Det tyska projektet står vid vägs ände

I december 2021 lämnade Angela Merkel ämbetet som Tysklands kansler. Hon störtades inte, hon förlorade inget val. Hon bara gick, till och med från sin plats i Förbundsdagen. Många saknade henne. Under sexton år hade hon varit landets mäktigaste politiker – en förvånansvärt lång tid, med hänsyn till att hon tvingades styra Tyskland genom en rad kritiska situationer: finanskrisen hösten 2008, flyktingkrisen 2015, Covid-pandemin, för att inte tala om de alltmer komplicerade relationerna till Ryssland och USA. Hon var ”Europas ledare”, som den amerikanska affärstidningen Forbes uttryckte det 2019. Den lugna, opretentiösa kvinnan som med sin ”steely reserve” till och med orkade hävda sig mot Donald Trump.

Ju längre tiden går, desto mörkare tycks dock minnena efter Merkel bli. Hennes ”Energiewende” från år 2011 – stängningen av den tyska kärnkraften och satsningen på förnybar energi – gäller numera ofta som ett industripolitiskt misstag. Hennes relativt mjuka, diplomatiska hållning till Ryssland kan ses som en inbjudan till förfärliga våldsamheter. Och så minns man migrationspolitiken. ”Wir schaffen das” – ”vi klarar det” – var Angela Merkels svar när tiotusentals asylsökande trängdes på tyska perronger. När orden citeras idag, sker det sällan utan ironi, rentav hån.

Det är inte bara Alternative för Deutschland, AfD, Tysklands högerradikala opposition, som numera betraktar Angela Merkel som kanslern som tillfogade Tyskland omåttlig skada. ”Politikern som körde Tyskland i botten” menade nyligen den svenske skribenten Thomas Gür, känd för Fokus läsare, på sin Facebook-sida. I synnerhet retade han sig på ”det korkade och löjliga, ’wir schaffen das’”. Angela Merkel, fortsätter han, ”går till historien tillsammans med andra uppblåsta storheter som Olof Palme, Willy Brandt, Nicholas Sarkozy, så som en misslyckad och för sitt land och för Europa skadlig figur.”

Men ”i botten”? Hur ser botten ut, när man har relativt god sysselsättning (6,3 procents arbetslöshet för närvarande) och funderar på att korta ner arbetsveckan till fyra dagar? Det må ge moralisk tillfredställelse att hitta en ansvarig för dagens politiska situation, men det är värt att fundera över Angela Merkels gärningar i politiska termer: Vilka förutsättningar fanns? Vilka intressen ledde henne? Hur lyckades eller misslyckades hon? Till exempel med ”Energiewende”.

Visst kan man förvånas över hastigheten med vilken Merkel 2011 förvandlades från förespråkare till motståndare av kärnkraft. Tidigare var hon känd för ”de små stegens politik”; men här gick hon fram med sjumilastövlar. Å andra sidan visste hon att Tysklands industri inte bara snabbt kunde kompensera för energibortfallet, utan också förmådde att tillverka utrustningen som kunde leda energiproduktionen åt andra håll – andelen förnybar energi i elproduktionen ligger i Tyskland idag på ungefär 60 procent, upp från 23 procent år 2011. Och eftersom man hade kunskapen, maskinerna och pengarna, blev energipolitiken ett gigantiskt stödprogram för en teknologi som ansågs – och fortfarande anses – vara avgörande för framtiden. Tyskland, tänkte man inte bara i Berlin, kunde erövra en strategisk fördel i konkurrensen om den framtida energiproduktionen och samtidigt bli oberoende av att importera fossila bränslen, inklusive rysk gas. Ingen uppblåsthet här, kanske enbart en felbedömning om hur snabbt Kina skulle bli en allvarlig motspelare på samma teknikområde.

Under denna tid – åren mellan finanskrisen och Rysslands ockupation av Krim våren 2014 – stod Tyskland på höjden av sin makt. Återföreningen hade lyckats, om än till ett högt pris. Finanskrisen hade visat att Tyskland förmådde leda hela Europa genom att hålla fast vid regelverket för statsskulder. Euron överlevde. Den tyska arbetslösheten minskade från 11,7 procent 2005 till 5 procent 2019, affärerna gick lysande, och biltillverkarna producerade som knappt någonsin tidigare.

Angela Merkel var den perfekta politikern för en fredlig expansion av Tysklands makt och inflytande. En näst intill vänlig erövring (innefattande en del blida utpressningar) där nästan alla kunde vara med: hon verkade inte behöva anstränga sig, hon var pragmatisk och flexibel, hon stod för ett demokratiskt Europa. Ett Europa som långsamt men säkert sträckte sig österut. Hon förkroppsligade stabilitet, företagsamhet och samförstånd. Vem kunde stå emot detta det rena förnuftets framfart?

När miljoner människor år 2015 lämnade konflikthärdar för att hitta en ny hemvist öppnade Tyskland, och Sverige, sina gränser. ”Wir schaffen das” var dock betydligt mer än ett uttryck för välvilja utan mått och förnuft. Att det dolde sig en maktkalkyl bakom att gränserna öppnades, en politisk beräkning med många bottnar, visste de flesta som vid denna tid följde nyheterna. För det första fanns det flera hundratusen flyktingar som redan var på väg, mest genom Balkan. Vad skulle hänt med dem, om Tyskland hade stängt gränserna? Balkanstaterna var, och är fortfarande, sköra entiteter. För det andra hade EU:s regelverk för flyktingmottagning visat sig värdelöst i realiteten. Enligt Dublinförordningen skulle främst staterna vid unionens yttre gränser ha tagit hand om migranterna som kom. Grekland eller Italien varken kunde eller ville bära denna last.

”Wir schaffen das” innebar förhoppningen om ett gemensamt ansvar för flyktingarna under tysk ledning, så att ingen stat skulle kunna dra sig undan. Samtidigt skulle EU kräva att få vara med i den politiska nygestaltningen av Mellanöstern. ”Wir schaffen das” var ingen vek och vimsig formel. I stället handlade den om maktpolitik. Parollen innefattade planen att fortsätta den framgångsrika fredliga erövringen av grannländerna – det var bara det att planen numera stötte på ett kompakt motstånd från de flesta stater inom Unionen. De accepterade inte ytterligare försvagning av respektive suveränitet, de ville inte ha ännu fler flyktingar, liksom många av Tysklands egna medborgare. På denna punkt nådde den europeiska integrationen sitt slut. Men ”uppblåst”? Aldrig.

Efteråt, under sina sista år vid makten, stötte Angela Merkel flera gånger på oöverstigliga hinder. Det gällde framför allt förhållandet till Ryssland. Under minst två decennier tycktes det rimligt att möta Ryssland på två sätt samtidigt: ekonomiskt genom att utvidga och fördjupa handelsförbindelserna – här ingår gasleveranser –, militärt genom att flytta Natos gränser österut, med de respektive staternas stöd. Efter Rysslands ockupation av Krim 2014 blev det uppenbart att dessa två strategier inte gick att förena – och att det förmodligen hade varit så från början. När Angela Merkel idag intervjuas om Ryssland, håller hon fortfarande fast vid ett diplomatiskt, ekonomiskt orienterat sätt att närma sig den store motståndaren. För så var det under hennes tid som kansler: Hon kunde tillåta sig att inte ha något val. Ett övertygande militärt uppträdande låg utanför Tysklands möjligheter. Så är det fortfarande och det kommer förmodligen att förbli så ganska länge till.

USA:s militära makt var förutsättningen för Tysklands ansträngningar att bli den europeiska stormakten, den var avgörande för alla försök att bygga en politik på samförstånd. Skyddet har numera blivit osäkert, med följden att också de ekonomiska möjligheterna ifrågasätts – och utsätts för övergrepp och utpressningar från amerikansk sida. Uppenbarligen har det tyska projektet, idén om att i Europa skapa en industrins och affärernas stormakt under globaliserade förhållanden, nått vägs ände.

Om inte Angela Merkel vore så demonstrativt nykter, så tillbakahållen och saklig, skulle man nästan kunna betrakta henne som en tragisk gestalt.

Fotnot: Skribenten är journalist och författare och har bland annat varit kulturredaktör på Süddeutsche Zeitung.

***

Läs även: Om du vill ha fred, undvik kriget

Läs även: Merz hoppas på tillväxtmirakel