»Släktingar« stal tolkarnas platser till Sverige

Våld och orättvisor präglade evakueringar från Afghanistan. Omkring hundra obehöriga tog flygstolar som skulle gått till en utsatt grupp afghaner.

Det var tänkt att evakueringen skulle ske under ordnade former. Torsdagen den 19 augusti landar en svensk diplomat på Kabuls flygplats. Han är en slags fallskärms­ambassadör vid utrikesdepartementet, van vid krishärdar. Jonas Westerlund chockas ändå av kaoset, våldet och människors desperation vid flygplatsen. Det är fyra dagar sedan talibanerna tog över landet och tusentals människor som vill ut trängs vid grindarna.

Den ordinarie svenska ambassadpersonalen flydde i panik samma dag som talibanerna tågade in i Kabul. En livvaktsstyrka förde dem till amerikanska ambassaden, där de flögs med helikopter till flygplatsen.

Westerlund ska leda ett team från Sverige i arbetet med att evakuera svenskar och afghaner som arbetat för Sverige. Utmaning är ett svagt ord för att beskriva uppdraget. Amerikanerna styr på flygplatsen. De har gett Sverige och ett tjugotal andra nationer en tidsfrist till den 27 augusti.

Det svenska teamet evakuerar drygt 1 100 personer på åtta dagar, i nivå med andra jämförbara länder. Utrikesministern har hyllat dem.

Likväl hade operationen problematiska inslag.

Endast ett par av den stora grupp afghaner som arbetat för den svenska militären togs med till Sverige. De löper särskilt stor risk att drabbas av talibanernas våld.

Några av de flyende utsågs till »ordningsmän« vid busstransporter till flygplatsen. De utsattes och utsätts för allvarlig risk.

Resultatet av kaoset blev att hundra personer som inte borde ingått i programmet tog plats i de hett eftertraktade stolarna i evakueringsflyget.

Plötsligt ropar någon: »Bussarna åker!« Alla rusar och möts av två överfulla bussar, på väg att rulla. Mangal, hans fru och två barn har ingen chans att komma ombord.

Ahmad har tidigare arbetat för den svenska bataljonen som fanns i Afghanistan fram till 2014. Tisdagen 24 augusti 2021 får han ett mejl från UD:

»Du ingår i en eventuell evakuering via Kabuls flygplats. Mötesplats: Sveriges ambassad i Kabul  … den 25 AUG 16:00 Bussar avgår från Malalais sjukhus (300 meter väster om ambassaden).«

Familjen rekommenderas att ta med vatten, barnmat och ett handbagage. Dokumentet avslutas med »Sveriges regering kan inte garantera att denna passage kommer att bli framgångsrik«.

Ahmad, hans fru och två små barn bor i Mazaar-e Sharif i norra Afghanistan, minst tio timmars resa till Kabul.

De får ett dygn på sig. Och ett antal av talibanernas vägspärrar att passera med de risker det innebär. Men chansen att komma ut ur landet väger tyngre.

Familjen lämnar allt bakom sig. Resan går utan incidenter och de är framme i tid. Men på samlingsplatsen vid ambassaden, där inga svenskar längre finns, möts de av kaos. Cirka tusen människor har samlats och stämningen är uppjagad.

Fyra bussar med drygt femtio sittplatser i varje finns tillgängliga.

Mangal, tidigare tolk hos svenska truppen, och hans familj har också kallats. Gjort en liknande resa som Ahmad. Vid samlingsplatsen presenterar sig fyra personer, afghaner, som UD:s representanter. Alla anvisas att tillsammans vänta på en undanskymd plats. Plötsligt ropar någon: »Bussarna åker!« Alla rusar och möts av två överfulla bussar, på väg att rulla. Mangal, hans fru och två barn har ingen chans att komma ombord.

Ahmad och Mangal har sina digitala dokument från UD enbart i telefonen.

Men representanterna, »ordningsmännen« accepterar endast svenska pass och uppehållstillstånd. Den helt övervägande gruppen som har sådana består av svensk-afghaner som besöker landet mot UD:s avrådan. De finns på UD:s »svensklista«.

Mangal och Ahmad har visat upp sina handlingar i mobilerna, men ordningsmännen accepterar inte dem.

Ahmad och Mangal har inte kontakt med varandra. Alla som kallats har fått stränga förhållningsorder att inte visa dokumenten för andra än den egna familjen. För att inte ryktet ska sprida sig.

Masoud finns på en av UD:s listor, men inte den för försvarsanställda och blir också kontaktad den 24 augusti. Men han blir också uppringd av en man från UD, som frågar om han vill ställa upp som ordningsman vid samlingsplatsen och se till att rätt personer kommer med på bussarna. Han säger först nej, men övertalas till slut utan att riktigt veta vad uppdraget innebär. Han vet att rösten från UD representerar den som har makt över evakueringarna, inklusive hans egen. Då säger man inte nej.

Masoud är på plats tidigt för att lära känna området. Fyra bussar ska avgå sen eftermiddag. Han träffar tre andra »ordningsmän« som fått samma uppdrag, för var sin buss. Allt fler människor samlas. Masoud och de andra försöker ordna köer. Folk med svenska pass eller uppehållstillstånd på ett ställe, »svensklistan«. De som har andra dokument på ett annat. De som inte har något alls uppmanar han lämna platsen. Men ingen lyssnar. Situationen blir alltmer hetsig och aggressiv.

Platsbrist. Desperata människor vid de svenska bussarna. Fyrahundra var kallade, tusen kom, de flesta obehöriga.

Idén att bussa människor till flygplatsen är Jonas Westerlunds, chefen för evakueringsteamet.

Efter två dagar på Kabuls flygplats inser han att evakueringarna går på tok för långsamt. Ingångarna är igenproppade. Ett fåtal tas in varje dag. Det tjugotal nationer som evakuerar inifrån flygplatsen drabbas lika.

Han lägger fram sin idé på det dagliga mötet, där alla länder deltar. Men den möter motstånd. Efter flera försök går han till den som bestämmer, den amerikanske generalen Farell J Sullivan.

– Jag höjde rösten där. Det gav effekt, säger han.

Nästa dag börjar transporterna. Länderna ges slotar då deras bussar ska tas emot vid någon av grindarna.

Operationen leds från UD i Stockholm. Där finns den redan evakuerade personalen som arbetade på ambassaden i Kabul. De har genom sina lokalanställda afghaner kontakter utanför flygplatsen. Det är en av dem som ringt upp Masoud.

Det fungerar till att börja med. Många fler kommer in.

Så får det bli. Men vid Sveriges andra transport, den dit Ahmad, Mangal och Masoud kallats, går det snett.

Mangal har konfronterat ordningsmännen på samlingsplatsen. Stuckit upp telefonen med sin kallelse och familjemedlemmarnas gate-pass under näsan på en av dem. Argumenterat. Men förgäves. Ahmad och hans familj lyckades trots allt komma ombord på en av bussarna. Mer om det sedan.

Masoud har sin version:

– Det kom många med dokument enbart i telefonen. Redan tidigt kunde jag se uppenbara förfalskningar. Folk skrek, stack fram sina telefoner och krävde att få komma med. Det blev omöjligt att bedöma dem. Jag hade kontakt med en person från UD, men fick inga användbara råd för att greppa situationen. De enda tillförlitliga dokumenten var pass och uppehållstillstånd. Folk förolämpade, förnedrade och slog mig, samtidigt som massor av människor utan Sverigekoppling trängde sig in i bussarna och tog plats från behöriga. Det urartade fullständigt. Jag ångrar att jag tog på mig uppdraget.

Fokus vet inte vilka av ordningsmännen som Ahmad och Mangal konfronterade. Konflikterna på plats är inte viktiga för kärnan i den här historien.

Det kom många med dokument enbart i telefonen. Redan tidigt kunde jag se uppenbara förfalskningar. Folk skrek, stack fram sina telefoner och krävde att få komma med. Det blev omöjligt att bedöma dem.


Masoud fick i uppdrag av UD att vara ordningsvakt vid samlingsplatsen för bussarna.

Varken ordningsmännen eller de vars dokument inte accepterades bär ansvaret för bråken och oredan. Det gör UD. Upplägget bäddade för våldet och förnedringen.

Starka känslor uppstod eftersom väldigt mycket stod på spel, speciellt för de försvarsanställda, den mest utsatta gruppen. De kunde med rätta uppleva att det gällde liv eller död.

Ingen pekar på att just Ahmad eller Mangal gick över gränsen.

Masoud var inte rustad för uppgiften och bad inte om den.

Resultatet av kaoset blev att obehöriga tog platser från behöriga. Samt att personerna på »svensklistan« gavs företräde framför gruppen försvarsanställda.

Jonas Westerlund ser bekymrad ut när Fokus ställer frågorna om busstransporterna den 25 augusti.

– Jag har givetvis funderat mycket efteråt om man kunde gjort annorlunda. Till exempel sänt dit vakter. Skickat uppgifterna om samlingsplatsen närmare avreseplatsen. Men det var inte vi som styrde. Det gjorde man från Stockholm.

UD väljer att inte avslöja några detaljer om operationen.

Bussfärden blir en mardröm. Den tar tjugo timmar. Normalt tar färden 20 minuter. Det är värmebölja i Kabul och busschaufförerna har stränga order att inte öppna dörrarna så länge det finns folk utanför.

På varje par säten sitter tre till fyra personer. Mittgången är så packad att folk har svårt att få upp armen för att dricka vatten. Det är många barn i bussen. Luften blir snart förskräcklig.

Masoud räknar till 196 personer i den buss han ansvarar för. När folk kliver av efter nästan ett dygn kryper ett tiotal personer ut ur bagageutrymmena på bussens sidor.

Ahmad som sitter långt fram i sin buss noterar att chauffören stannar och plockar upp folk på vägen, mot förhållningsorder. Han tar betalt, öppet och ogenerat, ett par hundra dollar per person. De nypåstigna packas runt honom, en inklämd till vänster tryckt mot sidorutan, två omedelbart bakom förarsätet, sex i utrymmet innanför dörren. Det finns fler vittnen om handeln med bussplatser.

Att resan tar så lång tid beror på att talibanerna motar bort bussarna, gång på gång. När de till slut släpps igenom separerar talibanerna män från kvinnor. De tas in i en byggnad och beordras ställa sig på två led och vända ryggen mot varandra.

Efter en stund får de med svenska pass och uppehållstillstånd och några utan komma in på flygplatsområdet. Mot friheten.

De övriga körs ut. Ut i folkhavet och förödelsen. Bland dem Ahmad med familj och andra Fokus haft kontakt med, alla med giltiga dokument i telefonerna. De hävdar att ordningsmännen inte stod upp för dem mot talibanerna.

Masoud säger att han övertalade talibanerna att släppa fram alla passagerare i hans buss till byggnaden.

– Vad som hände därinne fanns ingen chans att påverka.

Masoud kom själv in. Liksom de övriga ordningsmännen.

Vi var tvungna att avvisa dem på plats. Skicka ut dem i eländet utanför


Jonas Westerlund var chef för evakueringsteamet i Kabul.

Fokus har också fått flera vittnesmål om att ordningsmännen fick med sig släktingar, alltså personer utanför kärnfamiljen, både på bussarna och sedan vid separeringen nära flygplatsen.

Masoud förnekar bestämt att han ens kommit på tanken att ta med släktingar.

– Ja, det kom in syskon och föräldrar till personer som fanns på listorna. Vi var tvungna att avvisa dem på plats. Skicka ut dem i eländet utanför, säger Jonas Westerlund.

Likväl kom med evakueringsflyget till Arlanda hundra personer som inte fanns på någon lista, uppger Migrationsverket. Personerna anger att de är släkt med personer som skulle ges asyl, alltså inga på svensklistan. Släktskapet gällde inte de få försvarsanställda som kom till Sverige i augusti.

– Att det ska ha kommit hundra »släktingar« till Arlanda är en helt ny uppgift för mig. Vi släppte inte igenom några, säger Jonas Westerlund.

Ingen av de hundra har hävdat släktskap med Masoud. Den slutsatsen kan Fokus dra från de uppgifter vi har.

De hundra söker nu asyl i Sverige. Migrationsverket skickar tills vidare inte tillbaka någon till Afghanistan efter talibanernas övertagande.

UD säger att nödvändiga kontroller har gjorts på flera platser under de evakuerades resa till Sverige.

I slutet av oktober inledde UD en ny operation för att ta hit försvarsanställda afghaner. De hämtas med flyg från Mazaar-e Sharif i norr, där nästan alla som skulle fått lämna i augusti finns kvar. Operationen genomförs tillsammans med andra länder som haft trupp där.

Det har gått bra hittills. När detta skrivs har två omgångar, med sammanlagt drygt fyrtio män med familjer, lyfts ut med flyg. Också där bussas de till flygplatsen, uppenbarligen på ett smartare sätt än i augusti i Kabul.

Runt sjuttiofem är kvar och väntar på sin tur. De håller sig gömda, har lämnat sina hem och flyttar runt. De kan inte arbeta och får det allt svårare ekonomiskt.

De som engagerat sig för deras sak i Sverige har inte hört talas om någon som farit illa än. Men de har inte kontakt med alla hela tiden. Det finns fall med andra västländers försvarsanställda som letats upp och dödats av talibaner.

En av de svenska fick för en tid sen besök i bostaden av talibaner, som vände upp och ner på bohaget och hotade grannar och släktingar. Familjen gömde sig på annan plats.

Ahmad och hans familj har evakuerats. Mangal och hans familj väntar i Afghanistan.

Fotnot: Jawed Safi har bidragit med tolkning på dari och pashto. Samtliga personer som evakuerats eller ska evakueras har getts andra namn.

Text: Peder Carlquist

Toppbild: Khwaja Tawfiq Sediqi/AP