kliade och gosade med. Det var likaså en överraskning att denna aktivitet är så helande. Att bli omgiven av buffande får som krävande stampar med klöven så snart man slutar klappa dem torde gissningsvis fungera fint mot all möjlig psykisk ohälsa, PTSD, ångest, stress eller utbrändhet. På hösten före klippningen är de dessutom extra långhåriga och varma med sin tjocka ull.

En sådan här upplevelse talar till ens mest bibliska jag, de primitiva gamla generna från när vi var fåraherdar allihop och nomader. Det kan vara årets julklapp. Personligen har jag bokat in ett återbesök.

Text:

Toppbild: Fredrik Sandberg/TT