Hypotesen om utomjordingar är ren vetenskap

Vetenskapen är så förblindad av sina inre hierarkier att den inte ens skulle lägga märke till utomjordingar ifall de dök upp.

När det objekt som senare skulle få namnet ’Oumuamua i oktober 2017 blev synligt i astronomernas teleskop för att lika snabbt försvinna igen, lämnade det bakom sig en perplex vetenskapskår. Att det rörde sig om ett interstellärt objekt, det första som observerats, stod ganska snart klart – men det varken såg ut eller uppförde sig som en komet.

I experternas mumlande kör om otillräckliga mätdata och nya beräkningar, var det en röst som stack ut, nämligen Harvard-astronomen Avi Loebs.

Avi Loeb bad oss att i Sherlock Holmes anda vara beredda att överväga det osannolika, när vi uteslutit allting annat: Om objektet inte beter sig som en komet, måste vi beakta möjligheten att det inte heller var en komet.

Hans eget förslag, som utvecklas i den på svenska nyutkomna boken Utomjordiskt: ’Oumua­mua var ett tillverkat föremål, en artefakt utsänd av en utomjordisk civilisation. Det visade sig vara en idé som, trots Avi Loebs gedigna meritlista och position på ett amerikanskt toppuniversitet, gjorde honom djupt impopulär. En kollega anklagade honom för att »för­olämpa hederligt vetenskapligt kunskaps­sökande« bara genom att antyda att det svårdefinierade objektet skulle vara artificiellt, en annan kallade det för »ett chockerande exempel på effektsökande, illa underbyggd vetenskap«.

Att flertalet av dessa kollegor själva mer eller mindre direkt tjänade sitt uppehälle på saker som universums oändlighet, parallella världar och dolda dimensioner tycktes plötsligt inte spela någon roll: Genom att öppna för små gröna män som förklaringen till ’Oumuamua gåtfulla karaktär, hade Loeb släpat vetenskapens goda rykte i smutsen.

Låt oss granska det där goda ryktet lite närmare. Tveklöst är det så att fysik och astronomi, till skillnad från många andra discipliner, har ett absolut mått på om en teori är korrekt eller ej, nämligen verkligheten. Om en teoris förutsägelser överensstämmer med observationer och experimentresultat kan vi betrakta den som giltig tills vidare – men om den visar sig inte göra det, är den rätt och slätt fel.

Så långt är det goda rykte som Loeb påstods ha solkat alltså välförtjänt, men den vetenskapliga processen innehåller mer än bara prövningen av hypoteser mot experiment, exempelvis själva formulerandet av hypoteserna, för vilket en mängd mindre entydiga faktorer spelar in.

En synnerligen konkret sådan är vem som ens tilldelas pengar för att sitta på sitt arbetsrum och formulera hypoteser – och att säga att detta åtminstone till viss del är en fråga om mode är ingen överdrift.

Fysikern Lee Smolin beskriver i boken The trouble with physics från 2008 hur strängteorin under de gångna decennierna kommit att dominera fördelningen av forskningsmedel och tillsättningen av professurer i fysik så kraftfullt att valet av en mindre populär forskningsinriktning kan framstå som professionellt självmord – samtidigt som teorin saknar såväl experimentellt stöd som precis formulering.

Svaret på den klassiska frågan om huruvida en halvskolad nytänkare som den unge Albert Einstein skulle ha fått jobb på ett universitet i dag är alltså uppenbart nej: Han fick det för övrigt inte ens då.

I ljuset av detta framstår Loebs djärva hypotes snarare som uttryck för vetenskapligt tänkande i dess renaste och mest beundransvärda form: ett som framlägger sina idéer utan såväl förutfattade meningar som hänsyn till konsekvenser av social karaktär.

Vilket i sig är skäl att stötta honom, oavsett uppfattning om den där märkvärdiga himlakroppen: man behöver trots allt inte tro på utomjordingar för att vilja undvika en vetenskap som är så förblindad av sina egna inre hierarkier att den inte ens skulle lägga märke till dem ifall de dök upp.

Text:

Toppbild: Nasa