Lätt väcka människor – bevara dem en annan sak

Varför går det inte bättre för Miljöpartiet i opinionen? Kanske är det för att de segrar ihjäl sig.

Fyrhjulsdrivna glesbygdsgubbar med jaktlicens röstar inte på Miljöpartiet, det fattar vem som helst, men storstädernas högutbildade kvinnor med Dagens Nyheter i cykelkorgen är lika många, om inte fler. Alltså borde Miljöpartiet ligga på samma nivå i opinionen som Sverigedemokraterna. Så är det inte. Charmlösa ledare är en vanlig förklaring, men därvidlag är partierna lika. Det är något annat.

Att fråga partiets motståndare är meningslöst. Det enda man får är skadeglädje och elakheter av typen »MP går dåligt för att barn inte har rösträtt.« Så jag vände mig till mina vänner i miljösvängen. De ger intressantare svar, ibland med drag av självrannsakan. Till exempel tycker en del att partiet har svikit sina ideal och blivit en färglös kompromissmaskin, men också den analysen är betänkligt svag. Sällan har ett så litet parti åstadkommit så mycket. Jag betvivlar att en återgång till sambamusik och tjohejsan skulle ge ett starkare väljarstöd.

Migrationsfrågan duger inte heller som förklaring. Det sägs ibland mellan skål och vägg att partiets välkomnande inställning till migranter av alla slag var olycklig »eftersom nästan alla svenskar är smygrasister«. Så är det nog inte. Det är bara alltför enkelt att överskatta Miljöpartiets betydelse för den snedseglade migrationspolitiken. Den soppan hade många kockar. Naiviteten var utbredd och de som bestraffas hårdast är trots allt de statsbärande partierna S och M. Ungefär ingen överger MP för SD.

En annan teori är att folk inte litar på journalister längre. Ett koldioxidutsläpp är ju inte precis något man ser, så det behövs mellanhänder i form av forskare och journalister, varav många kan misstänkas vara aktivister. Det ligger väl något i det, men på det hela taget är publiken med på noterna. Normala människor kanske inte dväljs i ångest, men oron är äkta och budbärarnas trovärdighet hög. Mina egna dubier kan vi lämna därhän. Frågan är varför Miljöpartiet går dåligt.

Du jämför med fel parti, säger någon. Backa till 1956. Där finns en ledtråd.

Det året bildades lobbyorganisationen Kristet Samhällsansvar (KSA), vars uppdrag var att förmå riksdagens fem partier att placera troende kristna på valbar plats. Det gick inget vidare. Och 1963 gick det lika illa, när sossarna ville slopa kristendomsämnet i skolorna. Kyrkornas drabanter samlade i protest in över två miljoner namnunderskrifter, men den förhatliga skolreformen gick igenom ändå. Hädanefter hette ämnet religionskunskap.

Då bildade man parti. Kristen Demokratisk Samling (KDS). Året var 1964 och snart nog valdes adjunkten Alf Svensson till partiledare.

Spaningen är att lobbyisterna i KSA liknar 1970-talets miljörörelse, den allians av organisationer som gjorde gemensam sak inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 – som i sin tur uppvisar likheter med kampen mot 1963 års skolreform. Starka känslor, hårda bud. Miljöpartiet de gröna, bildat 1981, påminner slutligen om KDS (numera KD). Jag tror att jämförelsen kan bidra till förståelsen av Miljöpartiets vikande stöd.

Både MP och KD var enfrågepartier som växte fram ur väckelserörelser. Den vetenskapliga grunden går inte att jämföra, det är sant, men likheterna är ändå slående. Vikten av att vinna barnen för sin sak är en, liksom predikantens eviga dilemma, som är hur man får de frälsta att stanna i församlingen. Att väcka männi­skor är inte svårt – braskande budskap räcker långt – men bevarandegraden, som det heter i pingstkyrkan, är en annan sak. De flesta återfaller i förtappelse.

Miljöpartiets dilemma är att man etablerade miljöpolitiken – som sedan togs över av de stora partierna, vilket väljarna ser som tryggare.

Bägge partibildningarna ifrågasattes. Gudstro är inget för politiken tyckte många kristna. Åtminstone var det bättre att verka inom andra partier, liksom från sidan. I samma mån fanns misstanken att Miljöpartiet skulle sänka den gröna rörelsens äldre organisationer, eller som en ärrad föreningsräv sa den gången: »Miljöpartiet är som rysk roulett för miljörörelsen – och Eva Goës är patronen.«

Alla språkrör har inte varit helt lysande. Inte som Alf Svensson. Och han var partiledare i mer än trettio år. En Peter Eriksson eller Maria Wetterstrand på lika långt mandat hade möjligen gjort susen. Men ärligt talat tror jag inte ens det hade hjälpt. Miljöpartiets dilemma är att man etablerade miljöpolitiken – som sedan togs över av de stora partierna, vilket väljarna ser som tryggare. En kärntrupp finns kvar, som Livets Ord-proselyterna i KD, men mer kan man inte räkna med.

Miljöpartiet segrar alltså ihjäl sig. Det är ju inte det sämsta. Stämmer den teorin lär för övrigt Sverigedemokraterna gå samma väg vad det lider. Otack är världens lön.

Text:

Toppbild: Henrik Montgomery/TT