Støre styr vidare mot stupet
Bortskämda norrmän vill ha mer av samma sak.
Norrmännen tycks rätt nöjda med hur Arbeiderpartiet styr landet. Statsminister Jonas Gahr Støre och hans tutti-frutti-allians fick förnyat förtroende i gårdagens val där AP tillsammans med stödpartierna erövrade 89 av stortingets 169 mandat. Väljarna föredrog alltså kontinuitet framför större omläggningar av politiken och det är inte så svårt att förstå varför. Norge befinner sig i en avundsvärd position jämfört med andra länder; oljan och gasen flödar och den statliga Oljefonden uppgår nu till omkring 20 000 miljarder kronor, motsvarande fyra års norsk BNP.
I statsfinanserna märks detta som en kombination av hög offentlig konsumtion, låg statsskuld och en budget med gott om manöverutrymme. Förra året blev budgetöverskottet hela 13,2 procent av BNP, något som naturligtvis kan vara frestande för politiker som vill bli populära. Tillväxten är inte spektakulär, men stabil, och väntas i år bli 2,2 procent. Inte illa i ett läge där många grannländer och hela Europa kämpar med stagnation.
Under ytan saknar dock Norge inte strukturella problem och det är ingen vågad gissning att Gahr Støre II inte kommer ha kraft att ta itu med dem. Inte heller, borde kanske sägas eftersom den oförmågan har varit konstant de senaste decennierna, oavsett styre. Intäkterna från Nordsjön har gett landet en av världens högsta levnadsstandarder, men samtidigt skapat vad somliga kallar en “oljebuffert-mentalitet”. Välfärdsstaten är generös, men kostsam. Landet har Europas högsta sjukfrånvaro, något som ofta diskuteras men sällan möts med kraftfull politik. Arbetskraftsdeltagandet urholkas på detta och andra sätt samtidigt som landet i likhet med hela västvärlden står inför demografiska utmaningar.
En annan strukturell svaghet är förmögenhetsskatten. Den är politiskt populär i tutti-frutti-blocket, men dess effekter på näringslivet börjar märkas. Allt fler kapitalägare som skeppsredaren John Fredriksen och flera it-entreprenörer har flyttat sitt kapital – och sig själva - utomlands. Det kan på kort sikt framstå som marginellt – vem bryr sig om deras skattepengar när oljefonden finns? - men hämmar innovationen och företagsamheten i ett land som redan brottas med ett begränsat inhemskt privat näringsliv, vid sidan av oljebranschen och fiskeindustrin.
Till detta kommer den svåra balansen mellan höga klimatambitioner och exporten av olja och naturgas. Miljöpartiet De gröna kräver en gradvis avveckling av oljesektorn, men Jonas Gahr Støre och hans regering vet att varje snabb neddragning skulle hota både statsbudgeten och den norska välfärdsmodellen. Den fortsatta driften av oljefälten rättfärdigas nu också av säkerhetstänkande; Europa måste komma bort från sitt beroende av rysk gas. Resultatet blir en kompromiss där man fortsätter pumpa olja men samtidigt satsar på elektrifiering och grön teknik för egen del – en balansgång som hittills fungerat men som blir allt svårare att motivera i den internationella klimatdebatten.
Så vad väntar Norge? Mest troligt just det som valet signalerar: mer av samma sak. En regering som håller kursen, förvaltar oljeinkomsterna, investerar i välfärd och gröna projekt men undviker alltför djärva steg. Den politiska stabiliteten kan framstå som en styrka i en orolig tid. Men priset lär bli att de långsiktiga utmaningarna skjuts på framtiden. För när oljeintäkterna minskar, norrmännen jobbar allt mindre och entreprenörerna söker sig bort, kommer frågan inte längre vara om Norge kan fortsätta som förut. Utan hur länge man har råd att låta bli att förändras.
Norrmännen tycks rätt nöjda med hur Arbeiderpartiet styr landet. Statsminister Jonas Gahr Støre och hans tutti-frutti-allians fick förnyat förtroende i gårdagens val där AP tillsammans med stödpartierna erövrade 89 av stortingets 169 mandat. Väljarna föredrog alltså kontinuitet framför större omläggningar av politiken och det är inte så svårt att förstå varför. Norge befinner sig i en avundsvärd position jämfört med andra länder; oljan och gasen flödar och den statliga Oljefonden uppgår nu till omkring 20 000 miljarder kronor, motsvarande fyra års norsk BNP.
I statsfinanserna märks detta som en kombination av hög offentlig konsumtion, låg statsskuld och en budget med gott om manöverutrymme. Förra året blev budgetöverskottet hela 13,2 procent av BNP, något som naturligtvis kan vara frestande för politiker som vill bli populära. Tillväxten är inte spektakulär, men stabil, och väntas i år bli 2,2 procent. Inte illa i ett läge där många grannländer och hela Europa kämpar med stagnation.
Under ytan saknar dock Norge inte strukturella problem och det är ingen vågad gissning att Gahr Støre II inte kommer ha kraft att ta itu med dem. Inte heller, borde kanske sägas eftersom den oförmågan har varit konstant de senaste decennierna, oavsett styre. Intäkterna från Nordsjön har gett landet en av världens högsta levnadsstandarder, men samtidigt skapat vad somliga kallar en “oljebuffert-mentalitet”. Välfärdsstaten är generös, men kostsam. Landet har Europas högsta sjukfrånvaro, något som ofta diskuteras men sällan möts med kraftfull politik. Arbetskraftsdeltagandet urholkas på detta och andra sätt samtidigt som landet i likhet med hela västvärlden står inför demografiska utmaningar.
En annan strukturell svaghet är förmögenhetsskatten. Den är politiskt populär i tutti-frutti-blocket, men dess effekter på näringslivet börjar märkas. Allt fler kapitalägare som skeppsredaren John Fredriksen och flera it-entreprenörer har flyttat sitt kapital – och sig själva – utomlands. Det kan på kort sikt framstå som marginellt – vem bryr sig om deras skattepengar när oljefonden finns? – men hämmar innovationen och företagsamheten i ett land som redan brottas med ett begränsat inhemskt privat näringsliv, vid sidan av oljebranschen och fiskeindustrin.
Till detta kommer den svåra balansen mellan höga klimatambitioner och exporten av olja och naturgas. Miljöpartiet De gröna kräver en gradvis avveckling av oljesektorn, men Jonas Gahr Støre och hans regering vet att varje snabb neddragning skulle hota både statsbudgeten och den norska välfärdsmodellen. Den fortsatta driften av oljefälten rättfärdigas nu också av säkerhetstänkande; Europa måste komma bort från sitt beroende av rysk gas. Resultatet blir en kompromiss där man fortsätter pumpa olja men samtidigt satsar på elektrifiering och grön teknik för egen del – en balansgång som hittills fungerat men som blir allt svårare att motivera i den internationella klimatdebatten.
Så vad väntar Norge? Mest troligt just det som valet signalerar: mer av samma sak. En regering som håller kursen, förvaltar oljeinkomsterna, investerar i välfärd och gröna projekt men undviker alltför djärva steg. Den politiska stabiliteten kan framstå som en styrka i en orolig tid. Men priset lär bli att de långsiktiga utmaningarna skjuts på framtiden. För när oljeintäkterna minskar, norrmännen jobbar allt mindre och entreprenörerna söker sig bort, kommer frågan inte längre vara om Norge kan fortsätta som förut. Utan hur länge man har råd att låta bli att förändras.
