Myten om de svarta barnen och de vita läkarna
En motbevisad studie om strukturell rasism i läkarkåren citeras fortfarande av forskare.
År 2020 publicerades en uppmärksammad studie i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS). Genom att analysera data från sjukhus i Florida hade en grupp forskare upptäckt att nyfödda svarta barn löpte dubbelt så stor risk att dö om de vårdas av vita läkare jämfört med av svarta. Resultatet tolkades som ett bevis på strukturell rasism inom sjukvården och rapporterades brett i medier som CNN och Washington Post. Även svenska Dagens ETC lyfte fram studien och förmedlade okritiskt forskarnas slutsatser.
Studien i PNAS har sedan dess fått enorm spridning. Den amerikanska HD-domaren Ketanji Brown Jackson hänvisade till den i ett yttrande om behovet av positiv särbehandling. Studien har citerats minst 700 gånger i den vetenskapliga litteraturen och blivit en återkommande referens i seminarier om strukturell rasism och social rättvisa.
Jag minns själv när PNAS-studien kom ut och hur jag inte blev klok på den. Att rasism förekommer bland läkare var inget nytt, men att det skulle leda till spädbarnsdöd verkade långsökt. Vare sig forskarna eller de som citerade deras studie kunde förklara varför barnen dog. Ett friskt hjärta slutar ju inte att slå bara för att strukturell rasism finns i närheten.
Att läkare presterar olika är förstås allmänt känt. En släpphänt kirurg begår fler misstag och skadar fler patienter än en skickligare kollega. Men förlossningar och vård av nyfödda är en annan sak. Under större delen av historien har kvinnor fött barn utan hjälp av medicinsk personal.
Att läkare förlöser barn i USA beror mest på att de kan fakturera större belopp än vad barnmorskor kan. Vid de flesta förlossningar är deras roll högst marginell. Så varför skulle det spela någon roll om läkaren är vit eller svart?
En annan som tvivlade på PNAS-studiens fynd var George Borjas, professor i ekonomi vid Harvard University. Tillsammans med journalisten Robert VerBruggen analyserade han de data som låg till grund för studien, men valde att kontrollera för låg födelsevikt. När denna variabel togs med i beräkningen försvann skillnaden mellan vita och svarta läkare.
Hur kunde detta komma sig? Förklaringen är egentligen ganska enkel. Barn som väger under 1,5 kg vid födseln löper stor risk att dö och vårdas därför på högspecialiserade enheter vid stora sjukhus. På dessa enheter ser demografin bland personalen annorlunda ut än vid vanliga sjukhus, med fler vita och färre svarta läkare. Det var därför naturligt att barn som vårdades av vita läkare löpte en större risk att avlida än de som vårdades av svarta. Strukturell rasism hade ingenting med saken att göra.
Statistik är förstås komplicerat, och vem som helst kan göra misstag. Men det är ändå slående hur lättvindigt fynden från PNAS-studien accepterades av såväl akademiker som journalister. Forskning om skillnader mellan etniska grupper brukar vanligen granskas med lupp och kritiseras från alla tänkbara vinklar.
Men om en artikel som anklagade vita läkare för att sprida död bland svarta barn hördes inte ett kritiskt ord. Några månader efter George Floyds dödsfall i Minneapolis så var det just det slags forskningsrön som många längtade efter.
Författarna bakom PNAS-studien bröt knappast ny mark utan följde snarare en trend. Under woke-eran har det blivit kutym att skylla kroppsliga åkommor på vit rasism. Prostatacancer är ett populärt exempel. Sjukdomen är betydligt vanligare och mer dödlig bland svarta män än vita. Att rasism skulle kunna påverka tillgången till sjukvård, och därmed även dödligheten, bland svarta män med prostatacancer är förstås rimligt.
Men på senare tid har vissa akademiker gått steget längre och hävdat att själva sjukdomen orsakas av vita människor och deras fördomar. Att genetiska skillnader skulle spela en viktig roll viftas bort som oacceptabelt, varför den enda acceptabla förklaringen är strukturell rasism.
Radikala akademiker gör ofta anspråk på att kämpa för jämlikhet, men deras arbete har sällan en sådan verkan. I praktiken verkar de snarast för att göda en ständigt växande armé av byråkrater sysselsatta med "mångfald, jämlikhet och inkludering". Utöver detta kan PNAS-studien mycket väl ha gjort svarta människor mindre benägna att uppsöka läkare. Varför riskera att utsätta sig själv, eller sina barn, för den vite mannens onda öga?
I september 2024 offentliggjorde Borjas och VerBruggen sina fynd i en artikel i PNAS. Deras upptäckt borde ha välkomnats som en god nyhet, men har snarare mötts med tystnad. Bland etablerade medier var det enbart The Economist som rapporterade om studien. Utöver detta diskuterades den bara i obskyra tidskrifter och bloggar på högerkanten.
Av Google Scholar att döma har Borjas och VerBruggens artikel bara citerats en enda gång av andra akademiker. När jag frågar Chat GPT om huruvida svarta spädbarn löper större risk att dö under vård av vita läkare så svarar algoritmen jakande och hänvisar till PNAS-studien från 2020. Vissa forskningsrön är helt enkelt för populära för att motbevisas.
Vetenskap har i mångas ögon ett slags helig status, men styrs i stor utsträckning av pengar och mode. Multinationella bolag och mäktiga stiftelser dikterar vilka ämnen som bör utforskas, och på vilket sätt. Tidskrifter publicerar helst bara resultat som gör läsarna till lags. Ständigt ertappas forskare med att förfalska fynd av det slag som säljer böcker eller trendar i sociala medier.
Resultaten från den ursprungliga PNAS-studien om svarta barn och vita läkare citeras än i dag, trots att dess resultat är vilseledande. Borjas och VerBruggen hade rätt i sak, men deras studie gick obemärkt förbi. Det hela illustrerar träffande det arabiska ordspråket om att en bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen fortfarande letar efter sina sandaler. Detta gäller särskilt om lögnen råkar vara woke.
Skribenten är läkare och specialiserad på psykiatri.
***
År 2020 publicerades en uppmärksammad studie i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS). Genom att analysera data från sjukhus i Florida hade en grupp forskare upptäckt att nyfödda svarta barn löpte dubbelt så stor risk att dö om de vårdas av vita läkare jämfört med av svarta. Resultatet tolkades som ett bevis på strukturell rasism inom sjukvården och rapporterades brett i medier som CNN och Washington Post. Även svenska Dagens ETC lyfte fram studien och förmedlade okritiskt forskarnas slutsatser.
Studien i PNAS har sedan dess fått enorm spridning. Den amerikanska HD-domaren Ketanji Brown Jackson hänvisade till den i ett yttrande om behovet av positiv särbehandling. Studien har citerats minst 700 gånger i den vetenskapliga litteraturen och blivit en återkommande referens i seminarier om strukturell rasism och social rättvisa.
Jag minns själv när PNAS-studien kom ut och hur jag inte blev klok på den. Att rasism förekommer bland läkare var inget nytt, men att det skulle leda till spädbarnsdöd verkade långsökt. Vare sig forskarna eller de som citerade deras studie kunde förklara varför barnen dog. Ett friskt hjärta slutar ju inte att slå bara för att strukturell rasism finns i närheten.
Att läkare presterar olika är förstås allmänt känt. En släpphänt kirurg begår fler misstag och skadar fler patienter än en skickligare kollega. Men förlossningar och vård av nyfödda är en annan sak. Under större delen av historien har kvinnor fött barn utan hjälp av medicinsk personal.
Att läkare förlöser barn i USA beror mest på att de kan fakturera större belopp än vad barnmorskor kan. Vid de flesta förlossningar är deras roll högst marginell. Så varför skulle det spela någon roll om läkaren är vit eller svart?
En annan som tvivlade på PNAS-studiens fynd var George Borjas, professor i ekonomi vid Harvard University. Tillsammans med journalisten Robert VerBruggen analyserade han de data som låg till grund för studien, men valde att kontrollera för låg födelsevikt. När denna variabel togs med i beräkningen försvann skillnaden mellan vita och svarta läkare.
Hur kunde detta komma sig? Förklaringen är egentligen ganska enkel. Barn som väger under 1,5 kg vid födseln löper stor risk att dö och vårdas därför på högspecialiserade enheter vid stora sjukhus. På dessa enheter ser demografin bland personalen annorlunda ut än vid vanliga sjukhus, med fler vita och färre svarta läkare. Det var därför naturligt att barn som vårdades av vita läkare löpte en större risk att avlida än de som vårdades av svarta. Strukturell rasism hade ingenting med saken att göra.
Statistik är förstås komplicerat, och vem som helst kan göra misstag. Men det är ändå slående hur lättvindigt fynden från PNAS-studien accepterades av såväl akademiker som journalister. Forskning om skillnader mellan etniska grupper brukar vanligen granskas med lupp och kritiseras från alla tänkbara vinklar.
Men om en artikel som anklagade vita läkare för att sprida död bland svarta barn hördes inte ett kritiskt ord. Några månader efter George Floyds dödsfall i Minneapolis så var det just det slags forskningsrön som många längtade efter.
Författarna bakom PNAS-studien bröt knappast ny mark utan följde snarare en trend. Under woke-eran har det blivit kutym att skylla kroppsliga åkommor på vit rasism. Prostatacancer är ett populärt exempel. Sjukdomen är betydligt vanligare och mer dödlig bland svarta män än vita. Att rasism skulle kunna påverka tillgången till sjukvård, och därmed även dödligheten, bland svarta män med prostatacancer är förstås rimligt.
Men på senare tid har vissa akademiker gått steget längre och hävdat att själva sjukdomen orsakas av vita människor och deras fördomar. Att genetiska skillnader skulle spela en viktig roll viftas bort som oacceptabelt, varför den enda acceptabla förklaringen är strukturell rasism.
Radikala akademiker gör ofta anspråk på att kämpa för jämlikhet, men deras arbete har sällan en sådan verkan. I praktiken verkar de snarast för att göda en ständigt växande armé av byråkrater sysselsatta med ”mångfald, jämlikhet och inkludering”. Utöver detta kan PNAS-studien mycket väl ha gjort svarta människor mindre benägna att uppsöka läkare. Varför riskera att utsätta sig själv, eller sina barn, för den vite mannens onda öga?
I september 2024 offentliggjorde Borjas och VerBruggen sina fynd i en artikel i PNAS. Deras upptäckt borde ha välkomnats som en god nyhet, men har snarare mötts med tystnad. Bland etablerade medier var det enbart The Economist som rapporterade om studien. Utöver detta diskuterades den bara i obskyra tidskrifter och bloggar på högerkanten.
Av Google Scholar att döma har Borjas och VerBruggens artikel bara citerats en enda gång av andra akademiker. När jag frågar Chat GPT om huruvida svarta spädbarn löper större risk att dö under vård av vita läkare så svarar algoritmen jakande och hänvisar till PNAS-studien från 2020. Vissa forskningsrön är helt enkelt för populära för att motbevisas.
Vetenskap har i mångas ögon ett slags helig status, men styrs i stor utsträckning av pengar och mode. Multinationella bolag och mäktiga stiftelser dikterar vilka ämnen som bör utforskas, och på vilket sätt. Tidskrifter publicerar helst bara resultat som gör läsarna till lags. Ständigt ertappas forskare med att förfalska fynd av det slag som säljer böcker eller trendar i sociala medier.
Resultaten från den ursprungliga PNAS-studien om svarta barn och vita läkare citeras än i dag, trots att dess resultat är vilseledande. Borjas och VerBruggen hade rätt i sak, men deras studie gick obemärkt förbi. Det hela illustrerar träffande det arabiska ordspråket om att en bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen fortfarande letar efter sina sandaler. Detta gäller särskilt om lögnen råkar vara woke.
Skribenten är läkare och specialiserad på psykiatri.
***
