Ola Källqvist

Varje civilisation tror sig vara slutpunkten för historien. Rom trodde det. Den muslimska guldåldern trodde det. Det brittiska imperiet trodde det. Och vi i Sverige och Västerlandet trodde detsamma. Mellan 1970 och 1990 levde vi i en epok av trygghet, tillit och ekonomisk styrka. Men historien är inte ett museum. När tryggheten blev självklar glömde vi varför den funnits. När välståndet blev normalt försvann förståelsen för vad som krävs för att bevara det. Så börjar en civilisationscykel vända.

Sverige byggde sin välfärd på arbete, tillit och rationalitet. Men under två decennier ersattes dessa grundpelare av moraliserande politik och symboliska beslut. Resultatet blev en integrationspolitik som omöjliggjorde sitt eget syfte. Hundratusentals människor med lågt humankapital placerades i ett av världens mest avancerade arbetsmarknadssystem utan verktyg att klara det. Staten kallade det humanism. I praktiken skapade man livslångt utanförskap – och med det en ny underklass. Del 10 av 10.

Det började med enstaka rubriker, en sprängning här, en skjutning där. Sedan blev det vardag. Sverige, som en gång förknippades med trygghet och tillit, gick under tre decennier från undantaget till regeln. Det var ingen olycka utan en långsam upplösning av normer, av rättsstatens auktoritet och av politikens förmåga att skilja medkänsla från ansvar. Våldet blev inte bara ett uttryck för desperata individer, det blev en social struktur som band samman kriminella ekonomier, lojalitetsnätverk och systemexploatering. Del 9 av 10.