Därför slår David ibland Goliat

I krig vinner inte alltid den större och starkare parten. Förväntningar, motivation och försvarskrigets inre logik styr ofta utgången.

Kampen mellan David och Goliat tillhör vår kulturs äldsta och starkaste berättelser. Vi fascineras och förundras över hur en till synes mindre och svagare part kan besegra en väldig jätte med svällande muskler och klädd i pansarplåt. Det vi ser i Ukraina just nu verkar ha drag av den urgamla berättelsen: Den enorma ryska krigsmaskinen, känd för sina mängder av materiel och manskap, har hejdats och i flera strider besegrats av styrkor från ett mindre land som alla hade räknat ut redan innan kriget började. Intrycket av en ojämn kamp med häpnadsväckande resultat förstärks i bilderna av springande ukrainska fotsoldater med pansarskott på axeln som spränger sönder tunga ryska stridsvagnar. Det krävs inte mycket fantasi för att se Javelin-robotarna som en hypermodern variant av slungan som fäller jätten.

Kriget är långt ifrån över men detta är inte första gången som vi ser en mindre stat framgångsrikt föra krig mot en större. Det är inte svårt att komma på exempel som fått klassiska positioner i krigshistorien: rysk-japanska kriget (1904–05), finska vinterkriget (1939–40), det algeriska frihetskriget (1958–62), Vietnamkriget (1965–73), Sovjetunionens krig i Afghanistan (1979–89) och i viss mån västvärldens krig i Afghanistan (2001–22). I alla dessa krig har ett litet land med en mindre armé och lägre teknologi betvingat eller i alla fall lyckats försvara sig mot en stormakt. Hur kommer detta sig? Även forskare inom statsvetenskap, krigsvetenskap och historia har fascinerats av fenomenet och lanserat olika förklaringar.

En viktig faktor som lyfts fram av forskaren Patricia Sullivan har att göra med de olika parternas förväntningar på kriget. Det är inte bara vi åskådare som tenderar att räkna ut det lilla landet redan innan kriget börjar, det gör även den större motståndaren. Inför varje krig gör de allra flesta angripare någon slags nyttokalkyl. Vad vill man uppnå, hur mycket är det värt och vad får det kosta? I väldigt många fall gör angriparen en slags glädjekalkyl där man utgår från att kostnaderna för ett krig mot en mindre motståndare kommer att vara låga. Man tittar på styrkeförhållanden på papper och jämför: Som större land har man fler soldater, kanoner, stridsvagnar och flygplan. Man har dessutom en större ­industriproduktion, större befolkning och dessutom en större ekonomi. Denna förkrigskalkyl grundar sig nästan alltid på materiella förmågor och på kvantitativa mått. Man räknar alltså inte med faktorer som stridsmoral, politisk ­legitimitet, stridsskicklighet och terräng.

Sullivan menar alltså att de större staterna underskattar sin motståndare, räknar med ett lätt krig som inte kommer att kosta så mycket och alltså ger sig lättvindigt in i striden. Vad som dock har hänt vid flera tillfällen är att det mindre landet bjuder på oväntat hårt motstånd och den större staten börjar ta förluster som den inte räknat med. Då rubbas plötsligt kalkylen och kriget börjar kosta mer än vad man räknat med. Följden blir alltså att man avbryter kriget och drar sig ur.

Sullivan menar att det som ofta händer är inte att den mindre staten verkligen besegrar den större utan att den större avslutar kriget då den inser att den optimistiska kalkylen inte håller. Om vi tittar på andra hållet så ser vi att småstater sällan eller aldrig underskattar sin motståndare. De vet att de ställs inför en respektingivande motståndare och gör inte misstaget att tro att kampen kommer att bli lätt. Dessutom har mindre stater ofta bättre kunskaper om sina stora motståndare, de gör sin politiska och militära hemläxa bättre medan de stora staterna i sin arrogans inte bemödar sig om att läsa på. Detta framstår som väldigt tydligt om man tittar på krig under den tid som kallas »avkolonialiseringen«, alltså när befrielserörelser i Afrika och Asien slog sig fria från sina europeiska herrar.

Stormakten besegras. Rysk-japanska kriget, Sovjetunionens krig i Afghanistan, Vietnamkriget och algeriska frihetskriget. Foto: Wikimedia Commons.

Om den förhållandevis stora staten dessutom råkar räkna sig själv till »stormakterna« eller rentav »supermakterna« kommer självbilden in i kalkylen. Den egna självuppfattningen som en framstående spelare i regionen eller rentav världen förtrollar och förför en till att tro att segern är given. I flera fall har stormakter haft uppfattningen att man representerar en överlägsen kultur eller samhällsform. Detta var tydligt inför det rysk-japanska kriget 1904–05. Det ryska tsarväldet var övertygat om att man var andligt, kulturellt och rasmässigt överlägset det lilla öriket i fjärran som just tagit steget ut ur vad man såg som någon slags medeltid med samurajer och geishor.

Den rasistiska hållningen gentemot ett folk med en annan hudfärg, ögonform och ofta mindre kroppsform var tydlig i de många karikatyrer som utgjorde en del av propagandan. Ingenting kunde vara längre från sanningen än bilden av Japan som ett efterblivet land med ett efterblivet och omodernt folk. Kriget blev ett fullständigt fiasko för Ryssland, både till lands och till sjöss. Japanerna var överlägsna i alla avseenden och lyckades skicka inte bara en utan två av Rysslands tre flottor till botten. Till skillnad från krigen under avkoloniseringen på 1950- 60-, och 70-talen var detta frågan om en avgörande seger för den mindre men väsentligen mer välorganiserade makten. Kriget slutade med en förödmjukelse för jättelandet som fick se sig besegrat inför hela världens blickar. Några som tittade extra noga var befolkningar och ledare i Afrika och Asien som till stora delar koloniserats av Europa. Detta var första gången på mycket länge som ett icke-europeiskt folk i grunden besegrat ett imperium som styrdes av vita män. Det gjorde att många tog mod till sig, organiserade sig och bidade sin tid inför framtida befrielsekrig.

Att motivation är viktigt vet alla. Detta gäller i synnerhet i strid och krig och även här skiljer sig ofta den mindre och den större staten åt. I de flesta fall som forskningen studerat är det den större staten som angriper och den mindre som försvarar sig. Detta gör att för den mindre staten blir kriget ofta en kamp om överlevnad, något som forskningen kallar för »a war of necessity« – ett nödvändigt krig.

Men för den större staten handlar det om andra saker, att utöka sin makt, territorium eller att vinna ära. Den utkämpar alltså ett »war of choice« – ett valt krig. Detta gör att förutsättningarna redan från början är ojämna om man ser till moralen. Befolkningen som slåss för sin frihet och för sina liv har en helt annan förmåga att mobilisera krafter, hålla ut och acceptera förluster. Även om kriget är hemskt så är alternativet, kapitulation, värre. För stormakten är dock sällan ­kriget helt nödvändigt för dess överlevnad utan eventuella vinster snarast en bonus. Det gör att både statsledning, armén och befolkningen börjar ifrågasätta kriget långt innan det angripna landet gör det. Detta såg vi givetvis i Vietnamkriget men även i Frankrikes krig i Algeriet och Sovjetunionens krig i Afghanistan. Det större landets hemmaopinion får svårt att acceptera att unga män kommer hem i kistor för ett krig som ingen behöver.

Historiskt sett ser vi att det blivit allt enklare att motivera breda befolkningsgrupper att försvara sitt land. Det har med utbredningen av demokrati att göra.

Att slåss i ett rättfärdigt krig kan vara starkt motiverande men att slåss och döda i ett krig som man inte tror på blir till slut väldigt tärande. Att slåss i sitt eget land medför också andra fördelar. Man har lättare att försörja sig med mat, skydd och vatten. Detta gäller inte minst i gerillakrig där soldaterna tar skydd bland befolkningen. Man känner till terrängen och är van vid att röra sig i den, oavsett om det är östra Finlands snötäckta skogar eller Vietnams djungler. Ytterligare en faktor med att slåss i eget land är att det är den egna civilbefolkningen som drabbas. Detta är givetvis fruktansvärt och tragiskt men det gör att motivationen för det mindre landet som försvarar sig ökar. Historiskt sett ser vi att det blivit allt enklare att motivera breda befolkningsgrupper att försvara sitt land. Det har med utbredningen av demokrati att göra, när människor känner att de slåss för sin egen stat och inte bara för sina ledare så gör de det.

Ytterligare ett knippe faktorer till varför små länder kan vinna över stora har med själva striden att göra. När vi talar om David och Goliat lägger vi ofta vikt vid fel saker, nämligen antal trupper, stridsvagnar, flygplan etcetera. Det är något som den anfallande stormakten också gör. Det är ett misstag att stirra sig blind på saker som är enkelt mätbara och som gör sig bra i en tabell, tidningsrubrik eller en presentation inför beslutsfattare. Strider avgörs dock av mer svårmätbara faktorer.

Vi har redan talat om moral och motivation men att slåss kräver en hel del komplicerade färdigheter: Trupperna måste vara skickliga på att skjuta, agera i grupp, följa och ge order, vara kreativa och självständiga, kunna utnyttja terrängen för att skydda och dölja sig. Visserligen spelar ren kvantitet en stor roll, inte minst för hur länge man orkar hålla i gång ett krig men massarméer är värdelösa om trupperna inte kan slåss. Vi har sett tecken på detta i kriget i Ukraina. Vissa ukrainska styrkor är helt enkelt skickligare än de ryska. De uppträder mer disciplinerat, smartare och försiktigare. De ryska styrkorna har vid flera tillfällen agerat vårdslöst, okunnigt och oskickligt.

Ett exempel på detta är att de anfallit med täta grupper av stridsvagnar i fullt dagsljus utan skydd av vare sig infanteri, artilleri, flygplan eller drönare. Då blir de lätta måltavlor för de lättrörliga ukrainska soldaterna med sina pansarskott. När vi ser noga på hur man strider klarnar bilden väsentligt. En viktig faktor är att den teknologiska utvecklingen i viss mån är på de mindre staternas sida. Det har visat sig att förhållandevis billiga och lätta vapen kan slå ut dyra och klumpiga »prestigeprojekt« som stridsvagnar, helikoptrar och flygplan.

I Afghanistan kunde Mujahedinkrigare skjuta ner sovjetiska helikoptrar med hjälp av Stinger-missiler som avfyrades från axeln. I kriget i Nagorno-Karabach kunde turkisktillverkade drönare slå ut Armeniens rysktillverkade stridsvagnar. För sextio-sjuttio år sedan gick inte detta: Då var luftvärnskanoner stora och tunga och gick inte lätt att flytta på. Samma sak gällde för kanoner som kunde skjuta sönder stridsvagnar. En pansarvärnsrobot av märket Javelin väger ungefär tolv kilo och det går utmärkt att bokstavligt talat springa runt med.

Men är det alltid så lätt att den mindre parten vinner eller i alla fall undviker ett totalt nederlag? Nej, det finns gott om exempel på hur stormakter har besegrat, rentav krossat, sina mindre motståndare. En beslutsam stormakt med en skicklig och vältränad armé kan ofta besegra ett mindre land om det bedömer att det är tillräckligt viktigt. Men det är sällan som stormakter hotas till livet av mindre stater. Vad säger då detta om det rysk-ukrainska kriget? Rimligen kan väl inte Putin tro att Ukraina verkligen hotar Ryssland? Alltså har vi väl ändå att göra med ett klassiskt fall där det stora landet kommer att inse att det överskattat sin förhållandevis lilla motståndare och dra sig ur?

Kanske är det så. Om vi tar Putin på orden verkar han dock ha intalat sig själv att ett västvänligt och demokratiskt Ukraina utgör ett mycket allvarligt hot mot Ryssland. Om det stämmer kommer vi kanske få se att han trappar upp kriget väsentligt. I längden kommer det dock vara svårt för Ryssland att vinna kriget eftersom ukrainarna har en obändig vilja till motstånd, stor vapenskicklighet och stöd från omvärlden.

Peter Haldén är lektor i krigsvetenskap på Strategiavdelningen på Försvarshögskolan.

***

Läs även: I huvudet på Putin

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.

Text: Peter Haldén

Toppbild: UKRAINIAN DEFENSE MINISTRY PRESS SERVICE/AP