Kristof gör sig bättre i romanform

Ungerska författaren Agota Kristofs noveller är läsvärda, men inte lika fulländad litteratur som hennes tidigare översatta romaner.

Text: Mats Almegård

Foto: Ulf Andersen

”Tänk om Agota Kristof kunde återuppstå från de döda, bara en vecka eller två«. Denna önskan yttrades av en vän till mig.

Anledningen? Det var bara någon dag tills Nobelpriset i litteratur skulle delas ut. Många som har läst Agota Kristofs mäktiga trilogi bestående av romanerna Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen är nog böjda att hålla med. Agota Kristof är en författare av Nobelkaliber.

Sedan utgivningen av trilogin på svenska år 2019 har det kommit ytterligare två verk, romanen I går och den självbiografiska Analfabeten. Och nu i november har turen kommit till novellsamlingen Det kan kvitta. Alla böcker i smidig och vacker översättning av Marianne Tufvesson.

Den som läst de tidigare böckerna kommer att känna igen sig även i Agota Kristofs korta noveller (några, som Jag har slutat äta, är en knapp sida långa, andra sträcker sig över ett par sidor. I undantagsfall omfattar de fem-sex sidor). Kort är för övrigt också novellsamlingen – den landar totalt på ett sjuttiotal sidor.

Det vore lätt att tro att hennes sparsmakade, rena, ja rentav minimalistiska prosa, skulle göra sig utmärkt i novellform. Och det gör den. Men. Det är inte riktigt lika hög klass på den här novellsamlingen som hennes magiska och unika romaner. Inte tu tal om att det är bra litteratur. För de som läst allt det andra, rekommenderas även dessa noveller varmt. Men är hon ett obekant namn, så hänvisar jag till romanerna. Det är i dessa som Agota Kristof briljerar.

Precis som romanerna är hennes novellvärld skruvad, märklig och stundtals surrealistisk. Jag kommer på mig själv med att tänka på en författarkollega vid namn Samuel Beckett och det är ju ingen dålig referens.

Samtidigt finns det ett problem med de små absurda berättelserna i denna novellsamling. De hinner inte riktigt utvecklas till något större. Det stannar i en märklig, drömlik scen som löses upp alldeles för snabbt. Som i novellen Yxan, där en kvinna glatt släpper in en doktor i sin lägenhet. På golvet ligger hennes äkta man med en yxa i huvudet och hon är så glad över att läkaren äntligen dyker upp, trots att mannen är utom räddning.

Men hon undrar ju samtidigt vad det kan bero på att det sitter en yxa fastkilad i makens huvud, varför hennes nattlinne är så blodigt – och varför hon, efter alla dessa år, äntligen sovit så gott den natt som varit. Hon längtar efter att få svaren på alla dessa frågor. Doktorn ringer efter en ambulans – och frun blir mer och mer förvirrad. Ambulansen är tänkt för henne, inser hon, men det är ju mannen som behöver, nej, hade behövt, vård för några timmar sedan.

Där, mitt i hennes galenskap tar det slut. Novellen är klar och så följer nästa, snarlikt absurda novell. Och det är inte dåligt, utan suggestivt och dråpligt i sin svarta humor. Men det är för korthugget. Vilket gör att läsningen kommer av sig, precis när texten fått fäste och Agota Kristof har hunnit väcka läsarens intresse.

Därför är det knappast någon överraskning att det är samlingens längre noveller som fungerar bäst. Även om de är minst lika absurda som de kortare, som ljuvliga Fel nummer där en arbetslös jag-berättare blir glad när någon ringer, medan de som ringer upp (och vet med sig att de slagit rätt nummer) skäller på den stackars oförmögna jag-berättaren.

Det är nog ett inte alltför vilt antagande att Agota Kristof läst och inspirerats även av Franz Kafkas korta noveller och fabler. Stor litteratur i litet format alltså. Men inte riktigt lika träffsäkert som i händerna på Kafka.