Klarar sig Europa utan USA:s hjälp?
Ny säkerhetssituation ställer enorma krav på EU – politiskt, militärt och ekonomiskt.
Bild: Efrem Lukatsky / AP
De senaste veckorna i den globala säkerhetspolitiken har varit turbulenta. President Trump försöker få ett snabbt slut på kriget mellan Ukraina och Ryssland och han gör stora ansträngningar att föra USA och Ryssland närmare varandra. Bakom dessa initiativ lurar maktkampen med Kina om att vara världens ledande stormakt. Denna snabba omstöpning av en säkerhetsordning som gällt sedan andra världskriget har lämnat Europa i skuggan och tvingar oss att ställa ovana och obehagliga frågor där den svåraste är: Kan Europa försvara sig, och i synnerhet det utsatta Baltikum, utan USA:s hjälp?
En amerikansk ovilja att försvara Baltikum och i förlängningen hela Europa kan ha olika motiv. Ett är ointresse och motvilja att offra pengar, utrustning och amerikanska soldaters liv för några småländer långt borta - resurser som kan krävas annorstädes. Oviljan skulle också kunna vara mer principiell eller stamma ur behovet att möta ett kinesiskt krigshot i Stilla Havet, så att det helt enkelt inte finns resurser att avsätta till Europa. Det måste sägas att även om USA verkligen skulle vilja hjälpa Europa så är det svårt att snabbt transportera markstridskrafter över Atlanten, i synnerhet om Ryssland försöker skära av transportlederna. Alltså kanske vi européer måste tänka bort stora amerikanska marktrupper, i alla fall på kort sikt.
Nästa fråga blir då vilka amerikanska resurser som Europa kan klara sig utan? Vi börjar med det första och det enklaste: materiel och manskap. De baltiska staterna har tillsammans ungefär 50 000 soldater och officerare i aktiv tjänst och ytterligare 100 000 i reserver. Därtill kommer mindre Nato-förband som är förlagda där. Finland har 24 000 man i aktiv tjänst och en stor del av befolkningen har i alla fall grundläggande militärträning. Vidare har de nordiska länderna, Polen, Tyskland och Storbritannien tillsammans 618 jakt- och attackflygplan. Sett till numerären av gripbar marktrupp och flygplan som dels kan verka avskräckande, dels kan strida om det skulle bli nödvändigt, verkar bilden därmed skaplig. I ett enklare krigsspel på en dator eller ett bräde hade Europas odds inte sett så dåliga ut. Men verkligheten är förstås mer komplicerad än så.
För det första måste väpnade styrkor ledas från ett högkvarter, en fysisk stab, som kan samordna resurserna så att de används så effektivt som möjligt. Trupperna ska helst vara samövade och kunna agera utifrån i förväg uppgjorda planer. Gemensamma ledningsresurser finns i Europa endast inom ramen för NATO och dessa användes till exempel under interventionen mot Libyen 2011. Om vi ponerar att de europeiska länderna skulle få tillgång till Natos ledningssystem och högkvarter så ser läget hyfsat ut, även på det området. I annat fall uppstår stora utmaningar vad gäller ledning och samordning, både av flyg- och markförband.
Men finns dock ett viktigt område där flera europeiska länder är svaga och det är luftvärnsförmåga, både för skydd av trupp, infrastruktur och civilbefolkning. Ryssland har i Ukraina inte dragit sig för anfall mot befolkningscentra med kryssningsmissiler, glidbomber och drönare. Vid ett ryskt anfall mot Europa får vi räkna med den typen av attacker även här. Att sätta press på ett lands ledning genom att ge sig på civilbefolkningen fungerar inte nödvändigtvis, vilket bland annat synts i Ukraina. Men kalkylen blir annorlunda när trupperna slåss i ett främmande land och för andra än de egna medborgarna. Hur långt räcker då den internationella solidariteten? Hur länge kan en allians hålla? Sådana frågor blir skarpare i ett scenario där Ryssland kan eskalera konflikten utan att frukta amerikansk inblandning eller vedergällning.
Ytterligare ett problem som yrvakna politiker nu börjar vi varse är Europas dåliga utgångsläge gällande krigsmateriel och ammunition. Kriget i Ukraina har visat att strid mot en kvalificerad motståndare som Ryssland kräver oerhörda mängder ammunition, reservdelar och allehanda ersättningsmateriel. Det råder brist på alla tre i Europa. Vad värre är, det saknas en försvarsindustriell kapacitet att massproducera dessa nödvändigheter.
En annan avgörande förmåga vid en militär konflikt är signalspaning. Sedan andra världskriget har möjligheten att uppfatta och störa motståndarens elektroniska kommunikationer - samt skydda de egna - varit helt nödvändiga för framgång på slagfältet. I nuläget har USA de mest avancerade förmågorna, inte minst sett till satellitbaserade resurser. På detta område är vi européer i rätt hög grad beroende av Washington.
Om vi då föreställer oss en konflikt mellan Ryssland och Europa som tar sin början i något av de baltiska länderna, så kan vi även skissa ett scenario där USA pressar Europa att antingen avstå från eller, efter korta strider, avsluta kriget. Det är också ungefär vad som sker gentemot Ukraina just nu, där kriget precis gått in på fjärde året. I ett sådant läge sitter USA på ganska starka kort: De kan neka européerna tillgång till Natos ledningsfunktioner, de kan frånhålla signalspaningsresurser, vägra leverera eller sälja ammunition, vapen och reservdelar och de kan rentav stänga oss ute från satellitsystemen. Det sistnämnda skulle göra Europas underrättelseläge oerhört mycket sämre och om vi dessutom inte får tillgång till satellitnavigeringssystemet GPS, skulle det bli väldigt svårt att operera.
Slutligen måste också nämnas att alla militära förmågor och stödsystem - oavsett hur farliga och avancerade de än är - förbleknar i jämförelse med kärnvapen. Ryssland är en kärnvapenmakt och det som i slutändan avskräcker dess ledarskikt från att antingen angripa ett Nato-land eller - om ett angrepp ändå skulle ske - från att eskalera, är rädslan för amerikanska kärnvapen. Det mest verkningsfulla amerikanska stödet till Europa är nämligen just ”kärnvapenparaplyet”, alltså vetskapen att ett nukleärt angrepp på ett Natoland skulle bemötas med kärnvapen från USA mot Ryssland. Om Washington drar bort paraplyet ligger Europa praktiskt taget öppet för hotet att Moskva använder kärnvapen. Man kan invända att även Frankrike och Storbritannien har kärnvapen och att de skulle kunna ge andra europeiska länder kärnvapengarantier. Men det är en mycket stor fråga om Paris och London är beredda att utfärda sådana garantier, och om det hotet i så fall vore verkningsfullt mot ett beslutsamt Ryssland. Avskräckning, i synnerhet med kärnvapen, är ett erkänt svårt område, dels för att det inte finns några fall av direkta krig mellan kärnvapenländer, dels för att man inte vet om det är just avskräckningen som avstyr ett angrepp.
Förhoppningsvis har det framgått här att Europas försvar är sammanflätat med USA i flera olika lager av förmågor, vissa kan vi klara oss utan, andra inte. Hur den nya säkerhetspolitiska situationen ska hanteras konkret är något som både Europas försvarsmakter och politiker nu måste ge högsta prioritet.
Skribenten är lektor i krigsvetenskap på strategiavdelningen på Försvarshögskolan.
***
Läs även: Därför vill Trump göra upp med Putin
De senaste veckorna i den globala säkerhetspolitiken har varit turbulenta. President Trump försöker få ett snabbt slut på kriget mellan Ukraina och Ryssland och han gör stora ansträngningar att föra USA och Ryssland närmare varandra. Bakom dessa initiativ lurar maktkampen med Kina om att vara världens ledande stormakt. Denna snabba omstöpning av en säkerhetsordning som gällt sedan andra världskriget har lämnat Europa i skuggan och tvingar oss att ställa ovana och obehagliga frågor där den svåraste är: Kan Europa försvara sig, och i synnerhet det utsatta Baltikum, utan USA:s hjälp?
En amerikansk ovilja att försvara Baltikum och i förlängningen hela Europa kan ha olika motiv. Ett är ointresse och motvilja att offra pengar, utrustning och amerikanska soldaters liv för några småländer långt borta – resurser som kan krävas annorstädes. Oviljan skulle också kunna vara mer principiell eller stamma ur behovet att möta ett kinesiskt krigshot i Stilla Havet, så att det helt enkelt inte finns resurser att avsätta till Europa. Det måste sägas att även om USA verkligen skulle vilja hjälpa Europa så är det svårt att snabbt transportera markstridskrafter över Atlanten, i synnerhet om Ryssland försöker skära av transportlederna. Alltså kanske vi européer måste tänka bort stora amerikanska marktrupper, i alla fall på kort sikt.
Nästa fråga blir då vilka amerikanska resurser som Europa kan klara sig utan? Vi börjar med det första och det enklaste: materiel och manskap. De baltiska staterna har tillsammans ungefär 50 000 soldater och officerare i aktiv tjänst och ytterligare 100 000 i reserver. Därtill kommer mindre Nato-förband som är förlagda där. Finland har 24 000 man i aktiv tjänst och en stor del av befolkningen har i alla fall grundläggande militärträning. Vidare har de nordiska länderna, Polen, Tyskland och Storbritannien tillsammans 618 jakt- och attackflygplan. Sett till numerären av gripbar marktrupp och flygplan som dels kan verka avskräckande, dels kan strida om det skulle bli nödvändigt, verkar bilden därmed skaplig. I ett enklare krigsspel på en dator eller ett bräde hade Europas odds inte sett så dåliga ut. Men verkligheten är förstås mer komplicerad än så.
För det första måste väpnade styrkor ledas från ett högkvarter, en fysisk stab, som kan samordna resurserna så att de används så effektivt som möjligt. Trupperna ska helst vara samövade och kunna agera utifrån i förväg uppgjorda planer. Gemensamma ledningsresurser finns i Europa endast inom ramen för NATO och dessa användes till exempel under interventionen mot Libyen 2011. Om vi ponerar att de europeiska länderna skulle få tillgång till Natos ledningssystem och högkvarter så ser läget hyfsat ut, även på det området. I annat fall uppstår stora utmaningar vad gäller ledning och samordning, både av flyg- och markförband.
Men finns dock ett viktigt område där flera europeiska länder är svaga och det är luftvärnsförmåga, både för skydd av trupp, infrastruktur och civilbefolkning. Ryssland har i Ukraina inte dragit sig för anfall mot befolkningscentra med kryssningsmissiler, glidbomber och drönare. Vid ett ryskt anfall mot Europa får vi räkna med den typen av attacker även här. Att sätta press på ett lands ledning genom att ge sig på civilbefolkningen fungerar inte nödvändigtvis, vilket bland annat synts i Ukraina. Men kalkylen blir annorlunda när trupperna slåss i ett främmande land och för andra än de egna medborgarna. Hur långt räcker då den internationella solidariteten? Hur länge kan en allians hålla? Sådana frågor blir skarpare i ett scenario där Ryssland kan eskalera konflikten utan att frukta amerikansk inblandning eller vedergällning.
Ytterligare ett problem som yrvakna politiker nu börjar vi varse är Europas dåliga utgångsläge gällande krigsmateriel och ammunition. Kriget i Ukraina har visat att strid mot en kvalificerad motståndare som Ryssland kräver oerhörda mängder ammunition, reservdelar och allehanda ersättningsmateriel. Det råder brist på alla tre i Europa. Vad värre är, det saknas en försvarsindustriell kapacitet att massproducera dessa nödvändigheter.
En annan avgörande förmåga vid en militär konflikt är signalspaning. Sedan andra världskriget har möjligheten att uppfatta och störa motståndarens elektroniska kommunikationer – samt skydda de egna – varit helt nödvändiga för framgång på slagfältet. I nuläget har USA de mest avancerade förmågorna, inte minst sett till satellitbaserade resurser. På detta område är vi européer i rätt hög grad beroende av Washington.
Om vi då föreställer oss en konflikt mellan Ryssland och Europa som tar sin början i något av de baltiska länderna, så kan vi även skissa ett scenario där USA pressar Europa att antingen avstå från eller, efter korta strider, avsluta kriget. Det är också ungefär vad som sker gentemot Ukraina just nu, där kriget precis gått in på fjärde året. I ett sådant läge sitter USA på ganska starka kort: De kan neka européerna tillgång till Natos ledningsfunktioner, de kan frånhålla signalspaningsresurser, vägra leverera eller sälja ammunition, vapen och reservdelar och de kan rentav stänga oss ute från satellitsystemen. Det sistnämnda skulle göra Europas underrättelseläge oerhört mycket sämre och om vi dessutom inte får tillgång till satellitnavigeringssystemet GPS, skulle det bli väldigt svårt att operera.
Slutligen måste också nämnas att alla militära förmågor och stödsystem – oavsett hur farliga och avancerade de än är – förbleknar i jämförelse med kärnvapen. Ryssland är en kärnvapenmakt och det som i slutändan avskräcker dess ledarskikt från att antingen angripa ett Nato-land eller – om ett angrepp ändå skulle ske – från att eskalera, är rädslan för amerikanska kärnvapen. Det mest verkningsfulla amerikanska stödet till Europa är nämligen just ”kärnvapenparaplyet”, alltså vetskapen att ett nukleärt angrepp på ett Natoland skulle bemötas med kärnvapen från USA mot Ryssland. Om Washington drar bort paraplyet ligger Europa praktiskt taget öppet för hotet att Moskva använder kärnvapen. Man kan invända att även Frankrike och Storbritannien har kärnvapen och att de skulle kunna ge andra europeiska länder kärnvapengarantier. Men det är en mycket stor fråga om Paris och London är beredda att utfärda sådana garantier, och om det hotet i så fall vore verkningsfullt mot ett beslutsamt Ryssland. Avskräckning, i synnerhet med kärnvapen, är ett erkänt svårt område, dels för att det inte finns några fall av direkta krig mellan kärnvapenländer, dels för att man inte vet om det är just avskräckningen som avstyr ett angrepp.
Förhoppningsvis har det framgått här att Europas försvar är sammanflätat med USA i flera olika lager av förmågor, vissa kan vi klara oss utan, andra inte. Hur den nya säkerhetspolitiska situationen ska hanteras konkret är något som både Europas försvarsmakter och politiker nu måste ge högsta prioritet.
Skribenten är lektor i krigsvetenskap på strategiavdelningen på Försvarshögskolan.
***
Läs även: Därför vill Trump göra upp med Putin
