Labours vänsterfalang slipar sina knivar
Epsteinskandalen har inte fått partiet att sluta upp kring Keir Starmer – tvärtom.
Storbritanniens premiärminister Keir Starmer genomlever just nu sitt livs svåraste politiska kris. Förra veckan tvingades såväl hans stabschef som kommunikationschefen och statssekreteraren bort i ett försök att rädda premiärministern kvar på Downing Street nummer tio. Kommer då bondeoffren att räcka? Inte säkert.
Skottlands Labourledare kallade exempelvis till en presskonferens där han krävde även Starmers avgång. Under några timmar såg det ut som om loppet var kört, men Starmers kvarvarande team kontrade genom att pressa nästan hela regeringen att twittra sitt personliga stöd för premiärministern medan presskonferensen pågick. Åtminstone tillfälligt tycks läget ha stabiliserats.
Problemets kärna är den tidigare Labour-toppen Peter Mandelsons kontakter med sexbrottslingen Jeffrey Epstein. Det var länge en öppen hemlighet, men trots det utsågs han till brittisk ambassadör i USA. Först när omfattningen av kontakterna blev mer kända tvingades han bort i höstas, efter bara nio månader på posten. I samband med att fler dokument släpptes nyligen gjorde polisen razzia i hans hem och han misstänks nu även för att ha läckt känslig information till Epstein under sin tid som handelsminister i Gordon Browns regering.
Skandalen hade sannolikt ändå runnit av Labour om partiet hade slutit upp bakom sin ledare – men så blev det inte eftersom parti-interna falanger såg möjligheten att flytta fram sina positioner. Det är just den förändrade falangbalansen som främst förklarar både hur Mandelson först kunde utses till USA-ambassadör, med relativt litet motstånd, och hur samma utnämning nu blåst upp till en kris som hotar att fälla regeringen.
För att förstå förloppet krävs en snabbspolning tillbaka till startpunkten. När Donald Trump återvaldes i november 2024 hamnade Keir Starmer i en besvärlig sits. En ny ambassadör skulle utses. Valet stod mellan att skicka en klassisk karriärdiplomat – med risk att bli ignorerad av en Trump-administration som ser Labour som något av en ideologisk fiende. Team Starmer chansade istället på Mandelson, en ärrad “street fighter” och gammal medarbetare till Tony Blair – samt en av arkitekterna bakom dennes succé med New Labour. Och som delar Trumps förmåga att plötsligt byta fot och gå vidare som om inget hänt.
Tillsättningen skedde när Starmers högerfalang dominerade partiet nästan totalt i kraft av sin jordskredsseger i parlamentsvalet sommaren 2024. På kort sikt fungerade taktiken: Mandelson lyckades smörja Trump bättre än de flesta och Storbritannien säkrade ett i relativa termer bättre handelsavtal med USA än något annat land (tullar på ”bara” 10 procent).
Men under valrörelsen hade Keir Starmer gått på i ullstrumporna om de konservativas påstådda moraliska genomklappning. Han utlovade själv, dyrt och heligt, en oklanderlig standard under sin regering. Mandelsonaffären, liksom annat, har dock tvingat honom att äta upp dessa löften. Dagens bottenkänningar i opinions- och förtroendemätningar förklaras av att regeringen uppfattas leverera tunt även när det gäller övriga vallöften.
Ingen vill ta ansvar för opinionsläget
I takt med att högerfalangen inom Labour försvagades har vänsterfalangen slipat sina knivar. Aldrig har Starmer varit så nära att fällas som under förra veckan, då Westminster kokade och partiets tungviktare vacklade mellan att rädda honom eller dra ur sladden till respiratorn. Att Starmer överlevde berodde nog främst på att utmanarna även konkurrerar inbördes och har egna utmaningar.
Den tidigare vice partiledaren och vice premiärministern Angela Rayner sitter fast i en pinsam skattetvist. Socialministern Wes Streeting har själv stått obekvämt nära Mandelson. Energiministern och tidigare partiledaren Ed Miliband har knappast råd att hålla i kniven en gång till efter en tidigare maktstrid (med sin bror). Dessutom vill ingen ta ansvar för förväntat usla Labourresultat i ett fyllnadsval som kommer äga rum i slutet av februari samt i lokalval i början av maj. Med Starmer kvar på nåder får han i stället reda upp den kommande soppan.
En vänstersväng pågår också mycket riktigt inom Labour. I Westminster florerar dessutom rykten att Starmer står beredd att även offra finansministern Rachel Reeves, som partiets nya maktcentrum anser vara alltför mycket av en mittfältare – trots en högskattepolitik som har resulterat i omskriven miljonärsflykt.
Vänstersvängen inkluderar två färska huvudproblem. Om Labour driver på i en finanspolitiskt ännu mer expansiv riktning än vad Reeves har gjort, så ökar risken att obligationsmarknaden kräver en högre riskpremie och att räntorna stiger. Liz Truss korta tid vid makten 2022 (sju veckor) illustrerar att den sortens marknadsreaktion snabbt kan bli politiskt avgörande.
Det andra huvudproblemet är att det var högerfalangens valplattform som vann 2024. Därav tilltagande krav på nyval från vänstergrupperingen, som samtidigt sänder signalen att partiets egna väljare inte förstod sitt eget bästa. Det är en signal den nu schavotterade stabschefen Morgan McSweeney länge har varnat för – med argumentet att det skulle göda Nigel Farage och Reformpartiet ytterligare. Redan före den nu pågående turbulensen hade Farage dragit ifrån så kraftigt i opinionsmätningarna att det numera bara är han som nosar på egen parlamentsmajoritet. Det lär bli fler händelserika veckor i brittisk politik i närtid.
***
