När Jonas Bonnier tillträdde som verkställande direktör över fadersarvet, det vill säga det jobb han i veckan lämnade, preciserade han sin egen spetskompetens. NHL-statistik, berättade han, var hans talang. Det ojades om kulturskymning; hur kan en sådan premieras, en som gillar fula saker? Historielösheten i resonemanget – att inte se att kärleken till det som belevade redaktörer anser vara sunk är en del av själva kvarlåtenskapen, något som tidigare generationer odlat till patenterad bonniersk slängighet – satte författaren som blivit businessman i ett ljus av kommersiell ivrare.
Skum belysning, när frågan borde varit om han alls kunde göra affärer.
Svaret har delvis getts nu, när 50-åringen lämnar en blödande koncern bakom sig. Den egna branschpressen kallar köpet av C More för »fiasko«. Förvärvet av 18 amerikanska tidskrifter har samma signum. Bonniermän har velat in på mediemarknaden i USA förut, ett första försök efter andra världskriget, ett andra på sjuttiotalet. Inget bokfördes lyckligt, båda levde kvar som oförlösta förhoppningar i bouppteckningarna. Drömmen om USA är svår att realisera. Näringsidkare som analyserar över branschgränser kan addera Volvo Lastvagnars stora svårigheter i Förenta staterna på nittiotalet, eller Stora Ensos nu så uppmärksammade köp av Consolidated Papers i början av detta sekel.
Visst, Bonniers problem beror förstås på strukturomvandlingen. Men det handlar om hur man navigerar i stormen. Titanic var också på väg till USA när hon gick under.
