Nya rön: Rekordmycket vindkraft – rekordlåg lönsamhet

Det blåste bra förra året och Sverige producerade mer vindkraft än någonsin tidigare. Ändå ökade förlusterna i vindkraftbranschen rejält. Och det rör sig inte om ett hack i kurvan under ett enskilt år, utan utvecklingen följer ett mönster där minusresultaten ständigt blir större och sprider sig i branschen.

Docenten Christian Sandström, skribent i Affärsvärlden, och företagsekonomen Christian Steinbeck har gått igenom 240 årsredovisningar från vindkraftsbolag. Tillsammans står de för 85 procent av produktionen av vindel. I genomgången, som presenterades på tisdagen i Ekonomiskt Forum, redovisade de 240 bolagen ett samlat resultat på minus 6,3 miljarder kronor för 2024.

Den genomsnittliga resultatmarginalen efter finansiella poster uppgår till minus 51 procent, vilket innebär att kostnaderna är 1,51 gånger större än intäkterna. Åtta av tio vindkraftverk finns i bolag som går med förlust.

Värst är det i Norrland där resultatmarginalen var minus 83 procent, med samlade förluster på nära 4,8 miljarder. Men även i övriga landet redovisar vindkraften underskott. Utanför Norrland ligger den genomsnittliga marginalen på minus 26 procent, och nästan hälften av verken finns även där i förlustbolag.

– Det är uppenbart att detta inte enbart är ett Norrlandsproblem. Mönstret finns i hela landet, säger Christian Steinbeck.

Men det som oroar mest, menar han, är utvecklingen över tid.

– Det är inte så att det här planar ut. Det accelererar. Förlusterna blir större för varje år, trots att produktionen i princip ligger still.

Förklaringen till vindkraftens svaga lönsamhet är i grunden enkel, menar Steinbeck. Det handlar inte om ett enskilt misslyckande, utan om flera mekanismer som verkar samtidigt – och som förstärker varandra.

Den första är överproduktion vid fel tillfällen. Vindkraft producerar el när det blåser, inte när efterfrågan är som störst. Problemet är att det blåser samtidigt över stora områden. När vinden tar fart i Sverige gör den ofta det även i Finland, Baltikum och norra Tyskland. Resultatet blir ett kraftigt elöverskott – och fallande priser.

Det leder till överutbud: varje nytt vindkraftverk pressar priset även för de befintliga. Ju mer vindkraft som byggs, desto sämre betalt blir det för varje producerad kilowattimme. När det blåser skapas nu mer el än vad elkunderna kan förbruka. Konsekvensen syns i allt fler timmar med extremt låga eller till och med negativa elpriser. Då kostar det pengar att leverera el till nätet.

– Vindkraftverk stängs i dag av just när de borde snurra som mest. Inte för att det är vindstilla, utan för att det är olönsamt att producera. Det är bland annat därför du ser så många vindkraftverk som står stilla trots att det blåser, säger Christian Steinbeck.

Den andra förklaringen är hög kapitalbindning och känslig finansiering. Vindkraft är extremt kapitalkrävande. Ett modernt landbaserat verk kan kosta flera hundra miljoner kronor. Investeringen ska sedan betalas tillbaka under 20–30 år – med intäkter som är både osäkra och volatila.

Många projekt finansierades dessutom under åren med mycket låga räntor, oftast runt 2–3 procent. Det har hållit verksamheten flytande, trots svaga kassaflöden. Men det innebär också att kalkylerna är extremt känsliga för både räntor och elpriser.

– Det här är verksamheter som egentligen inte tål normala affärsvillkor. Små förändringar i pris eller räntor får enorma effekter på resultatet, säger Steinbeck.

Den tredje faktorn är teknikens begränsningar. För att öka produktionen har vindkraftverken blivit allt högre, med längre rotorblad och större svepyta. Det ger mer el – men också kraftigt ökat slitage.

– När man bygger på höjden ökar belastningen väldigt snabbt. Krafterna växer inte linjärt utan exponentiellt, säger Steinbeck.

Högre verk utsätts för starkare och mer varierande vindar. Skillnader i vindstyrka över rotorbladens yta leder till vibrationer, materialutmattning och i förlängningen haverier. Det är en av förklaringarna till de problem som uppstått vid flera stora parker, som Björnberget utanför Sundsvall. Följden är att livslängden riskerar att bli kortare än den som används i kalkylerna. Om ett verk skrivs av på 25 eller 30 år, men i praktiken måste byggas om eller bytas ut betydligt tidigare, rasar hela affären.

Till detta kommer en fjärde faktor: vindkraften ersätter inte annan elproduktion – den lägger sig ovanpå. Eftersom el måste finnas tillgänglig även när det inte blåser krävs parallella system: vattenkraft, kärnkraft, gasturbiner eller import. Det innebär dubbla kostnader på systemnivå, även om dessa inte syns i vindkraftbolagens egna räkenskaper.

– Man måste ha hela elsystemet kvar ändå, vilket gör det hela dyrt i längden, säger Christian Steinbeck.

Sammantaget har problemen lett till flera stora konkurser i branschen och Steinbeck och Sandström gör en dyster prognos även för de kommande åren. De menar att vindkraftsbranschen nu närmar sig en punkt där problemen inte längre kan skjutas på framtiden genom billiga lån eller politiska ambitioner. När kalkylerna spricker riskerar kostnaderna i stället att flyttas – från investerarna till det offentliga.

– Det finns en utbredd föreställning om att det här är privata investeringar med privata risker. Men i praktiken är det ofta skattebetalarna som exponeras när projekten inte håller.

Enligt de båda forskarna har vindkraftsutbyggnaden till stor del möjliggjorts genom offentligt understödd finansiering. Det handlar dels om direkta stöd och ersättningssystem, dels om lån och kreditlösningar via statliga eller EU-nära institutioner. När projekten inte längre bär sig ekonomiskt är det dessa strukturer som riskerar att få ta smällen.

– Det är svårt att se att en ena vindkraftsanläggning hade blivit av på helt kommersiella villkor. Det är skattemedel, direkt eller indirekt som gjort dem möjliga, säger Steinbeck.

Riskerna stannar inte vid finansieringen. När vindkraftsbolag går i konkurs uppstår frågor om nedmontering, markåterställning och kvarvarande infrastruktur. Ansvaret för detta ligger i teorin hos bolagen, men i praktiken är säkerheterna ofta otillräckliga. Då riskerar kostnaderna att hamna hos markägaren, kommunen eller staten.

– Om ett bolag försvinner återstår verken, fundamenten och vägarna. Det är inte investerarna som står kvar med det ansvaret, säger Steinbeck.

För elkunderna tillkommer dessutom systemkostnader som inte syns i vindkraftsbolagens bokslut, men som belastar det offentliga: nätutbyggnad, balansåtgärder och reservkapacitet. Detta finansieras genom elnätsavgifter och statliga satsningar – det vill säga ytterst av hushåll och företag.

Sammantaget menar Sandström och Steinbeck att vindkraften nu befinner sig i ett läge där den ekonomiska risken i allt större utsträckning är kollektiv, medan intäkterna i hög grad har privatiserats.

– Det är där den verkliga systemrisken finns, säger Steinbeck. När förlusterna blir tillräckligt stora hamnar de hos skattebetalarna.

Trycket ökar samtidigt på fler offentliga åtaganden. Nyligen publicerade SKR:s ordförande Anders Henriksson en debattartikel tillsammans med företrädare för vindkraftsbranschen där regeringens uteblivna ersättning till kommuner pekas ut som ett avgörande hinder för fortsatt utbyggnad. Budskapet är tydligt: för att projekten ska bli av krävs permanenta och förutsägbara ersättningar, finansierade via staten.

I artikeln konstateras samtidigt att över 90 procent av vindkraftsprojekten stoppats av kommunerna. Men de ekonomiska skäl som Sandström och Steinbeck lyfter fram i sin analys lyser med sin frånvaro.

* * *

Läs även: Vindkraft – ett ekonomiskt haveri

Läs även: Tillståndsträsket som dränker den gröna industrin