Utopier riskerar att skapa ren dödsskräck

Behöver mänskligheten utopier? Markus Kallifatides och Thomas Gür tar sig an frågan.

Nyss hemkommen från en socialdemokratisk partikongress ställs jag inför frågan om mänsklighetens eventuella behov av utopier. Att förändring förutsätter förmåga att fantisera om något som inte finns, är en gammal sanning. Att drömmandet, fantiserande och skapandet är djupt mänskligt håller jag dessutom för alldeles självklart. Men just utopier? Alltså konkreta beskrivningar av andra världar, inte sällan städer, än de som idag finns?

I den västerländska moderniteten har vi haft en väldigt envis tendens att producera utopier, men det är kanske ändå inte ett biologiskt behov vi talar om. Snarare är det fråga om en specifik tendens i den typ av samhälle och kultur som formats och nu sprids över hela jordklotet sedan Upplysningen: från Thomas More (1478-1535) och framåt anslås grundtonen i utopin: avskaffandet av privat egendom och pengar.

Denna ”ursprungliga” västerländska utopi är lätt igenkännbar som genomgående för alla de rörelser som förtjänar att kallas socialistiska, fast då har det oftast handlat om fördelningen av egendom och pengar. Den grundläggande insikten är givetvis att omfördelning upphäver innebörden; om alla har egendom och alla har lika mycket pengar, så tappar dessa företeelser mycket eller nästan all sin betydelse. Karl Marx visste det. Hjalmar Branting visste det. Naomi Klein vet det. Faktum är att de flesta människor på jorden vet det, men inte riktigt vad de ska göra åt saken. Utopin framstår som avlägsen, ouppnåelig.

Den socialdemokratiske finansministern och flitige skriftställaren Ernst Wigforss skrev i mogen ålder (1958) om vad han kallade ”provisoriska utopier”. Med begreppet avsåg han reformer som kan utgöra steg mellan den dagsaktuella sakfrågan och utopin om det klasslösa samhället, den global freden eller vad det nu kan vara. Steg som inte ännu har tagits, men som skulle kunna tas i en inte särskilt avlägsen framtid. Den provisoriska utopin är en mobiliserande sådan. Det som är tillräckligt ambitiöst och nydanande för att sätta känslan i brand, men inte så avlägset och främmande att det snarare avskräcker. Wigforss var tydlig med att det inte heller är precisering av slutmålet – utopin – som är det centrala. Viktigast är envisheten och stringensen i att dra ut de ideologiska linjerna i sin samtid, använda lösningar, principer, verktyg som redan finns och sätta dem i målmedveten användning i en framåtriktad rörelse. Reformism, som det brukar kallas.

Den svenska historien är tämligen fullproppad av provisoriska utopier som fyllts med konkret innehåll genom fackliga och politiska segrar. Åtta timmars arbetsdag. Allmän och lika rösträtt. Folkhemmet utan styvbarn och kelgrisar. Det starka samhället. Det gröna folkhemmet. Den svenska modellen. Mot dessa står och har stått intressen som gynnas av det som ska utmanas – den existerande ordningen. Där finns sällan så mycket av utopism, men väl en god portion fantiserande om svunna storhetstider då ärat ett namn flög över jorden.

Frankfurtskolans Theodor Adorno skriver någonstans om vad som förhindrar förändring av det borgerliga samhället. Med ledning av detta skulle vi kunna tänka att en utopi löper risk att försätta läsare, lyssnare, betraktare, medborgare, väljare i ren dödsskräck – känslan: ”i det där tillståndet som utopin beskriver existerar inte jag.” En sådan utopi är skrämmande helt enkelt. En provisorisk utopi, däremot är något som väcker en känsla av förverkligande av ett liv och förbinder det dagspolitiska med en politisk vision som kan omfamnas av en rörelse bland oss – ”i den nära framtiden mår jag prima och är en lite bättre variant av mig själv”.

Så här några dagar efteråt slås jag av minnet att statsminister Stefan Löfven avtecknade en verkligt utopistisk ådra i sitt avskedstal som socialdemokratisk partiordförande. Han talade om att skapa ett samhälle som är ”lika gott för barnskötaren som för bankdirektören, för svetsaren som för statsministern”. Löfven rev ned välförtjänta applådåskor. Partikongressen backade upp med att fastslå en påtagligt provisorisk utopi: ett Sverige där den skattefinansierade välfärden är fri från vinstjakt och marknadskrafternas fria lek. Det skulle vara ett Sverige där jag mår finfint och utvecklas till en lite bättre version av mig själv.

Och vem vet. Snart kanske Thomas Mores sextimmars arbetsdag inte heller upplevs som så där värst utopisk?

Markus Kallifatides

Gür: Försöken att skapa paradis slutar alltid i helvete

Det mänskligheten behöver är dystopier. Inte utopier. Att det är dystopier som mänskligheten behöver framgår om man använder kulturhistorien som facit. Dystopiska verk i litteratur och på film har visat sig vara inte bara konstnärligt överlägsna de utopiska verken. De är också intressantare, pregnantare och mer relevanta.

George Orwells 1984 (1949), Aldous Huxleys Du sköna nya värld (1932), Jevgenij Zamjatins Vi (1924), Anthony Burgess’ En apelsin med urverk (1962) eller Ray Bradburys Fahrenheit 451 (1953) säger oss så mycket mer om vad mänskligheten har haft att räkna med och frukta, än någonsin Thomas Mores Utopia (1516), Tommasso Campanellas Solstaten (1632) eller Platons Staten (375 fKr) har att säga om vad mänskligheten kan emotse och hoppas på.

I filmer som Fritz Langs Metropolis (1927), Richard Fleischers Soylent Green (1983) med Charlton Heston i huvudrollen, James McTeigues V för Vendetta (2005) eller Terry Gillams Brazil (1985), vars arbetsnamn var ”1984 ½”, avvisas det utopiska löftet om nya himlar och en ny jord eller att ”han skall torka alla tårar från deras ögon” (Upp. 21:4), och framtiden gestaltas i stället som en mardröm.

Det är givetvis ingen slump att i den här uppräkningen ovan är de dystopiska verken från 1900-talet medan de utopiska verken hör det långt förgångna till. Det är mänsklighetens senvunna och dyrköpta erfarenhet att försöken att förverkliga ett paradis här på jorden alltid utan undantag har slutat i ett helvete för nästan alla inblandade, och att system som skulle bära lycka åt alla, i stället blev allas olycka.

Även i en roman som Jack Londons Järnhälen (1908), som tar sin utgångspunkt i ett utopiskt socialistiskt samhälle långt in i framtiden, men skildrar en oligarkisk kapitalistisk förtryckarstat som föregått den, är dystopin så mycket intressantare än utopin, eftersom också den är mer relevant. Sammalunda med dystopier som Paul Verhovens RoboCop (1987), Norman Jewisons Rollerball (1975) eller Ridley Scotts Bladerunner (1982) vilka skildrar en framtid då stora privata koncerner och maktfullkomliga affärsmän dominerar samhällslivet och dikterar politiken. Också i ett avståndstagande från utvecklingstendenser i västvärldens ekonomiska system blir dystopin mer effektiv som kritiskt instrument, än utopiska skildringar.

Att utopier kommer att både bygga på och skapa sorg och elände behövde man inte vara någon större politisk begåvning för att lista ut ens när utopierna lanserades. Ty denna sorg och detta elände framhålls uttryckligen i de utopiska verken.

I Staten låter Platon Sokrates tala sig varm för att endast de bästa männen ska få alstra barn med de bästa kvinnorna, och att parningen av unga män och kvinnor ska ske medelst lottning, men i ett lotteri där staten medvetet fuskar, så att ”de mindervärdiga individerna får skylla på sin otur och inte på de styrande”. Allt för samhällets bästa: ”Jag menar, att de styrande torde finna det nödvändigt att använda rätt mycket lögn och bedrägeri för att därmed gagna de underlydande. Vid giftermål och barnalstring bör detta rätta bruk av dem ofta förekomma.”

I Mores Utopia, som också marknadsföringstexten till den svenska översättningen från 2012 framhåller, föraktas rikedom och girighet: ”Guld och silver är råvaror för pottor och leksaker.” Vad marknadsföringstexten betecknande nog inte nämner är att samma metaller också används som kedjor för de utopiska medborgarnas slavar, varav vissa, så som ett tecken på vanära, också påhängs med ett örhänge av guld.

I Campanellas Solstaten bestämmer stadsstatens ledare vem som parar sig med vem i syfte att alstra barn och avgör med astrologin när sådana samlag ska ske, för att utfallet ska bli så gynnsamt som möjligt.

Dystopin är alltså inbygg i utopin.

Och 1800-talets politiskt utopiska ideal grundade på grumliga tankar om ras eller klass, vilka under 1900-talet sattes i verket med projekten att skapa det perfekta klasslösa samhället eller den perfekta rasrena människan, visade med överväldigande tydlighet utopismens praktiska resultat: Cirka 150 miljoner döda i vad statsvetaren R.J. Rummel har namngett som democide – att staten mördar sina egna medborgare/undersåtar.

Dystopin har därför tjänat mänskligheten mycket bättre än någonsin utopin. Den har fungerat som en varning för framtiden och manat till försiktighet och återhållsamhet. Dystopin har inte trott på samhälleliga trollkonster, på rikedom utan ansträngning eller på löften om rasens renhet eller klassernas avskaffande.

Motsägelsen är inbyggd i utopin eftersom mänskliga samhällen inte är vare sig homogena eller statiska. Olika intressen har olika mål och dessa mål kan inte alla uppnås samtidigt. Dystopin har visat att i förlängningen och i förverkligandet är mörker, tyranni och massmord utopins bärande element.

Mänskligheten behöver utopier lika mycket som den behöver böldpest eller ebola.

Thomas Gür

Text: Markus Kallifatides & Thomas Gür