New York väljer väg åt Demokraterna
Partiets radikala kandidat till borgmästare kan bana väg för nationell vänstersväng.
Klyftan inom det demokratiska partiet i USA blir allt djupare. Förlusten av Vita huset i vintras är fortfarande ett öppet sår och sprickorna inom partiet går nu ner även på lokal nivå. Ironiskt nog är det just i de städer där de interna striderna är som hetast som partiet också har sin starkaste väljarbas. Republikanska Wall Street Journals välkända kolumnist Peggy Noonan, en gång talskrivare åt Ronald Reagan, formulerade kanske den mest träffsäkra kritiken: "Run cities!". Hennes budskap till Demokraterna var enkelt och tydligt: Innan ni kan begära förtroende nationellt, visa att ni kan sköta de städer där ni redan styr. Demokratiskt styrda metropoler som San Francisco, Chicago och Los Angeles har blivit symboler för brott, vanskötsel och något som närmast kan kallas urban kollaps med skenande kriminalitet och synlig misär på gatorna.
Några större förändringar verkar dock inte ligga inom räckhåll eftersom Demokraternas interna nomineringsprocesser domineras av partiets progressiva vänsterflygel. De kandidater som orienterar sig för mycket mot mitten sorteras snabbt bort. Detta är särskilt tydligt i New York där sittande borgmästaren och tidigare demokraten Eric Adams nu tvingas ställa upp som oberoende kandidat i höstens borgmästarval, efter att ha blivit avpolletterad av det egna partiet. Skandalerna kring honom är visserligen graverande – bland annat en korruptionsutredning med kopplingar till turkiska affärsintressen - men klart är att den progressiva falangen länge har velat göra sig av med Adams, som sågs som ett hinder för den mer renläriga vänstern.
I stället har partiet utsett en ny kandidat i Zohran Mamdani; en 33-årig demokratisk socialist och delstatsledamot från Queens. Han slog överraskande ut en annan etablerad demokrat, förre guvernören i delstaten New York Andrew Cuomo, i primärvalet här om dagen. Mamdani har rötterna i Indien och blev amerikansk medborgare så sent som 2018. Han har drivit en gräsrotskampanj med vänsterpopulistiska budskap som bostäder åt alla, gratis kollektivtrafik och statligt ägda livsmedelsbutiker. Vinner han blir han New Yorks första muslimske borgmästare.
Hans öppet pro-palestinska hållning, där han bland annat ställt sig bakom begreppet ”global intifada”, har väckt starka reaktioner. Detta skrämmer världsstadens stora judiska befolkning som undrar hur deras framtid ser ut med ett styrande parti där ledande namn öppet motsätter sig Israels existens och där gränsen mellan anti-sionism och anti-semitism blivit alltmer diffus. Samtidigt påpekar flera medier att Mamdani trots allt vann över Cuomo i judiska områden som till exempel Kensington. Av president Trump har han fått epitetet ”100 procent kommunist”.
Men fler än Trump anser att Mamdani är en mycket radikal kandidat. Inom det demokratiska partiet har han fått stöd av andra namnkunniga progressiva som senatorn Bernie Sanders och kongressledamoten Alexandra Ocasio Cortez. I andra ringhörnan i Demokraterna står pragmatiker som Kaliforniens guvernör Gavin Newsom och förre transportministern Peter Buttigieg som menar att budskap som uppfattas som alltför woke gör att partiet stöter bort breda väljargrupper i mitten. Här finns också tungviktare som ex-presidenten Bill Clinton, som stödde Cuomos borgmästarkandidatur.
De interna stridigheterna får politiska bedömare i USA att ställa frågan: vart är Demokraterna på väg? Partiet är inte nära att splittras i formell mening, men nya koalitioner måste formas, både inför mellanårsvalet 2026 och framför allt presidentvalet 2028. Demokraterna hade länge sitt starkaste väljarstöd i en kombination av fackföreningsansluten arbetarklass, minoriteter och collegeutbildade väljare i storstadsregionerna. Med Donald Trump har spelplanen dock förändrats och i synnerhet vita arbetarväljare – men även vit medelklass liksom svarta och latinamerikanska väljare – har i allt högre grad valt Republikanerna.
Blir det den vänsterradikala Alexandria Ocasio Cortez som visar vägen för partiet med hjälp av nya, unga progressiva krafter i viktiga städer som New York? Eller blir det en mer pragmatisk linje företrädd av partiets mittenprofiler? New York-borna kommer i november inte bara att välja en borgmästare. De kan också ge en indikation på vilken version av det demokratiska partiet som har framtiden för sig.
Klyftan inom det demokratiska partiet i USA blir allt djupare. Förlusten av Vita huset i vintras är fortfarande ett öppet sår och sprickorna inom partiet går nu ner även på lokal nivå. Ironiskt nog är det just i de städer där de interna striderna är som hetast som partiet också har sin starkaste väljarbas. Republikanska Wall Street Journals välkända kolumnist Peggy Noonan, en gång talskrivare åt Ronald Reagan, formulerade kanske den mest träffsäkra kritiken: ”Run cities!”. Hennes budskap till Demokraterna var enkelt och tydligt: Innan ni kan begära förtroende nationellt, visa att ni kan sköta de städer där ni redan styr. Demokratiskt styrda metropoler som San Francisco, Chicago och Los Angeles har blivit symboler för brott, vanskötsel och något som närmast kan kallas urban kollaps med skenande kriminalitet och synlig misär på gatorna.
Några större förändringar verkar dock inte ligga inom räckhåll eftersom Demokraternas interna nomineringsprocesser domineras av partiets progressiva vänsterflygel. De kandidater som orienterar sig för mycket mot mitten sorteras snabbt bort. Detta är särskilt tydligt i New York där sittande borgmästaren och tidigare demokraten Eric Adams nu tvingas ställa upp som oberoende kandidat i höstens borgmästarval, efter att ha blivit avpolletterad av det egna partiet. Skandalerna kring honom är visserligen graverande – bland annat en korruptionsutredning med kopplingar till turkiska affärsintressen – men klart är att den progressiva falangen länge har velat göra sig av med Adams, som sågs som ett hinder för den mer renläriga vänstern.
I stället har partiet utsett en ny kandidat i Zohran Mamdani; en 33-årig demokratisk socialist och delstatsledamot från Queens. Han slog överraskande ut en annan etablerad demokrat, förre guvernören i delstaten New York Andrew Cuomo, i primärvalet här om dagen. Mamdani har rötterna i Indien och blev amerikansk medborgare så sent som 2018. Han har drivit en gräsrotskampanj med vänsterpopulistiska budskap som bostäder åt alla, gratis kollektivtrafik och statligt ägda livsmedelsbutiker. Vinner han blir han New Yorks första muslimske borgmästare.
Hans öppet pro-palestinska hållning, där han bland annat ställt sig bakom begreppet ”global intifada”, har väckt starka reaktioner. Detta skrämmer världsstadens stora judiska befolkning som undrar hur deras framtid ser ut med ett styrande parti där ledande namn öppet motsätter sig Israels existens och där gränsen mellan anti-sionism och anti-semitism blivit alltmer diffus. Samtidigt påpekar flera medier att Mamdani trots allt vann över Cuomo i judiska områden som till exempel Kensington. Av president Trump har han fått epitetet ”100 procent kommunist”.
Men fler än Trump anser att Mamdani är en mycket radikal kandidat. Inom det demokratiska partiet har han fått stöd av andra namnkunniga progressiva som senatorn Bernie Sanders och kongressledamoten Alexandra Ocasio Cortez. I andra ringhörnan i Demokraterna står pragmatiker som Kaliforniens guvernör Gavin Newsom och förre transportministern Peter Buttigieg som menar att budskap som uppfattas som alltför woke gör att partiet stöter bort breda väljargrupper i mitten. Här finns också tungviktare som ex-presidenten Bill Clinton, som stödde Cuomos borgmästarkandidatur.
De interna stridigheterna får politiska bedömare i USA att ställa frågan: vart är Demokraterna på väg? Partiet är inte nära att splittras i formell mening, men nya koalitioner måste formas, både inför mellanårsvalet 2026 och framför allt presidentvalet 2028. Demokraterna hade länge sitt starkaste väljarstöd i en kombination av fackföreningsansluten arbetarklass, minoriteter och collegeutbildade väljare i storstadsregionerna. Med Donald Trump har spelplanen dock förändrats och i synnerhet vita arbetarväljare – men även vit medelklass liksom svarta och latinamerikanska väljare – har i allt högre grad valt Republikanerna.
Blir det den vänsterradikala Alexandria Ocasio Cortez som visar vägen för partiet med hjälp av nya, unga progressiva krafter i viktiga städer som New York? Eller blir det en mer pragmatisk linje företrädd av partiets mittenprofiler? New York-borna kommer i november inte bara att välja en borgmästare. De kan också ge en indikation på vilken version av det demokratiska partiet som har framtiden för sig.
